Så kom det äntligen ett ordentligt förslag i den långdragna historien om huruvida riskgrupper ska kunna få ekonomisk ersättning för att stanna hemma och slippa riskera liv och lem och sms-lån för att överleva coronakrisen. 804 kronor om dagen i maximalt 90 dagar, från och med 1 juli, för att vara exakt. Förslaget från regeringen ska skickas ut på remissrunda och beslut kan först förväntas efter det.

I beräkningarna räknas det med att ungefär 70 000 människor kommer kunna ta del av ersättningen, och varken gravida eller närstående räknas in bland dessa. Inte heller kommer de som stannat hemma utan lön hittills få någon ersättning retroaktivt för lön de inte kunnat få under den tiden. För att vara ett så efterlängtat förslag är det fullt av besvikelser, och kritik kommer från såväl moderater, vänsterpartister och sverigedemokrater. Hur har det kunnat ta så lång tid, varför är förslaget så begränsat, och vad gäller egentligen för dem i riskgrupp som inte har ett arbete men måste delta på diverse söka-jobb-aktiviteter, eller de som är egenföretagare?

Tänk om all tid och energi (och lön, betalad av skatten) som politiker och experter nu lagt på att knåpa ihop ett förslag kring smittskyddsersättning (som inte ens täcker alla i riskgruppen), istället lagts på att utreda hur vi kan införa ett system för negativ inkomstskatt för att garantera att inga människor, riskgrupp eller ej, står utan ekonomiska medel i denna tid? 

Om det är något jag verkligen hoppas på i de här tiderna är det att det till slut blir uppenbart för alla att verkligheten är lite för komplex för att det överhuvudtaget skulle vara möjligt att göra rättvisa och träffsäkra bedömningar kring vilka som har rätt till ekonomiskt stöd och inte. Att ha ”rätt till” är för övrigt fel formulerat  – frågeställningen borde ju vara vilka som har ”behov av” ekonomiskt stöd. Och det absolut mest träffsäkra sättet att garantera att ingen som behöver pengar för sin basala överlevnad blir utan, är givetvis att dela ut pengar till alla som inte har några. 

Frågan om behov borde alltid stå över frågan om rättigheter och skyldigheter. Det är ju inte ens radikalt. Det är ju bara vanlig hyfs.