Jag hörde till dem som gillade Hillary Clinton. Jag stöttade henne på min blogg och Facebook, i den mån det nu spelar roll, från Sverige. Jag skrev en massa om valet. Jag var djupt oroad för hur det skulle gå om Trump vann. Det kändes osannolikt, men inte omöjligt.

Ingen i Sverige gillade Hillary.

Vänstersidan var vansinniga för att hon vunnit över Sanders. Nu var det ju inte hennes fel, men de ansåg ändå att någon sorts valfusk förekommit, och hatade henne innerligt för att hon inte avstått från att bli presidentkandidat. De körde Lewinsky-skämt och hånade Hillarys utseende. Högersidan tyckte visserligen inte om Trump, men jämställde ändå Hillary med Mona Sahlin, och hatade henne nästan lika innerligt som vänstersidan.

I USA var det ungefär likadant. Få var Hillary-supporters. Hon var för kall, för känslosam, för smart, för ditt, för datt. Ingenting hon någonsin gjort kunde förlåtas. Och på något sätt var hon även ansvarig för Bills sexuella övertramp, medan Trump inte alls var ansvarig alls för sina. En gång, för flera decennier sedan, hade hon dessutom överdrivit i ett tal. Det hon hade sagt var inte helt korrekt. Då kunde man ju inte rösta på henne, utan var tvungen välja Sanningssägaren Trump.

Och så var det förstås hennes emails. Jag bestämde mig vid någon tidpunkt sommaren 2016 för att ta reda på vad det egentligen handlade om. Jag plöjde all tänkbar information, och jag kom fram till att det var bara dumheter. En konsult hade blivit nervös när han glömt städa hennes server och såg på tv att kongressen krävde access till hennes email, och raderade dem på eget bevåg. Det fanns ingen avsikt att undanhålla, men hennes hatare insåg att historien var tillräckligt luddig för att få skulle orka sätta sig in i den, och ”Lock her up” blev lika poppis under Trumps rallies som ”Build the wall”.

Hur hade hon varit som president? Påläst, slipad och kompromissvillig. Hon hade varit mellanmjölk. Inte principfast som Bernie eller Warren, inte en eminent och inspirerande talare som Obama eller Buttigieg, inte charmig som hennes man. Hillary är den tråkiga, duktiga flickan, inte värst omtyckt, men respekterad för sitt kunnande.

Hon förlorade valet med drygt 70 000 röster, samtidigt som tre miljoner fler röstade på henne än på Trump. Så ser USA:s system ut, och det har givit flera republikaner makten trots att Demokraterna haft en föredragen presidentkandidat, men det går inte att ändra. Och många menar att det finns en risk att det händer igen. Biden vinner ”the popular vote”, men förlorar ”Electoral college”.

Jag tror inte det. Anti-Trump-vågen är stark, och ”vote blue no matter who”-vågen får gehör. Man vill inte upprepa 2016. Trump måste bort. (”Blue” är Democrats och ”red” är Republicans – omvänt mot Sverige.)

Men det finns förstås en faktor till. Biden är en karl. Och därmed kan han babbla och göra bort sig lite här och där utan att det blir ramaskri. Han behöver inte stå till svars för Bill Clintons eller säkerhetsteknikerns felsteg, och hans trovärdighet hänger inte på en enda överdrift i ett tal för åratal sedan. Jag gillar Biden också. Jag hoppas innerligt han vinner, för en omvald Trump vore en katastrof, inte bara för USA utan för världen. Men jag hoppas också att mina döttrar och min sondotter växer upp i en värld där måttstocken för män och kvinnor är densamma.

Hillary var inte perfekt. Men hennes förlust mot Trump blottlägger extremt dubbla måttstockar. Inte bara där, utan även här.