I Christchurch i Nya Zeeland inleddes skolstrejken för klimatet på i stort sett samma vis som i så många andra samhällen och städer: uppstudsiga elever strömmade ut ur skolorna mitt på dagen och höll upp plakat som krävde klimathandling för en ny era. Vissa var gulliga och oskyldiga (JAG STÅR FÖR DET JAG STÅR PÅ), andra lite fränare (HÅLL JORDEN REN. DET ÄR INTE (UR) ANUS!).

Vid trettontiden hade cirka två tusen ungdomar tagit sig till Cathedral Square i stadskärnan, där de flockades runt en improviserad scen och en donerad högtalaranläggning för att lyssna till tal och musik.

Där fanns elever i alla åldrar, och en hel Maoriskola hade marscherat ut i samlad tropp. »Jag var så stolt över alla i Christchurch«, sade sjuttonåriga Mia Sutherland, en av arrangörerna, till mig. »Alla de här människorna hade varit så modiga. Det är inte lätt att bara lämna skolan och demonstrera.« Hon sade att höjdpunkten var när hela folkmassan sjöng strejksången Rise up, skriven av tolvåriga Lucy Gray som först hade manat till strejken i Christchurch. »Alla såg så glada ut«, mindes Sutherland, och på- pekade att detta var något mycket sällsynt för ett land som har den högsta andelen tonårssjälvmord av alla i-länder.

Sutherland, som är en tonårstjej med smak för friluftsliv, började oroa sig för klimatstörningarna när hon insåg att de skulle drabba de delar av naturen som hon själv höll så mycket av. Men när hon lärde sig om havsnivåhöjning och cykloninverkan, och hur hela Stillahavsnationer var i riskzonen blev det till en fråga om mänskliga rättigheter. »Här i Nya Zeeland är vi del av Stillahavsfamiljen«, sade hon. »Det här är våra grannar.«

Det var inte bara skolungdomar som dök upp på torget den dagen: det gjorde även en handfull politiker, däribland borgmästaren. Men Sutherland och de andra arrangörerna bestämde sig för att de inte skulle få hålla tal, eftersom det här var en dag då ungdomarna skulle hålla i mikrofonen och politikerna skulle lyssna. Sutherlands uppgift som konferencier var att ropa fram sina skolkamrater på scenen, vilket hon gjorde om och om igen.

Just som Sutherland var i färd med att peppa sig inför dagens slutanförande, tog en av hennes vänner tag i henne och sade: »Du måste stänga ned. Nu!« Sutherland var förvirrad – hade de varit för högljudda? Men det hade de väl rätt att vara? I samma stund kom en polis ut på scenen och tog mikrofonen ur handen på henne. Alla måste lämna torget, sade polisen i högtalarna. Gå hem. Gå tillbaka till skolan. Men håll er borta från Hagley Park.

Ett par hundra elever bestämde sig för att gå till stadshuset i samlad tropp för att fortsätta demonstrationen. Sutherland, som fortfarande var förvirrad, gick för att ta bussen – och det var då hon såg en nyhetsrubrik på mobilen om en skottlossning tio minuters väg från där hon befann sig.

Det skulle dröja flera timmar innan de strejkande ungdomarna insåg vidden av det förfärliga som hade inträffat – och varför de hade blivit tillsagda att hålla sig borta från en park i närheten av Al Noor-moskén. Vi vet nu att en tjugoåttaårig australiensisk man bosatt i Nya Zeeland – vid exakt samma tidpunkt som elevernas klimatstrejk ägde rum – körde till moskén, gick in och öppnade eld mitt under pågående fredagsbön. Efter sex minuters blodbad lämnade han lugnt Al Noor, åkte till en annan moské och fortsatte sitt härjningståg. När det var över hade femtio personer dött, varav ett tre år gammalt barn. Ännu en person skulle dö på sjukhus flera veckor senare. Ytterligare fyrtionio skadades allvarligt. Det var den största massakern i Nya Zeelands moderna historia.

Mördaren uttryckte i sitt manifest (som han lade upp på flera sociala medier), liksom i inristningar på sitt vapen, sin beundran för de män som låg bakom andra, liknande massakrer: i Oslos centrum och på ett norskt sommarläger 2011 (sjuttiosju döda), i Emanuel African Methodist Episcopal Church i Charleston, South Carolina 2015 (nio döda), i en moské i Quebec City 2017 (sex döda), och i Pittsburghs synagoga Tree of Life 2018 (elva döda). Christ- church-skytten var, i likhet med alla dessa andra terrorister, besatt av föreställningen om »folkmord på vita«, ett förment hot skapat av det ökade antalet icke-vita invånare i majoritetsmässigt vita nationer, vilket han skyllde på immigrerade »inkräktare«.

Den fruktansvärda händelsen i Christchurch ingick i ett tydligt och eskalerande mönster av högerextrema hatbrott, men den särskilde sig också på vissa sätt: som till exempel i den höga utsträckning gärningsmannen planerade och genomförde massakern som skådespel skapat för internet. Innan han inledde sitt härjningståg kungjorde han på webbplatsen 8chan att »det är dags att sluta med skitinlägg och dags att göra ett livs levande inlägg«, som om ett massmord inte var något värre än ett särskilt stötande mem redo att delas.

Sedan direktsände han skjutningarna på Facebook via en huvudmonterad kamera, samtidigt som han skildrade sina bedrifter för inbillade fans där, liksom på YouTube och Twitter (»Okej, då kör vi igång”), komplett med utströsslade, glättiga referenser till olika insiderskämt (»glöm inte att abonnera på PewDiePie nu, killar«, sade han, och använde en av YouTubes främsta kändisar som strategiskt lockbete).

När videon strömmade i realtid anmälde tittarna inte det pågående brottet, utan hejade snarare på honom med störtfloder av emojis, tecknade memer med Nazi-tema, och uppmuntrande kommentarer som »bra skjutet tex«. Det var som om de tittade på ett förstapersonskjutspel (ett datorspel där spelaren håller i vapnet och bildskärmen motsvarar synfältet) – en analogi som mördaren redan tidigare hade gjort sig lustig över i sitt manifest, där han sarkastiskt skämtade om att det var videospel som hade fått honom att göra det. Denna metahumor fortsatte efter att han hade gripits, då mördaren utnyttjade den första rättsförhandlingen till att göra okej-tecknet inför kamerorna, vilket följdriktigt ledde till en svallvåg av aningslösa debatter om huruvida alla som någonsin hade gjort det tecknet i själva verket var smyganhängare till vit makt-rörelsen.

Det här massmordet var, i minsta detalj, som gjort för att bli viralt – vilket det naturligtvis blev, då förövarens supportrar omedelbart skred till handling i en katt- och råttalek med granskare och moderatorer på Facebook, YouTube, Reddit och andra webbplatser. YouTube rapporterade senare att våldsfilmen laddades upp en gång i sekunden under det första dygnet efter dådet.
Christchurchmassakerns hypermedierade karaktär, och förövarens uppenbara syfte att »spelifiera« sina »livs levande inlägg« stod i outhärdlig kontrast till brottets våldsamma verklighet – en verklighet där kulor trasade sönder mänskligt kött, familjer störtades i sorg, och det globala muslimska samfundet gavs det skräckinjagande budskapet att dess medlemmar inte längre var trygga någonstans, inte ens i bönens helgedom.

Det stod också i hjärtslitande kontrast till de klimatstrejkande ungdomarna som hade samlats vid exakt samma tidpunkt i ett så radikalt annorlunda syfte. Medan mördaren glatt lekte med rågångarna mellan fakta, fiktion och konspiration, som om blotta föreställningen om sanning utgjorde #FakeNews, insisterade de strejkande förtvivlat på att fullt verkliga fenomen som ackumulerade växthusgaser, ekologiska fotavtryck och kraftigt stigande utrotning faktiskt spelar roll, och krävde att politikerna skulle överbrygga det bråddjupa glappet mellan ord och handling.

Greta Thunberg hade fått enorma mängder skolungdomar att vakna upp inför klimatsituationens allvar, att börja se sina värsta farhågor i ögonen och fredligt stå upp för alla barns rättigheter. Förövaren i Christchurch använde sig av extremt våld i syfte att frånta hela kategorier av människor sin värdighet och sina rättigheter, samtidigt som han med en axelryckning tycktes signalera att inget ändå spelade någon roll.

När jag talade med Mia Sutherland sex veckor efter den fruktansvärda dagen hade hon fortfarande svårt att hålla isär strejken och massakern: på något sätt hade de gjutits samman i hennes minne. »Ingen kan skilja dem åt«, sade hon till mig med en röst som inte var mer än en viskning.

När förtätade händelser inträffar nära varandra tenderar den mänskliga hjärnan att skapa samband som inte finns, ett fenomen som kallas apofeni. Men i det här fallet fanns det kopplingar. I själva verket kan strejken och massakern förstås som varandras motsatta reaktioner på ett antal liknande historiska krafter. Och detta illustrerar hur Christchurchförövaren på ytterligare ett sätt skiljer sig från de vit makt-inspirerade mördare som han uppenbart har inspirerats av.

Till skillnad från dem identifierar han sig uttryckligen som en »etnonationalistisk ekofascist«. I sitt osammanhängande manifest menar han att hans handlingar ingår i något slags pervers form av miljöaktivism, gör rasande utfall mot befolkningsökningen och hävdar att »en fortsatt immigration till Europa är detsamma som miljökrig«.

För tydlighetens skull: förövaren drevs inte av någon som helst omsorg för miljön – hans motivation bestod av oförfalskat rasistiskt hat – men det ekologiska sammanbrottet var en av de faktorer som tycktes elda på hans hat, på samma sätt som det tycks utgöra en katalysator för hat och våld i beväpnade konflikter världen över. Jag fruktar att den här typen av ekofascistisk vit makt-rörelse kommer att uppstå allt oftare, som en våldsam rationalisering av samhällets vägran att leva upp till vårt kollektiva klimatansvar, om vårt sätt att konfrontera den ekologiska krisen inte förändras radikalt.

Mycket av detta har att göra med uppvärmningen i rena siffror. Detta är en kris som till överväldigande del har skapats av samhällets rikaste skikt: nästan femtio procent av de globala utsläppen produceras av de rikaste tio procenten av världsbefolkningen. De rikaste tjugo procenten svarar för sjuttio procent av utsläppen. Men konsekvenserna av dessa utsläpp drabbar först och främst de fattigaste, och tvingar ett ökande antal människor att flytta – och de kommer att bli allt fler. Världsbanken beräknade i en rapport 2018 att antalet människor som 2050 kommer att ha tvingats migrera i Subsahariska Afrika, södra Asien och Latinamerika på grund av klimatpåverkan kommer att uppgå till över 140 miljoner, siffror som många anser vara lågt beräknade. De flesta kommer att stanna kvar i sina egna länder och samlas i redan överbelastade städer och slumområden. Många kommer försöka finna ett bättre liv någon annanstans.

I ett moraliskt universum, väglett av principer om grundläggande mänskliga rättigheter, skulle rättvisa skipas för offren för en kris som andra har skapat. Den rättvisan skulle och borde ha många former. Först och främst kräver rättvisan att de rikaste tio till tjugo procenten åtgärdar själva grunden till denna ökande kris genom att sänka utsläppen så snabbt som bara är tekniskt möjligt (vilket utgör premissen för Green New Deal). Rättvisan kräver också att vi hörsammar ropet på en »Marshallplan för jorden« som Bolivias klimatförhandlare efterlyste för tio år sedan: att resurser överförs till den globala södern så att samhällena kan skydda sig mot extrema väderförhållanden, ta sig ur fattigdom med hjälp av ren teknik, och upprätthålla sina liv och kulturer varhelst de kan.

I områden där det inte längre är möjligt – där marken helt enkelt är för uttorkad för att grödor ska kunna odlas och där havsnivån höjs för fort för att kunna hållas tillbaka – kräver rättvisan att vi tydligt erkänner att det är en mänsklig rättighet för alla människor att flytta och sätta sig i säkerhet. Detta innebär att de måste ges asyl och invandrarstatus redan vid ankomsten. Men lidandet och förlusterna är så oerhörda att vi, sanningen att säga, är skyldiga dem mer än så: vi är skyldiga att bemöta dem med vänlighet, kompensation, och innerliga ursäkter.

Med andra ord kräver klimatrubbningarna en vidräkning på det plan som för konservativt lagda utgör en styggelse: omfördelning av rikedom, resursdelande och gottgörelse. Och detta inser ett ökande antal människor långt ut på högerkanten alltför väl, vilket är anledningen till att de utvecklar olika skruvade förklaringsmodeller till varför det inte kan ske.

I den första fasen skriks det »socialistkonspiration«, och verkligheten förnekas rätt och slätt. Vi har befunnit oss i den fasen under ganska lång tid vid det här laget. Det var den strategi som Anders Behring Breivik – sociopaten som öppnade eld på ett norskt sommarläger 2011 – använde sig av. Breivik var övertygad om att ett av skälen till att den vita västerländska kulturen höll på att försvagas ( förutom invandringen) var ropen på att Europa och anglosfären skulle betala sin »klimatskuld«.

I ett avsnitt av sitt manifest, under rubriken »Det Gröna är det nya Röda – Stoppa Miljökommunismen!«, där han citerar flera framstående klimat- förändringsförnekare, framställer han krav på klimatfinansiering som ett försök att »’straffa’ europeiska länder (inklusive USA) för kapitalism och framgång«. Klimatåtgärder, hävdar han, »är den nya Omfördelningen av Rikedom.«

Men om ren och skär förnekelse vid den tidpunkten framstod som en framgångsrik strategi är det inte längre fallet nio år senare (varav sex har varit de varmaste som någonsin har uppmätts). Det innebär emellertid inte att de som en gång förnekade klimatkrisen plötsligt kommer att bejaka åtgärder baserade på överenskomna internationella reformpaket. Det är långt mer sannolikt att många som i nuläget påstår sig förneka klimatförändringarna helt enkelt raskt kommer att sälla sig till den ödesdigra världsuppfattning som Christchurch-mördaren gav uttryck för: insikten om att vi förvisso står inför en omvälvande framtid och att det utgör desto större skäl för rika, mestadels vita, länder att befästa sina gränser, liksom sin identitet som vita kristna, och förklara krig mot varje tänkbar »inkräktare«.

Klimatvetenskapen går inte längre att förneka. Det som emellertid kommer att förnekas är tanken att de nationer som står för de historiskt största koldioxidutsläppen står i skuld till de svarta och bruna människor som drabbas av föroreningarna. Detta kommer att förnekas med grund i den enda möjliga förklaringsmodellen: att dessa icke-vita och icke-kristna människor är mindre värda, är de andra, är farliga inkräktare.

Denna alltmer hårddragna attityd är redan vitt förekommande i stora delar av Europa och anglosfären. EU, Australien och USA har alla godkänt en immigrationslagstiftning som utgör variationer av »förebyggande genom avskräckande«. Den brutala logiken består i att behandla migranter på ett så hjärtlöst och grymt sätt att desperata människor ska avskräckas från att sätta sig i säkerhet genom att korsa nationsgränser.

Det är därför som migranter lämnas att drunkna i Medelhavet, eller att dö av uttorkning i den oländiga Arizona-öknen. Och om de överlever hamnar de under villkor som är likvärdiga med tortyr: i de libyska lägren dit Europas länder nu skickar de migranter som försöker stiga i land på deras stränder, i interneringsläger på Australiens avlägsna öar, i ett grottliknande Walmart-varuhus som gjorts om till barnfängelse i Texas. I Italien hindras regelbundet migranter, om de lyckas nå i hamn, från att gå i land och hålls fångna i räddningsbåtar under villkor som en domstol har bedömt vara liktydiga med kidnappning.

Under tiden lägger Kanadas premiärminister ut bilder på sig själv på Twitter där han välkomnar immigranter och besöker moskéer – samtidigt som hans regering gör kolossala nya investeringar för att militarisera gränserna och dra åt den snara som Safe Third Country Agreement (avtal mellan USA och Kanada rörande asylansökningar) utgör, vilket hindrar asylsökande från att söka skydd vid officiella kanadensiska gränsstationer om de kommer från Trumps förment »säkra« USA.

Målet med denna befästning runt Europa och anglosfären är alltför tydligt: att få människor att stanna kvar där de är, oavsett hur eländigt, oavsett hur livsfarligt, det än är. I den här världsuppfattningen handlar nödläget inte om människors lidande, utan om deras olämpliga önskan att fly detta lidande.

Det är därför som Donald Trump bara timmar efter Christchurch-massakern kunde avfärda vågen av extremhögervåld med en axelryckning, och omedelbart byta ämne för att tala om »invasionen« av migranter vid USA:s södra gräns och det »nationella nödläge« som han då nyligen utlyst – ett drag avsett att frigöra miljarder dollar för en gränsmur. Tre veckor senare skrev Trump på Twitter: »Vårt land är FULLT!« Detta kom direkt efter att Italiens inrikesminister Matteo Salvini reagerade på en liten skara immigranter som räddats till havs med twitterinlägget »Våra hamnar var stängda och förblir STÄNGDA.«

Murtaza Hussain, en undersökande journalist som noga studerat Christchurchmördarens manifest, poängterar att det är späckat av idéer som är allt annat än marginella. Han uttrycker sig, skriver Hussain, på »ett både klarsynt och blodisande välbekant sätt. Hans hänvisningar till immigranter som inkräktare ekar i det språk som används av USA:s president och extremhögerledare runtom i Europa … För dem som undrar var [han] radi- kaliserades, ligger svaret i öppen dager. Det är i våra medier och vår politik som det har blivit fullkomligt gängse att tala om minoriteter, muslimska eller andra, på nedsättande sätt.«

Ordfront förlag 2020