De kom ensamma. De togs emot. Människor öppnade sina hem och ställde upp när politikerna bad om det. De skulle bli några av oss. Men nu är det inte längre någon som vill se dem. Så behandlar man inte människor.
De har fått skola och språk, ett hem de aldrig haft. Bara för att sedan bli fråntagna allt. Så behandlar man inte människor.

De har utsatts för helt ovetenskapliga åldersbedömningar som förvandlat barn till vuxna. Så behandlar man inte människor.

De har förvägrats sin tro. Så behandlar man inte människor.

De har förvägrats sin kärlek. Så behandlar man inte människor.

De har förvägrats sin asylrätt, gjorts till ”unga utan asylskäl” när ingen lyssnat till skälen de har. Så behandlar man inte människor.

De har faktiskt blivit så illa behandlade att FN stoppat avvisningar, ändå fortsätter vi som om ingenting har hänt. Så behandlar man inte människor.

De har varit här i fem år, nu ska de ut. Så behandlar man inte människor.

De har puttats ut ur systemen, blivit fråntagna försörjning och nätverk. När några sedan dragits in i kriminalitet och destruktivitet så har det gjorts till ett argument för att inte se någon av dem. Så behandlar man inte människor.

De har blivit till enkla slagträn i en politisk debatt. Så behandlar man inte människor.

De har hamnat på fel sida om slumpmässigt uppritade gränser för vilka som ska få en ny chans och vilka som inte ska få det. Så behandlar man inte människor.

De har tvingats iväg till tältläger i Paris, i hopp om en chans där som inte finns här. Så behandlar man inte människor.

De har blivit tillsagda att bara de sköter skolan, pluggar och gör rätt för sig så har de en chans. De behöver bara ett jobb, så får de stanna. Det fanns en öppning. Sedan gjorde myndigheternas rättstolkning den öppningen så liten det bara gick. Och så coronadog arbetsmarknaden. Men ministern låtsas som om ingenting har hänt. Så behandlar man inte människor.

De har inte mött rättssäkerhet och förutsägbarhet. Även när alla krav varit uppfyllda och alla papper varit i ordning så har avslag kommit på grunder inte ens Kafka hade kunnat dikta upp. Som om någon ansträngt sig för att få avslå. Och sedan väntar bara avvisningen, eller ett liv utanför allt. Så behandlar man inte människor.

De ska skickas till ett av världens farligaste länder, oavsett om de någonsin varit där eller inte. Så behandlar man inte människor.

De ska skickas till ett land söndertrasat av krig och härjat av pandemin, trots allt tydligare besked från landet: vi kan inte skydda dem. Så behandlar man inte människor.

De är offer för en politisk cirkus, snärjd i prestige, byråkrati och viljan att verka hård. Så behandlar man inte människor.

Nej. Så här behandlar vi faktiskt inte människor. Man får tycka vad man vill om hur svensk flyktingpolitik borde vara. Men man får inte behandla människor hur som helst. Den process Sverige utsatt de flesta av dem som kom som ensamma barn till vårt land för runt fem år sedan är ovärdig. Den är ovärdig oss, och den är farlig för oss alla. Den bryter ner tilliten och krossar människor som ställt upp, människor som behövs för att ett samhälle ska hålla ihop. Den matar de mörkaste krafterna i vårt samhälle med nedbrutna unga människor utan hopp eller framtid. 

Det kallas amnesti. Att rensa bordet, erkänna att det blivit fel, ge en verklig möjlighet till dem som drabbats att få stanna. Det är ett dåligt ord. Det här handlar inte om brott som ska sonas. Att passera en gräns, att fly, att hoppas på framtiden – det är inga brott. Ordet ger intrycket av att det är något utanför lagstiftningen. Det är det inte. Det är en medveten lagstiftning som behövs för att rätta till det som lapptäcken av tidigare lagar inte klarat. Så kalla det vad ni vill, men gör nu det ansvarsfulla och låt dem som drabbats äntligen få börja sina liv.