Under coronapandemin har avsaknaden av visioner i den politiska debatten blivit än tydligare. Det råder närmast konsensus bland politiker om en önskan om att ”återgå till det normala så snart som möjligt”. Men det normala var ett djupt orättvist samhälle.

Samtidigt har pandemins verkningar gjort dessa orättvisor än mer påtagliga. Det är de trångbodda, de med sämst arbetsvillkor, kroniskt sjuka och äldre som drabbas hårdast. Den som drömmer om ett annat samhälle får söka sig till gräsrotsrörelser för att finna alternativ. Förbundet Tillsammansskapet vill bjuda in klimat- och miljörörelser, sjuk- och funktionsrättsrörelser, antirasistiska rörelser, queera rörelser, asylrörelser och fackförbund att söka gemensamma beröringspunkter för politiska visioner bortom corona. Låt oss tillsammans skapa en Agenda 2025 – visioner kring en fördjupad, radikal demokrati.

Vi lär oss redan som skolelever att vårt samhälle är grundat på demokrati. Ändå finns det många platser i samhället där demokratin lyser med sin frånvaro. På arbetsplatsen, i matbutiken eller i bostäderna där vi bor. Besluten fattas över våra huvuden av andra – som också ofta vill tjäna pengar på det arbete vi gör, den mat vi handlar eller den bostad vi bor i. Ekonomin i stort är faktiskt helt fri från demokratiskt inflytande och jätteföretag förfogar i dag över summor större än hela nationer. I dag äger en procent av de rikaste i världen mer än halva jordens befolkning.

Med växande klassklyftor fördjupas fattigdom, ojämlikhet och psykisk ohälsa. Den nyliberala politikens jakt på evig tillväxt och ökade vinster för oss dessutom mot en ekologisk kollaps. Det går inte att bygga upp en ekonomi på en idé om evig tillväxt på en planet med begränsade resurser. De senaste trettio åren står för mer än hälften av de globala utsläppen som skett sedan förindustriell tid. Det sammanfaller med nyliberalismens spridning runtom i världen. Utsläppen fortsätter att stiga i rasande takt. Konsekvenserna av det är en jord som brinner, städer som svämmar över, ännu fler människor som tvingas på flykt och i slutändan en planet som blir obeboelig.

Kanske beskådar vi just nu hur den nyliberala politik som dominerat de senaste fyrtio åren rasar samman. Tyvärr kommer de politiska alternativ som i dag hörs mest från nyfascistiska krafter snarare än från oss som kämpar för jämlikhet och hållbarhet. Det är därför en historisk uppgift att formulera alternativ till både nyliberalism och nyfascism.

Men bland de demokratiska riksdagspartierna finns få visioner om ett annat samhälle. Den politiska vänster som historiskt tagit på sig rollen att vara samlande kraft för progressiva rörelser har under de senaste åren formulerat sin politiska berättelse kring en enkel ansats: vanligt folk ska ha lika bra välfärd som innan nyliberalismens bärsärkagång.

Men den nostalgin rymmer få visioner om ett nytt samhälle. Visst behöver vi en större och mer omfattande välfärdsstat och visst måste vi fortsätta kämpa mot nedskärningspolitiken. Men välfärdsstaten har samtidigt alltid byggt på att vissa grupper skuffas undan, på att nationens gränser stänger ute en del av de som behöver skydd samtidigt som många grupper i landet som inte önskas göms undan på institutioner.

Den föreställning om vanligt folk som LO, Vänsterpartiet och vänstern inom socialdemokraterna gjort till sitt politiska vi riskerar bli både splittrande och exkluderande. Vi behöver gemenskaper som kan fortsätta att sätta sig upp mot försämringar och kämpa för att ta tillbaka det som gått förlorat, men som samtidigt kan formulera visioner utöver välfärdsstaten, som sår frön till drömmar bortom det som vi redan sett.

Vi som söker politiska visioner bortom nyliberalism och nyfascism får söka utanför landets beslutande församlingar. Vi får söka oss till asylrättsrörelser som formulerar visioner om en värld bortom gränser, till klimat- och miljörörelser som samlar hundratusentals människor för att bygga en hållbar värld, till antirastiska rörelser som gör upp med vårt koloniala arv, till queera rörelser som skapar andra sätt att gemensamt bära våra drömmar och begär, till lokala fackföreningsklubbar som vägrar vika ner sig i kampen för jämlikhet.

Vi kan inte vänta på att politiska partier ska göra jobbet åt oss. Gräsrotsrörelser behöver gå före. Vi behöver skapa en agenda 2025 där vi formulerar politiska visioner som inte begränsar demokratin till att rösta vart fjärde år utan där vi fördjupar demokratin genom att flytta makt från storföretag till vår vardag och våra lokalsamhällen. En avgörande del av agenda 2025 måste vara en organisering där vi genom rörelsernas egna verksamhet skapar politiska alternativ utanför parlamenten.

Så skapar vi hopp om att ett annat sätt att organisera samhället är möjligt. Så får vi med fler i arbetet för jämlikhet och hållbarhet genom att ge fler möjlighet att se styrkan i att göra saker tillsammans med andra och därigenom växa som människor. Så bidrar vi samtidigt till att vitalisera partierna genom att skapa ett spänningsfyllt förhållande mellan radikala gräsrotsrörelser och progressiva partier.

Det är upp till oss att själva skapa de politiska alternativ som bär på visioner om ett samhälle bortom corona, nyliberalism och nyfascism.