I veckan mindes vi Förintelsen, på årsdagen av befrielsen av de överlevande från dödslägret Auschwitz-Birkenau. Undrar om moderater och kristdemokrater samtidigt satt i möte med partiet som grundades av personer som i bästa fall förnekade folkmordet, och annars hoppades kunna upprepa det.

I valet som gick lovade alla andra partier att aldrig samarbeta med Sverigedemokraterna. Moderaterna hade en gång svävat på svaret och öppnat för visst samarbete, men då hade väljarna flytt. Så när valrörelsen kom var de tydliga, både mot Förintelseöverlevande och oss andra: något samarbete med SD kom inte i fråga. Alla anklagelser om något annat var ont förtal.

Det mest ohederliga med den snabba normaliseringen av SD som M försöker göra nu, det är att partiet inte ändrats ett dugg sedan valet. Partiets finansministerkandidat är fortfarande en man som synts på film när han skämtar om att sparka på får och kalla dem judar. Före valet gjorde Ebba Busch klart att den mannen ensam var skäl nog att inte sätta sig och förhandla med SD. Efter valet citerade SD:s gruppledare Mussolini på Facebook, nu handlar det om att ”segra eller dö”.

Sedan satte sig alltså KD och M och började förhandla med SD och låtsades som om det var den naturligaste saken i världen. Opinionen är föga imponerad. KD föll i mätningarna under hela förra året. M ligger på nivåer som tvingat partiledare att avgå.

Men det handlar inte längre om det. I en farlig dans har jakten på SD:s väljare förflyttat högerpartiernas egna positioner så nära SD att de själva inte riktigt ser skillnaden längre.

Så kan moderater relativisera Förintelseöverlevandes varningar och kristdemokrater tycka att SD är en naturlig samarbetspartner i flyktingpolitiken.

Om något har Sverigedemokraterna efter valet blivit mer extrema. Människor som bor, lever och har uppehållstillstånd i Sverige ska förmås återvandra. Elever som inte sköter sig ska skickas iväg till ”värdefostrande internat”. Prideflaggor ska halas. Konstnärer ska anpassa sig. Klimathotet är överdrivet. Public service är under ständig attack.

Fast det är klart. Det låter inte så olikt Twitterfeeden från en del moderata riksdagsmän.

Det finns en försåtlig beskrivning av den här mandatperiodens utveckling. Att det var januariavtalet som tvingade ihop M och KD med SD. Men ingen annan väljer åsikter åt M och KD. Eller koalitionskamrater. Det här valet är deras.

Alliansen sprack inte för att C och L längtade efter att samarbeta med socialdemokrater och miljöpartister. Den sprack för att för stora delar av M och KD redan börjat blicka över skranket. När riksdagen röstade om vice talman föredrog ett gäng moderater Björn Söder före en centerpartist. I skånska kommuner gav tunga moderater upp fungerande alliansstyren och gav sverigedemokrater makt. Mer egen makt hägrade. Och på twitter hade en ny värdegemenskap konstruerats.

Den skapar i sin tur ett nytt vi. Ett vi av alla oss som vill rädda vunna segrar för jämställdhet och humanism. Av alla oss som inte utan en fajt tänker låta Sverige dras med i en nykonservativ våg. Av alla oss som minns. Det är ett stort vi. Bland oss finns fortfarande en hel del moderater och kristdemokrater, ej att förglömma. Och det som kallas ett nytt politiskt landskap lämnar oss med ett alternativ kvar: motstånd.