Rädslan för att bli utesluten ur en social och ekonomisk gemenskap gör att de missförhållanden som borde höras högt, tydligt och omedelbart när problem uppstår, riskerar att inte höras alls. 

Jag läser vänsterskribenten och litteraturvetaren Nina Björks Om man älskar frihet. Hon resonerar kring liberalismens frihetsbegrepp – att varje människa utifrån så lika förutsättningar som möjligt ska vara fri att göra egna val och förflytta sig fritt på arbetsmarknaden.

Detta ställs mot ett annat, vänsterorienterat, frihetsbegrepp: att som människa oavsett förutsättningar få sina grundläggande behov tillgodosedda så att man kan agera fritt på en större spelplan än bara den marknadsplats som anges av det kapitalistiska systemet. Helt kort – din frihet och ditt värde kan inte enbart bero på hur bra du är på att tjäna och spendera dina pengar. 

I relation till detta med pengar, värde och frihet funderar jag över arbetsmiljöproblem på arbetsplatser, på tystnadskulturer och de larm som de senaste veckorna kommit från flera svenska kommuner.  De exempel jag tänker på är nu senast i Södertälje där SVT Nyheter i veckan berättat om en medarbetare som köpts ut efter att hon larmat om arbetsmiljön på kommunens vårdboenden. Nu står hon ensam utanför arbetsmarknaden och tvingas snart att söka försörjningsstöd.

Även Stockholm granskas för att ha köpt ut personer som kommit i konflikt med sina arbetsgivare. ”När man är oense om en sak blir det enklast att ta bort den som orsakar en massa problem. Det blir en tystnadskultur” säger en medarbetare i Stockholms stad, som nyligen köpt ut henne för en årslön för att undvika konflikt.

Jag läser om psykiskt nedbrytande arbetsförhållanden, och det talas om tystnadskulturer där det viktigaste är att inte störa systemet. Intäkterna, i kommunernas fall skattepengarna, ska användas optimalt. Verksamheten ska se bra ut och generera resultat för kommunens invånare och förtroendet får inte rubbas av avslöjanden och motsättningar. Om du inte vill bli utstött är det allra bäst att bara hänga med.

När vi pratar om Foodoras kortsiktiga anställningsformer och hetsen att leverera snabbare och bättre i alla väder, så ropar vi efter lösningar, det ska till kollektivavtal och anställningstrygghet för att de som arbetar i sitt anletes svett på sina egna cyklar också ska kunna njuta av den frihet som det innebär att ha en tryggad inkomst. Inget konstigt med det, självklart ska alla som arbetar göra det under rimliga och humana former. Men för de medarbetare som sitter i sagda kommuner finns både kollektivavtal, anställningstrygghet och meddelarrätt – och ändå upplevs det som omänskligt, på ett psykologiskt plan som dikteras av trycket på den enskilda att passa in och vara anställningsbar. 

Det är ett annat slags otrygghet där anställningen blir till en fångenskap och vantrivsel och dåliga förhållanden trycks bort av osynliga regler – den bekanta tystnadskulturen som dikterar mångas vardag. ”Så här jobbar vi på den här arbetsplatsen, det är inget konstigt att ingen hälsar på varandra i korridoren, att våra brukare är ensamma eller att du förväntas ljuga om organisationens resultat” (vilket helt nyligen skett hos överförmyndaren i Malmö kommun, en annan kommunal arbetsplats med usel arbetsmiljö). 

I tidningen Skolvärldens granskning i slutet på 2019 uppger till exempel nära hälften av alla tillfrågade lärare, både kommunalt och privat, att de upplever en tystnadskultur där de i helst inte ska prata om hur det går för skolan, och många menar att det just har med marknadstänket att göra. ”Det är självklart att man i en marknadsutsatt skola inte kan lyfta problem på ett sätt som kan skada skolans rykte. Det skulle kunna leda till minskat antal sökande elever och i förlängningen mindre pengar till skolan”, säger en lärare i undersökningen.

Det är viktigt att vara attraktiv, inte bara som individ, utan också som organisation. Och jäklar vad vi kämpar med munnarna stängda. Inte ett ljud kommer över våra läppar, vi lovar. 

Vi följer med strömmen, vi jobbar verkligen hårt – och så plötsligt är vår helt obegripliga arbetsmiljö fullkomligt normaliserad. Något skaver kanske, men vi orkar en månad till, för vi upplever att vi inte har något alternativ. Kanske slinker det till slut ändå ur vår mun att något är fel. Kanske hade vi kollegerna med oss förra veckan men de står plötsligt inte bakom oss, och vi vet att vi är körda, kanske blir vi ombedda att säga upp oss och gör det mot betalning trots att vi vet att vi blir märkta som besvärliga, och att vi, om än kanske bara för en kort period, blir uteslutna ur den frihet som ett jobb och en försörjning innebär.

Och där sitter vi. Självförtroendet stukat, ensamheten total och vi är svikna både på ett ekonomiskt och ett socialt plan. Det blir svårt att ta sig upp, som den anställda på vårdboendet i Södertälje tydligt uttryckte sig i förtvivlan över att nu behöva söka försörjningsstöd.

Min poäng är att de som ser att visselblåsande hanteras med inofficiella metoder kanske fogar sig mer än vad de hade önskat. Som Nina Björk lägger fram det lever vi i en ekonomisk modell där frihet och människovärde är helt i relation till anställbarhet, och trots vårt juridiska skydd som arbetstagare och vår lagliga rätt som ska skydda oss från repressalier när vi väljer att säga ifrån, så är det tystnadskulturen som vinner när vi blir rädda för att vara besvärliga (läs oanställbara). 

Det är kanske filosofiskt, men inte särskilt långsökt. För de allra flesta, gissar jag, är det inget eftersträvansvärt att vara den bråkiga som det viskas om i korridoren. Tvärtom vill få gå mot strömmen och stå på barrikaderna, och de flesta vill passa in, bli uppskattade och finnas i ett sammanhang. Så vi förblir tysta, eftersom vi har fullt upp med att passa in, fullt upp med att få betalt, fullt upp med att överleva.  

Så vart ska jag med det här? Kanske vill jag uttrycka att det hade känts fint om vi inte betraktats som så värdelösa utan jobb, om vi lättare kunnat ifrågasätta världen omkring oss utan rädsla för att förlora vårt marknadsvärde. Kanske hade vi kunnat göra detta långt innan både arbetsplatsen och den egna självkänslan fullständigt brakat ihop.

”En ideologi lär oss vad som är möjligt och vad som är omöjligt att begära” skriver Nina Björk och jag önskar att vi hade en ideologi som lät oss begära mer frihet än den halvmesyr som i dag begränsar oss till att slåss med varandra för en plats på marknaden.