DEBATT Vi måste sluta låtsas om klimatet! Vi står inte inför en kris. Det är inte ett hot som närmar sig eller en avlägsen framtid som vi med de traditionella demokratiska tillvägagångssätten långsamt skall anpassa oss till. Sluta stryka mänskligheten språkligt medhårs. Säg som det är. Klimatkatastrofen är här! Vi står mitt i den. Vi brinner. Och. Vi måste överleva.
Johan Rockström, professor i miljövetenskap och chef för Potsdam Institute for climate impact research, skriver i en artikel i Svenska Dagbladet från i somras att ett av grundantagandena för beräkningarna på utsläppens påverkan på klimatet – den så kallade klimatkänsligheten – kan vara avsevärt underskattad. Istället för en tregradig temperaturökning vid fördubblad koncentration växthusgaser i atmosfären finns starka indicier att denna känslighet kan vara nästan dubbelt så stor. Tre graders känslighet är förskräckande. Det dubbla – outsägligt förödande.
De vetenskapliga förutsägelserna, i jämförelse med för tjugo år sedan, är både bättre underbyggda och avsevärt allvarligare. Nio av de femton klimatstabiliserande globala biofysiska systemen rör sig mot sina respektive ”tipping points”. Forskare talar nu om en dominoeffekt där planeten inte längre dämpar effekterna av utsläppen utan istället bidrar till dem. De mänskliga utsläppen fortsätter att öka, med coronapandemin som en avvikelse, och vetenskapen klargör vad som står på spel. Det är inte ”bara” välfärdsstrukturer, migrationsproblem och social oro som riskeras med skenande temperaturökningar. Det är vår existens. Livet.
”Inget parti räddar klimatet” utropar Olof Klugman i Syre för några veckor sedan i sin analys av höstbudgeten. Den partiledardebatt som följde några dagar efter artikelns publicering blev inget annat än en bekräftelse av den analysen.
Klugman hade rätt avseende alla – från Miljöpartiet, som genom Per Bolund berättade hur duktiga de var i klimatarbetet och fick det att låta som om det hela nästan var i hamn, till Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson valhänta försök att hantera hur ett naturligt förlopp fullständigt manglar sönder den nationalistiska modellen för problemlösning.
Det är en tydlig skillnad i insikt. Visst. Men ingen är nära. Inget parti tycks ha förmågan att tala ut inför ett hot mot vår arts fysiska existens. Även i diskussioner med meningsfränder inom mitt eget parti (F!) stöter jag ofta på formuleringar som får klimatet att framstå som en fråga bland andra – bland pensioner, kriminalpolitik och arbetsrätt. Det traditionella partipolitiska bygget där alla frågor ska få plats för att skapa en trovärdig helhet tycks inte mogen den apokalyptiska utmaningen.
När det brinner upphör konventionella metoder att bidra till räddningen. ”Det krävs en omställning som om kriget brutit ut” skriver Staffan Laestadius, professor emeritus i industriell utveckling vid Kungliga tekniska högskolan, i Dagens nyheter på våren 2018. Det stämmer inte mindre nu. Vi behöver en radikalitet utanför de traditionella konfliktlinjerna i form av höger–vänster eller gal–tan. En ny demokratisk revolution där alla samhällssektorer formas kring denna enda uppgift. Fossilfrihet!
Vi kan inte sitta och vänta på att någon annan ska agera. Vi kan inte fortsätta säga ”något annat parti, någon annan person eller någon annan organisation”. Vi måste våga radikala nya idéer utanför det tidigare beprövade. Våga vara innovativa inom vetenskap, såväl som politik. Och vi måste samla oss.
Inom politiken behöver vi nu hitta en form snabbt. En form som sätter upplysningen vid rodret! Vi behöver ett styre som inte har en horisont som sträcker sig till nästa mandatperiod utan som istället sträcker sig över hela millenniet. Ett helt nytt sätt att förhålla sig till politik och makt. Det är också, vid en internationell utblick, uppenbart att det enda som kan släcka klimatelden är den politiska makten i demokratiska nationer. Halvdemokratier eller diktaturer saknar helt förmåga.
Konfliktlinjer upphör. Överlevnad tar vid. Vi behöver ett initiativ där politiken bereder plats för en pregnant och vetenskapligt kunnig kader med politisk makt. Partierna behöver nu ställa sina platser till förfogande till personer med kunskap grundad i vetenskap och beprövad erfarenhet att besluta på politikens alla områden för en holistisk lösning på ett existentiellt problem. Valsedlarna inför valet 2022 bör öppnas upp för kandidater utanför de vanliga partistrukturerna, följt av en intensiv rekrytering av klimatkompetens ur civilsamhället.
Precis som Greta Thunberg satte sig ner för att göra makthavarna medvetna om den kolossala utmaningen, kan politikerna resa sig upp från sina stolar och ge plats åt kunskapen. Deras uppgift får istället bli att förvalta demokratin.
Den unga generationen har bett oss stå stadiga bakom vetenskapen. Det kan vi. Det bör vi. Nu.
