Glänsande rader av gröna krispiga äpplen. Mjuka gula bananer från andra sidan världen. Krusig sallad från norska fastlandet. Det går att köpa på den enda matbutik som finns i det lilla samhället Longyearbyen på den norska ögruppen Svalbard – där isbjörnsbössan måste lämnas till personalen innan middagshandlingen. Hit kommer de flesta varor med flyg från Tromsö eller fraktfartyg varannan vecka.

Vi måste importera allt vi behöver. Kvalitén på grönsaker är ofta ganska dålig. De är dyra och inlindade i plast, säger Benjamin Vidmar till TT:s utsända.

Skickar bort sopor

Och när plasten har gjort sitt väntar ännu en resa. Den här gången bort från Svalbard. I dagsläget skickas större delen av allt skräp från Longyearbyen till Fastlandsnorge för förbränning, enligt Norska Polarinstitutet.

När kocken Benjamin Vidmar fick reda på att restaurangen som han jobbade på släppte ut sina matrester tillsammans med avloppsvattnet i Adventfjorden började en känsla av olust att gro. Svalbard är en av de platser i världen där den globala uppvärmningen går som allra snabbast – så varför försöker man då inte att leva mer miljövänligt där?

Det är snarare tvärtom. Jag tror att det är för att vi lever i en bubbla, långt från världens alla problem. Det är en väldigt speciell plats, det är ett privilegium att få vara här, men jag tror att många tar det som vi har förgivet, säger han.
Jag kände att jag behövde göra något, så jag beslutade mig för att försöka odla min egen mat.

Motvillig bonde

Det var aldrig självklart att Vidmar skulle bli arktisk bonde. Egentligen gillar han inte kyla alls. Han lämnade Ohio i USA för att följa sommaren. Men efter att ha jobbat världen över har han ändå lyckats hamna på en av världens nordligaste bebyggda platser, mitt i Arktis.

När han visar TT den kupol som avtecknar sig mot de snöklädda bergen i utkanten av Longyearbyen blir det ett hastigt besök. Termometern visar obarmhärtiga minus 28 och eftersom det halvklotformade växthuset ändå är tillbommat under vintern skyndar han snabbt vidare till den källarlokal där han driver sitt lilla företag under de mörkaste månaderna. Svalbards polarnatt är nästan fyra månader lång. Även om permafrosten tinar och vädret blir mildare här är sommaren kort och grönskan begränsad.

Det skulle vara möjligt att odla utomhus, men då skulle säsongen bli väldigt kort. Så ju mer skydd växterna kan få desto mer går det att producera. Det blåser mycket, vi har inga höga träd utan allt är väldigt litet. Det är inte mycket som växer här, säger Vidmar.

I början trodde folk att jag var tokig som ville närodla grönsaker så pass nära Nordpolen.

I ”Labbet” är temperaturen mer behaglig. Rader av krasse sträcker sina späda blad mot de konstgjorda solstrålarna. I ett hörn står ett kylskåp märkt ”Svalbards andra frövalv”. Det är förstås en blinkning till det globala frövalv som fungerar som säkerhetskopia för världens genbanker och som ligger strax utanför Longyearbyen.

"Zero waste"

På vintern odlar Vidmar främst örter och groddar. De drivs upp hydroponiskt – utan jord – och säljs i huvudsak till hotell och restauranger i Longyearbyen. Han har fått tillstånd att specialimportera maskar från fastlandet, som annars ses som en invasiv art på Svalbard. De sköter komposteringen. I Vidmars vision ingår en avfallsfri produktion så långt som det är möjligt, så kallad ”zero waste”.

Sommartid flyttar en del av produktionen ut i den vita globen och då skördas större grönsaker som kål och rädisor. För det behöver Vidmar importera jord. I nuläget är verksamheten småskalig – men det finns planer på att växa.
Det jag odlar nu är en lyxvara. Framöver vill jag sälja till matbutiken, kryssningsfartygen, hotellen och restaurangerna, säger Vidmar.

Klimatförändringen går så snabbt här. Vi har alla kommit hit för naturen, men lever inte på ett sätt som värnar den. Jag har försökt att hitta en mer hållbar tillvaro och något bra för Svalbard. Och jag tror att jag har bidragit till att andra här också har börjat tänka lite grönare.