Ibland får jag en känsla av att det nästan är oansvarigt att ägna tid och kraft åt detaljer i språket, när det finns så mycket annat att bekymra sig om. Lite verklighetsflykt så där. Från de stora perspektiven till de små. Men bara nästan oansvarigt, för verklighetsflykt har också en funktion. Dessutom är det ju med språkets hjälp vi löser de stora sakerna.

Alla ”att” kan inte bli ”å”

Ta till exempel ordet att, som finns med tre gånger i första meningen i den här texten. Ett litet ord som ofta gör människor irriterade – när det inte finns där man vill ha det, eller när det finns där man inte vill ha det. Eller när det blir ett å som blir ett och, när någon håller på och blandar ihop orden.

Har du tänkt på att det bara är vissa att som blir å? Man får aldrig en känsla av *å något nästan är oansvarigt. Däremot kan det vara oansvarigt å lägga tid och kraft på fel saker, och det kan finnas annat å bekymra sig om.

Det beror på det finns två att. Det ena är en konjunktion och det andra är ett infinitivmärke, och det är infinitivmärket att som ofta uttalas å. Infinitivmärket finns framför verb i infinitiv, alltså verb utan tempus. Man talar om att finna, inte om *att finner (i presens) eller *att fann (preteritum). Det har samma ursprung som åt, och å-uttalet har varit vanligt sedan fornsvenskans tid. Lika länge har det ibland förväxlats med och – i en del fornsvenska texter står det ok istället för at.

På den tiden användes det även när vi i dag inte skulle ha något att. ”Jag vill att gå hem” säger vi inte numera, men på fornsvenska gjorde man det. ”Jag skulle att plocka svamp” var en helt rimlig mening, bortsett från att (som ingen skulle uttala å därför att det är en konjunktion) det kanske inte plockades så mycket svamp då.

”Att” som häftmassa

En konjunktion är ett ord eller uttryck som används för att sätta ihop satser. ”Vi bortser från att de inte plockade svamp” – ”de inte plockade svamp” är en bisats med subjekt och predikat, och att är en klutt häftmassa att sätta fast den med.

Detta att var en gång ett demonstrativt pronomen, som tyska dass och engelska that. Och när ”she says that she doesn’t like mushrooms” används that precis som att i ”hon säger att hon inte gillar svamp”. I gamla texter står det ibland det istället för att i sådana meningar. Det ser lite konstigt ut i dag, men det finns alltså en förklaring.

Konjunktionen att har aldrig uttalats å. Att de två orden har kommit att se likadana ut på svenska är en slump, kanske har de blandats samman för att de liknade varandra och för att man inte tänkte så mycket på dem. Men ändå har det inte fallit någon in att uttala konjunktionen som å. Innan vi ens hör talas om konjunktioner vet vi skillnaden.

”Jag vill att gå hem” säger vi som sagt inte, men det gjorde man en gång i tiden. Däremot säger vi ”jag kommer att gå hem”, fast man kanske drar ihop det lite och säger att man kommer gå hem så småningom. På senare tid har det börjat falla bort i skriftspråk också, och det irriterar många. Kanske var ”jag vill gå hem” en gång lika irriterande som ”jag kommer gå hem”.

”De borde sätta stopp”

Om folk gör fel tillräckligt mycket blir det rätt till slut, säger en del lite sarkastiskt och tycker att det är slappt av språkvården att inte sätta stopp för det här. Men så är det ju. Det som är användbart i språket är det som används och samma personer skulle oundvikligen rätta vem som helst som sa ”jag vill att gå hem”.

För konserverandet sker alltid i det nu där vi befinner oss. Det är alltid de förändringar som kommer nu som är störande, inte de som redan hade skett när vi lärde oss tala. Ett fullt begripligt synsätt, men man borde ändå ifrågasätta det lite när man upptäcker det hos sig själv. Vore det bättre om vi talade fornsvenska? Urgermanska? Är inte det här med talat språk, för att inte tala om det skrivna, ett modernt otyg som vi borde sluta med?

Där någonstans invänder den seriösa språkbrukaren att en del förändringar gör språket sämre som kommunikationsmedel. Åtminstone under en tid, på individnivå. Till exempel när ord som drygt och knappt börjar användas som om de betydde ungefär. Drygt en deciliter rågmjöl kan då vara knappt en deciliter, vilket verkar totalt poänglöst. ”Jag kommer plocka svamp i höst” är däremot hur tydligt som helst. Även om man ogillar det.

”Eftersom” klarar sig självt

Men att på fel ställe då? Tja, eftersom att unga människor så ofta får höra att de slarvar med språket och till exempel hoppar över att stoppar de gärna in det efter eftersom. Eller kanske har det en annan förklaring. I meningen som börjar ”eftersom att” ovan ska det till exempel inte vara något att efter eftersom. Det heter för att och därför att, men inte *eftersom att. Ändå har jag hört just unga klaga på att andra slarvar till det med bara eftersom! Som är en alldeles egen konjunktion som inte behöver en till efter sig.

Om det behövs en sens moral här: använd språket så som du tycker att det ska användas. Det är ju hur det används som bestämmer hur det kommer att utvecklas. Eller kommer utvecklas, om du föredrar det.