Människor på flykt undan krig, klimatförändringar och konflikter möter en växande trend vid gränsövergångar till och i Europa – en systematisk användning av så kallade pushbacks, det visar en ny rapport från organisationen Refugee rights Europe.

Pushbacks kan innebära alltifrån att bli nekad den lagliga rätten att få söka asyl där man befinner sig, till hot, våld och övergrepp. Och det sker både på land och till havs.

Syre skrev för några veckor sedan om de brott som begås mot flyktingar vid den kroatiska gränsen. Förutom organisationer som Human Rights Watch, Amnesty International och lokala aktivister, har även en delegation från EU-parlamentet nyligen besökt några flyktingläger i Bosnien dit människor som blivit misshandlade av kroatisk polis återvänt.

EU-parlamentarikern Malin Björk från Vänsterpartiet var med och berättade i en intervju för  Syre:

– Flyktingarna vi mötte hade i stort sett allihop blivit utsatta för pushbacks och en oerhörd brutalitet. Inte bara att de tvingas tillbaka från Kroatien – de blir också slagna, bestulna på sina tillhörigheter, man bränner deras kläder och de får stå i kallt vatten. De kunde visa sina blåmärken och spår från slag.

Stängda gränser

Pushbacks är inget nytt fenomen. Vid gränsen mellan till exempel Turkiet och Grekland har det förekommit i decennier. Under 2015 och 2016 flydde mer än en miljon människor till Europa från bland annat krigets Syrien, från fattigdom, förtryck och klimatförändringar i delar av Afrika och Asien.

Många försökte ta sig över havet från Turkiet till Grekland och fortsatte sedan utmed den så kallade västra Balkan-rutten, genom Makedonien, Kroatien, Serbien och Slovenien för att komma vidare i Europa.

Då upprättade EU: s medlemsstater och andra europeiska länder snabbt hinder vid gränserna. Och sedan dess har pushbacks blivit alltmer utbrett och vanligt förekommande.

I mer än tio års tid har instanser som Europaparlamentet och FN fördömt det här, hänvisat till lagar och mänskliga rättigheter men det har inte minskat problemen.

Rapportförfattarna skriver:

”Flera europeiska stater genomför aktivt pushbacks och European Border and Coast Guard Agency, Frontex (europeiska kust- och gränsbevakningsbyrån) som inrättades för att säkerställa europeiskt och integrerat gränsskydd vid de yttre gränserna, anklagas regelbundet för att stödja eller upprätthålla dessa pushbacks.”

Rapporten beskriver det som att pushbacks har blivit normaliserat i en migrationssituation där flyktingar först och främst betraktas som säkerhetshot istället för människor med rättigheter.

Många har också blivit placerade i överfulla flyktingläger under svåra villkor där coronapandemin kan sprida sig snabbt.

I exempelvis den grekiska övärlden finns närmare 39 000 människor i flyktingläger – med kapacitet att ta emot 6 000.

Orsaker och lösningar

Hur har Europa hamnat i den här situationen? frågar rapportförfattarna retoriskt och svarar sedan: Bristen på solidaritet och en rättvis ansvarsfördelning mellan medlemsstaterna.

En central fallgrop för det gemensamma europeiska asylsystemet, CEAS, är Dublin III-förordningen, menar de. En förordning som kom till för att smidigare kunna fastställa vilket land som ska pröva en persons asylansökan och därmed snabba på processen.

Men istället för att ta hänsyn till den sökandes behov av asyl, blir det istället andra frågor som avgör, som till exempel om personen tidigare haft visum i ett EU-land och om hen besöker EU regelbundet.

Vad går att göra åt den här situationen? I rapporten finns en rad förslag, som till exempel:

Europeiska kommissionen måste övervaka medlemsstaternas strategier vid gränserna och se till så att människor verkligen får sina rättigheter tillgodosedda och får hjälp i till exempel en nödsituation till havs.

Varje medlemsland måste vara transparent när det gäller oberoende utredningar om pushbacks, synliggöra hur de följer rådande lagverk och förordningar.

Europeiska kommissionen måste offentligt fördöma pushbacks och kränkningar av rättigheter.

Europaparlamentet eller rådet behöver få regelbundna rapporter från Frontex om hur de utför sitt uppdrag och hur de följer rådande lagstiftning på till exempel asylområdet.