Femton veckor har gått sedan den frilansande mediearbetaren Malin var tvungen att lägga ner sin enskilda firma och ansöka om ersättning från Alfakassan på grund av corona.
Ännu har hon inte ens fått besked om huruvida hon blir godkänd eller inte, och födelsedagspresenten till tonårssonen blev en trisslott i år – mer hade hon inte råd med. Och Malin är inte ensam. Joakim, Isabella, Anton och många många fler har suttit i samma båt sedan covid-19:s inträdande på den svenska arbetsmarknaden i våras. Skuldsatta, maxade krediter, lever på nåder på sina familjers pengar. De slutar äta mat. För att de inte har råd att köpa någon, och inte vet när pengar kan tänkas komma in.
Att a-kassorna har förlängda handläggningstider är för all del inget konstigt. Coronakrisen drabbade väldigt många, både anställda som fick sparken och egenföretagare och frilansare som plötsligt fick ökad möjlighet att söka a-kassa, när regeringen samt C och L sänkte gränserna för både hur länge man måste ha arbetat samt hur länge man måste ha varit medlem i en a-kassa för att kunna få ersättning. Dessutom, på största nåder, beslutades att egenföretagare inte behöver stänga ner sina firmor helt – de behöver bara lägga dem vilande för att kunna bli godkända. Tillströmningen av nya ansökningar ökade explosionsartat. Det är verkligen inget konstigt med extra långa handläggningstider. Men det är ändå fullkomligt oacceptabelt.
Först och främst är det givetvis oacceptabelt för dem som går och väntar på sina pengar och har slutat äta lunch för att maten ska räcka till barnen. Men det är även en ohållbar situation för dem som arbetar som handläggare på a-kassorna.
Utredaren ”Johanna” berättar i en artikel i Aftonbladet om hur hårt pressade de är, och hur svårt det är att inte kunna hjälpa desperata människor fortare. ”Vi har skrikit i panik efter någon underlättning som gör att vi kan hjälpa våra medlemmar snabbare. Det enda som kan hjälpa oss och våra medlemmar just nu är en ändring i lagen” säger hon, och hon och hennes kollegor borde ju verkligen veta vad som skulle kunna göras. Men regeringen säger nej till att genom lagändring underlätta för folk på båda sidor av a-kassans grind. Kärleken till byråkratin är starkare än omtanken om människorna, det är sedan gammalt.
Just det blir oerhört tydligt när man tittar lite närmare på alla regler som omgärdar alla våra sociala säkerhetsnät, inklusive a-kassan. Reglementen har nämligen oförskämt ofta den praktiska konsekvensen att det blir oerhört mycket svårare än det borde vara att komma tillbaka till egen försörjning. Det vill säga alldeles motsatt effekt mot det av ungefär alla politiker ständigt upprepade mantrat att det ska löna sig att arbeta.
Vi kan ta ovan nämnda regel om att man inte får ha en aktiv enskild firma medan man ansöker om a-kassa som exempel. Genom att tvinga egenföretagare att helt lägga ner eller lägga sina företag vilande drar man högst effektivt undan varje möjlighet för dessa att ta enstaka uppdrag som, trots covid-19 eller andra oförutsedda omständigheter, kan tänkas dyka upp.
Varför? Principskäl. Det ska minsann främst vara de rika förunnat att kunna driva företag, de som redan har en buffert och en möjlighet att överleva faktumet att vissa månader går det bättre och andra sämre.
Men tillbaka till problemet med a-kassan och handläggningstiderna och människorna. När företagen skulle räddas undan coronakrisen i våras gick det på ett par veckor. Handläggningstiden för att få utbetalat stöd till korttidsarbete var 2–3 dagar, från ansökan till pengar på kontot. Inställningen var att vi betalar ut pengarna först, och så kontrollerar vi om företagen har rätt till dem efteråt, och har de inte det blir de skyldiga att betala tillbaka.
Ett rimligt förfarande. Ett effektivt sätt att se till att inget företag (enskilda företag givetvis undantagna, i vanlig ordning) plötsligt stod utan nödvändiga medel för att klara sig igenom krisen.
Man skulle definitivt kunna göra samma sak med a-kassan. Vi skulle kunna besluta att a-kassan är en inkomstbortfallsförsäkring på riktigt, som inte har att göra med eget företag eller arbetade timmar eller mängden jobb man aktivt söker. Vi skulle kunna göra så att varje person som saknar pengar varje given månad får en automatisk grundutbetalning baserad på inkomstbortfallet.
Men det är klart. Då måste vi ju också värdera människor högre än företag, och anse att grundtrygghet är viktigare än byråkrati och regler. Vilket knasigt samhälle det skulle vara.
Basinkomst nån jäkla gång, har jag ju sagt.
Krav- och kontrollsamhället.
