Har ni också märkt hur högerns attacker mot fattiga blir hårdare?

Hanif Bali anklagar fattiga för att föda barn för att få bidrag. I Kalix vill M avskaffa försörjningsstödet och istället ge checkar på ”rotsaker, frukt och grönsaker”. MUF:s Benjamin Dousa hakar på och pratar om att försörjningsstöd går till ”lyxkonsumtion”.

Ulf Kristersson ler stort på en spridbild på Twitter till texten: ”Bidrag ska gå till sjuka och de som verkligen behöver dom, inte till de som är FÖR FINA för att ta ett jobb.”

Och ingen verkar se det uppenbara hyckleriet.

Dousa har en månadslön som är elva gånger (!) större än den skärv de han hetsar mot ska leva av. Han plockar ut 13 000 mer i månaden än en lärarlön, helt ur MUF:s bidragsfinansierade kassa. Bali har fått skattefinansierad riksdagslön i tio år. Och samma vecka som Ulf pratade om fattiga som är för fina för att jobba konstaterade Riksrevisionen att rut-bidraget omfördelar från löntagarkollektivet till höginkomsttagare. ”Det är någon annan än de som köper tjänsterna som får vara med och betala”, sa riksrevisorn torrt.

Men det är som att de som borde sticka hål på högerns argument har annat för sig. Högern kan bli hårdare i sina sparkar för att vänstern sparkar med.

Det finns egentligen bara två sätt att se sitt samhälle. Som en gemenskap eller som en stege. Tror du på stegen tvingas du sparka för att komma upp, eller falla själv.

Därför är vänsterns jobb alltid att visa på gemenskapen, hur vi blir starkare om vi hjälper varandra. Att avslöja dom där uppe som gärna ser att vi sparkar på varandra, så de kan få stå kvar i toppen.

Men det är som att det sprids ett virus i det vi brukade kalla vänstern. Plötsligt är det en och annan där som sprider idén om att revorna i välfärden och klyftorna mellan stegens pinnar växer, inte för att dom högst uppe vill ha det så utan för att vi är för många på stegen och dom längst ner kostar för mycket.

Ansvar för flyende, välkomnande av medmänniskor, upprätthållande av andra världskrigets löfte om asylrätt – på något förvridet sätt blir det allt det som gör Sverige hårdare. Det sägs av några som säkert alltid tyckt så, men också av sådana som kanske inte ens nu tror på vad de säger men som är övertygade om att enda sättet att accepteras vid fikaborden på arbetsplatserna är att låta som man tror att det låter vid fikaborden. Att mobilisera en motberättelse, facklig organisering för människorätt, folkbildning – det räcker inte självförtroendet till längre. Nu handlar det om att ”nå fram” med en ”trovärdig” ”berättelse”.

Förr ville man mobilisera mot klassamhället. Nu talar man med bekymrad min om en ”etnifierad underklass”. Med betoning på första ordet. Som om problemet var etniciteten och inte underordningen.

Analysen är falsk, förstås. Visst, när världen brinner påverkar det också Sverige. Men de sociala kostnaderna är inte den stora kostnaden för välfärden, enligt till exempel SKR:s välfärdsberäkningar. Det är demografin, fler barn i skola och fler äldre som kostar. Skattesänkningarna har urholkat det allmänna, och då har vi inte längre råd med varandra. Oavsett etnicitet. Skattesänkningarna har vidgat klyftorna, till den punkt att Sverige blivit ett skatteparadis för de rika. För att förändra detta borde en vänster mobilisera.

Men man är alltså upptagen med annat. S-märkta tankesmedjor kittlas av att ge ut rapporter om ”svenskarna först”, ministrar delar gillande Boris Johnsons plan för färre invandrare, kommunalråd förbjuder människor att be om hjälp.

När samhället slutar vara gemenskap och blir en stege så stannar det aldrig vid att man kan sparka på den papperslösa, den asylsökande, den nyanlända, den invandrade.

Då finns inget slut. Syrien brinner igen, men den svenska flyktingmottagningen är på miniminivåer och Stefan Löfven lovar att det ska synas hur den minskar ännu mer. Sverigedemokraterna har redan räknat hem segern och ger sig nu på alla som redan bor, lever och älskar här. Ett Återvandringsverk ska inrättas.

Och när Moderaterna då hakar på vet de att om debatten redan är rå mot några kan den snart vara rå mot många. Därför slår de så hårt mot den som är fattig. De kan klä alla i etnicitet, och säga att de borde skärpa sig. Äta rätt, sluta lyxkonsumera, föda färre barn och ta ett jobb. Medan de själva i lugn och ro höstar hem vinsterna av klyftorna.

Detta borde ingen vänster glömma: När samhället väl blir en stege står vi alla på den. Och alla som inte tronar i toppen tvingas väja från sparkar ovanifrån och sparka vidare neråt. För att freda sig. Men trygga blir vi aldrig. Oavsett etnicitet.