Kwoner skulle inte gråta även om de kunde det, sa folk. Och kwonbarnen fällde inga tårar. De såg tjurigt stolta ut, men Dora kände igen ett ledset barn som inte vill erkänna sin sorg för någon. Precis som människobarn hade de antagligen också den sorgliga förmågan att när det verkligen gällde trycka undan sina egna behov för att skona de vuxna. Sorgen värkte i hennes bröst, kramade om hennes hjärta med sin iskalla, obevekliga hand.

Soldaten Ilam dök upp igen. Han höll återigen en puppa i handen.

– Just nu befinner sig fyra simmare på jorden. I den stund som de får order från Dora Wester kommer de. Att  simma till oss. Vad hon än ber oss om kommer vi att göra. Vi vet att det är att betrakta som myteri, men det spelar ingen roll. Jorden är min ursprungsplanet. Jag skulle inte kunna leva med mig själv om jag inte gjorde allt för att skydda den.

Hans ögon växlade från sin vanliga klara grönspräckliga färg till en mörkare nyans. Det spelad ingen roll från vilket solsystem man kom ifrån. Ilam menade allvar.

– Jag är människa fortsatte han. Och det bär mig emot att skada ett barn. Också ett kwonbarn. Men lyssna noga nu. Från och med nu kommer jag att krossa tio av era puppor för varje barn på jorden ni skadar. Det spelar ingen roll om det är ett skrubbsår eller en sticka i ett finger. Från och med nu är ni ansvariga för vartenda litet människobarn. Vare sig ni vill det eller inte. Och. För säkerhets skull gäller samma sak om Dora. Om någon så mycket som petar på henne kommer vi att bestraffa er. Hårt. Hårt. Hårt.

Det var hemskt. Brutalt. Elakt. Vidrigt. Men Dora och mänskligheten var inträngda i ett hörn. De hade inget att förlora längre. På jorden hade allt stannat upp. Arméer stod stilla och stirrade upp luften på var sin sida av slagfälten. Motorvägar, tåg, flyg, allt stod stilla. En hel värld väntade i skräck på vad som skulle hända. Konspirationsteoretikerna hade tystnat. En del för att de hade insett hur fel de haft det, andra för att de inte vågade säga något längre. Ilskan emot dem hade till slut fått dem att helt enkelt hålla käften.

FN:s generalförsamling hade kallats in och långsamt växte en global krisplan fram. Resurser gicks igenom, arméer omdirigerades från slagfälten för att istället för att slåss med varandra röja upp, rädda liv, skapa trygghet. Märkligt nog var det enkelt för de flesta av dem. Delvis för att människor innerst inne helst inte krigade. Delvis för att deras försök att ha ihjäl varandra stördes av hackare i tusentals som la krokben för dem.  Moderna arméer marscherade inte på sina magar. De marscherade ledda av maskiner. Det som gjorde modern krigföring så fruktansvärd i sina värsta varianter gjorde dem oerhört sårbara för den som kunde tillräckligt om just maskiner. Men främst för att de helt enkelt var trötta, rädda och förvirrade och för att det äntligen hade gått upp för dem att det inte gick att kriga sig ur situationen.

När holografen till slut slocknade kändes rymden plötsligt svartare än någonsin. Kwonskeppen hade långsamt fått tillbaka sitt svaga, blå skimmer. Kwonerna hade fått tillbaka kontrollen över dem. Dora beslutade sig för att sätta på sig hjälmen igen.

– Koppla på kommunikationen igen, bad hon Durradurrafelsväng.

En vägg av ilskna röster strömmade in i hennes hjälm. Upprörda kwonröster blandades med federationens. Plötsligt verkade de ense. Dora var ingen riktig soldat. Hon representerade inte federationen, så varför skulle kwonerna lyssna på henne. Hon blev så innerligt trött. De lät som upprörda föräldrar på ett klassmöte eller hysteriska grannar till en blivande gruppbostad. Vuxna människor som förväxlade sin egna egoistiska behov med hela världens behov. Hon vinkade åt Durradurrafelsväng att stänga ner kommunikationen igen. Hon kände sig som en förskolelärare som försökte få ordning på  barngruppen inför morgonsamlingen.

– Jag tar det igen,  sa hon. Ingen mer ska komma till skada här, på jorden eller på Urbitskra. Så länge som alla tar det lugnt kommer ingen att skadas. Fattar ni det?

Frågan var retorisk och även om någon svarade henne så var hon tacksam över att få slippa höra dem. Hon sket fullständigt i folks invändningar, oavsett på vilket språk de uttalades. Om det skulle smälla skulle hon redan vara död. Hon och hennes grupp skulle ryka direkt. Och hotet om att straffas för myteri sket hon likafullt i. De hade ju sagt att hon inte var någon soldat. Inte någon riktig pilot. Då kunde hon ju inte göra myteri. Ologiskt. Dumt.

Hela situationen var dum.

– Så, sa hon med spelat lugn. Kan ni hålla disciplinen? Ska vi snacka eller börja mörda varandra?

Durradurrafelsväng kopplade in den yttre kommunikationen igen och till Doras lättnad var det enda hon kunde höra en svagt brus och Durradurrafelsvängs andning. Hon tecknade åt henne att vara tyst. Tystnaden varade bara några sekunder.

– Kwoner kapitulerar aldrig. Vi går hellre i döden än…

– Jag beordrar dig, Dora, att genast…

– … vi kommer att kämpa till sista droppen blod …

Dora avbröt kakofonin. Eller vem det nu var.

– Hupp, hupp, hupp, sa hon. Lilla vän, nu börjar vi från början, eller ska jag stänga av igen? Jag vill inte skada en enda varelse och jag hade hoppats att situationen inte skulle kräva att er befolkning kom till skada, men nu blev det så och som ni har förstått så hänger allt på mig. Och jag hoppas verkligen att ni inte tror att ni ska få mig på andra tankar. Det finns bara två sätt som det här kan sluta. Och jag är bara intresserad av ett av dem. En fredlig överenskommelse. Så nu börjar vi om. Tills dess att vi nått en överenskommelse sitter er vilja på en pinne i skogen.

Långsamt växte hon in i rollen som till hälften dagisfröken och till hälften diplomat. Antagligen kokade det i kwonerna och en hel del av federationens soldater, i synnerhet högre upp i organisationen, men just nu struntade hon i det. Hon slogs av att det var mycket få av de som  lyssnade som fattade hennes metafor,  men kunde inte förmå sig till att förklara. Lite mystik kunde de få leva med. Med tiden skulle det bli en av de mest populära uttrycken i gemenskapen. Det påstods att det också spridit sig bland kwonerna efter att deras barn hade hört berättelserna om henne.

Myterna om hjälten Dora Westin blev med tiden som ett tankevirus som långsamt förändrade kwonernas kultur. Legenderna om henne blåste upp henne till den milda grad att hon gavs övermänskliga förmågor, men framför allt påminde de kwonerna om deras ursprung, som fattiga och fredliga jägare och samlare på en planet som de lyckades förstöra strax innan det dök upp en damm på planeten. Då hade redan fyra miljarder kwoner reducerats till strax under femtio tusen. En spillra av en civilisation som en gång levt i harmoni med naturen omkring dem, men som lärt sig att hantera krafter som till slut ledde dem till en situation där de riskerade att för evigt försvinna.

Men nu var hon fortfarande gamla vanliga Dora Wester. Inte en hjälte, bara en rädd, arg och bestämd ung kvinna som inte tänkte ge sig. Inte backa. Inte än.

Hon insåg att det var helt tyst omkring henne igen.

– Har du stängt av igen?

– Nä, svarade Durradurrafelsväng. Vi borde höra dem.

– Jag har bara några procent kvar till skölden, sa Ondolun. Det mesta gick åt till holografen.

Två saker som förvånade Dora hände samtidigt. Den jättelika kwonarmadan växlade färg och blinkade fyra gånger i djupaste rött. Det som Dora senare skulle få veta var den kosmiska signalen för att man ger upp stridigheterna och är beredda att förhandla. Och ett av stabsskeppen öppnade eld mot Doras grupp.

– Skölden håller inte många minuter till. De har fått tillbaka full styrförmåga och kommer snart att hacka sig igenom den. Det tar massor av kraft under beskjutning och vi har inte massor. Långt ifrån.

– Kan vi inte sticka? Retirera?

– Vi kommer inte långt. De har inte slut på sin kraft som vi.

Ytterligare två av stabsskeppen öppnade eld. Högenergipulserna tuggade sig långsamt genom skölden. Det var inte många meter kvar innan Doras grupp skulle förintas. Även om kajakerna var ovanligt motståndskraftiga kunde de inte stå emot vad som helst och i synnerhet inte längre stunder av federationens vapen. De var inte konstruerade för att klara attacker från de egna styrkorna. Det var en försäkring som ansåg alldeles för kostsam.

– Eld upphör, hördes en röst som Dora inte kände igen. Upphör beskjutningen annars öppnar vi eld mot er.

Officerarna i stabskajakerna protesterade högljutt. Order och hotelser haglade från dem, men fick inget annat  svar än ett par välriktade skott som passerade mellan stabsskeppen.

– Nästa gång träffar vi, sa rösten. Backa. Ni kommer aldrig att kunna slå er fria. Vi har tillräckligt av soldaterna på vår sida för att kunna se till det.

En vägg av skepp formades sakta framför Doras grupp. Hundratals skepp hängde som ett draperi av jättelika flugor framför dem.

Anklagelserna om myteri och hoten om lagens strängaste straff ebbade sakta ut. Officerarna började inse att de inte hade någon makt över situationen. En liten flicksnärta höll i alla trådarna nu. En liten jordunge, som bara för några månader sen tramsade omkring på en primitiv planet full med den ena primitiva arten efter den andra. Till slut tystnade de. Ingen lyssnade på dem. Ingen lydde dem. Doras nyvunna vänner hade uppnått tillräcklig tyngd för att också dra med sig dom som trott sig vara fullständigt lojala med federationen. Många av dem intalade sig att i det här läget var det snarare Dora än officerarna som representerade dem. Federationen. Till slut hade nästan fyratusen skepp bildat ett klotrunt skydd runt Dora och hennes kamrater.

Kwonerna hängde tysta och stilla. Skeppen blinkade med jämna mellanrum i rött medan de förvånat såg federationens trupper beskjuta varandra. Vilka skulle de förhandla med om de tog kål på varandra? När den tanken till slut landade hos deras befäl formerade sig nästa. Om federationsstyrkorna slår ut varandra kommer de inte bara att sakna motpart i förhandlingen om att få tillbaka sin befolkning, soldaterna på Urbistra skulle börja att ta kål på den om Dora skadades. Även om det just nu såg ut att vara en rejäl övervikt för Dora och hennes grupp ville de inte riskera sina barn. Sin framtid.

Det som hände sedan talades det om i sagor i hundratals år efteråt, det besjöngs i sånger, beskrevs i svulstiga hjältesagor i filmer och holodramor. En efter en lösgjorde sig grupper av kwonskepp från flottan med det röda ljuset konstant blinkande för att visa att de inte tänkte strida och började bilda ett extra lager i sfären av federationsskepp som skyddade Dora. Det var inte av kärlek till mänskligheten, inte av någon nyvunnen altruism.

Precis som federationens soldater var kwonernas trötta. Ännu tröttare. De levde sina hela liv i strid eller på jakt efter nya planeter att skövla. Med tiden hade de glömt bort var de kom ifrån och framförallt lurats av sina härskare att tro att det inte fanns något alternativ till deras liv av ständig jakt, på ständig flykt.  Deras gamla liv som jägare och samlare hade ersatts av en tillvaro som kosmiska jägare och samlare, men till skillnad mot tidigare var det en tillvaro som lämnade allt den vidrörde förbränt, dött, tomt och öde. Ingen av kwonerna som levde nu hade minnen av någon annan tillvaro. Den skymtade förbi i sånger och sagor, det hänvisades till den i ceremonier och heliga texter, men den hade med tiden förvandlats från den sanna berättelsen av deras ursprung till en förvriden dröm om ett paradis på nästa planet och nästa. Och nästa.

Den otröstliga saknaden efter ett hem hade av maktgalna ledare kanaliserats till att fylla deras syften. Sorg hade förvandlats till vrede. Längtan till förakt och kärlek till hat. Det var möjligt att kwonernas själar aldrig skulle kunna läkas. Efter allt de har har utsatt andra varelser för skulle det vara en alldeles för hemsk sanning att ta till sig att de inte alls var offer i den här historien, inte de goda som tvingats till ständigt krig mot sin omgivning, utan de onda, bovarna, förövarna. Men just nu ville de bara slippa slåss. De flesta av dem struntade högaktningsfullt i de snuskiga apvarelserna som likt dem själva var på väg att förstöra sin värld.  Men föraktet för de svaga, äckligt mjuka djuren som  likt parasiter var på väg att suga ut de sista dropparna liv ur den enda värld de hade började långsamt gå över i något som liknade empati. Det var länge sedan som det hade funnits någon motståndsrörelse, någon organiserade former av försök att förändra deras livsstil, men skrifterna lästes ännu i smyg.

Berättelserna om forna hjältar, som snarare hade räddat folk i nöd än ätit upp dem vidarebefordrades från generation till generation av barn likt lekar och skämt omärkligt sprider sig mellan barn. Precis som de flesta barn på jorden kände till samma sagofigurer, lekte samma lekar på rastgårdarna lekte och sjöng kwonernas barn uråldriga lekar och sånger, men som de nogsamt togs ur när de närmade sig vuxen ålder. Om de inte hade förändrat sitt sinnelag tilläts de inte förpuppas och dog till slut. Men hos många soldater levde lekarna kvar som minnen från en barndom i oskuld och trygghet. Sångerna §fick dem att tro på en bättre morgondag när de såg sina kamrater falla i strid. Och nu fick det vara nog med lögnerna började en och en av dem tänka.

I Sverige hade det blivit natt och himlen erbjöd en sällsam syn. En andra måne bildades bredvid den vanliga. Ett mindre klot som pulserade i rött, blått och grönt. Dora förstod att människorna på jorden inte hade en aning om vad som hände därute. Hon växlade från pidjin till engelska.

– Hej, alla människor, sa hon och insåg att hon måste jobba på sin hälsningsfras. Man kunde inte hälsa hela mänskligheten som om den vore en kompis. Men å andra sidan var den det.