Här hittar du förra avsnittet, och här kan du läsa från början.

Fyra starka armar bar in Ante i ett ledigt rum i gästhuset. Camilla checkade in honom hos värdbotten Susanne, som lade in kläder, tvål och handdukar och försåg honom med ett gästarmband. Hon var djupt tacksam över att Harmonibrigaderna inte hade kunnat gripa in. Otvivelaktigt skulle de ha satt honom i en cell och sedan försökt kommendera fram den information de ville ha. Om hon sa ifrån skulle Hassan Erixon hänvisa till någon av sina regler.

Camilla trodde att ett vänligt samtal skulle ge mycket mer. Hon instruerade Susanne att ställa in rumsmikrofonerna på den allra känsligaste nivån och skicka ljudfilerna till Visdomens hus, inte till Hassan. Han skulle implodera av ilska, men det fick han gärna göra. Eller explodera. Nej förresten, inte inför en överordnad.

Det var Sebastian och hon som behövde veta vad Ante hade för tankar och planer. De hade kopierat innehållet i Lydias kognistift, det digitala kognitiva stödet som sattes i portar i skallbenet på personer som började bli lite glömska. Det var bara det att Lydia Petersén inte började bli lite glömsk. Det var som om hon hade öar av blixtrande intelligens som flöt runt i ett hav av kaos, tänkte Camilla. Fascinerande och oförutsägbart. Kognistiften hade hon haft längre så länge Camilla hade känt henne. Kanske i hundra år, kanske längre än så. Flera av stiften var av en tidig modell och metallerna hade börjat frätas sönder. Att läsa av innehållet var som att se in i ett kaleidoskop där mening och meningslöshet …

Men Ante, alltså. Ante och Lydia hade utvecklat den anakrona tekniken tillsammans. Tidigare hade de haft en bild av att hon hade utvecklat den och han hade varit hennes medhjälpare. Det var vad hon hade sagt och det var rimligt, hon var en gammal erfaren forskare och han hade varit en begåvad tonårskille. Men även om Lydia kunde förklara den anakrona tekniken så att Camilla och Sebastian nästan förstod hittade de inga spår av det man behövde för att kunna återskapa tidsmaskinen. Hur satt den ihop? Hur manipulerades Higgs-bosonerna? Var fanns de ens, och var hittade man de där strängarna? Allt tydde på att Lydias kunskap i ämnet var rent teoretisk. Även om hon hade undervisat i partikelslöjd.

Kanske var det Ante som hade de kunskaperna. Kanske hade Lydia bara låtit honom hålla till i labbet och sen velat ta äran åt sig? Var det därför han hade gett sig av? I så fall borde Ante få ta över arbetet i labbet snabbt. Då skulle han utföra underverk. Sådana som hon för 24 timmar sedan hade trott var rena fantasier.

Hon stängde dörren bakom sig och Ante öppnade ögonen. Han var tillbaka i Xpan 7. Han som aldrig, aldrig skulle komma tillbaka. Han visste inte riktigt vad han kände – jo förresten, men det var en enda röra. Å ena sidan förbannade han tilltaget att rädda dem från en ofarlig jävla neonväst vid den där vägen. Jaha, inget körkort. De kunde ta bilen. Än sen? Den var full med campingutrustning och matkassar som de skulle kunna lasta av. De kunde övernatta i skogen. Sen var det ett par timmar att gå till det där huset de hade lånat. Eller till pendeltåget.

Å andra sidan: nu var han här. Det var klart att han hade tänkt på dem därhemma och saknat Fontänparken, Visdomens hus och Hépíng fàndiàn. Han var här och han kunde inte göra något åt saken, så han kunde lika gärna se sig omkring. Han kände sig mer upprymd än infångad.

När han kom ut i hallen stod botten där. Hon hade ett utseende som inte upptog någon plats i ansiktsminnet. Men hon hälsade vänligt på honom – välkommen, Ante Yang – och sa att de var glada att ha honom som besökare. Erbjöd sig att visa honom badrummet, och han tackade ja. Duschade, tvättade sig med algtvål, borstade igenom håret med bambukammen och bytte till gästhuskläderna.

En gäst i någon av Himmelska fridens Xpan-städer skulle inte vilja sticka ut. Det var små städer med några tusen invånare och individualistiskt mode var ingenting som uppmuntrades. Steget till satellitlivet skulle vara så omärkligt som möjligt när den tiden kom. Det var inte precis så att alla gick i overall eller ens en uniform, men de kläder som fanns att köpa var enkla, bekväma, enhetliga. De styrande ville inte heller att besökare skulle se annorlunda ut. Det kunde dra intresse till sig på fel sätt. Bättre om de smälte in. Därför tog värdbotten hand om deras egna kläder och tvättade dem, och lånade ut andra under tiden.

Gästhusplaggen bestod av en lång skjorta i siden, byxor och rock i bambutyg och låga snörkängor av tyg med tunna sulor. Ante hade gått klädd ungefär så sina första arton år och gled gärna i samma slags outfit – typiskt 2020-ord, tänkte han – som då. Han snodde in sitt fuktiga hår i en handduk och tänkte att han först skulle lokalisera Timebanditen och säga hej till Ida och Harriet. Sen kunde han gå ut.

– Susanne?

Roboten satt i en fåtölj i korridoren. Hon vände huvudet åt Antes håll.

– Ida och Harriet. Kvinnan och den lilla flickan. Var finns de?

– Där inne.

En dörr med en trea på. Låga röster och ljud som kunde komma från en film på virtun hördes där inne. Informationsfilmen om Xpan 7, förstås. Han skulle precis knacka på dörren när det kom ett ganska skarpt ”nej” från Susanne.

– Det är inte dags att prata nu.

– Jag vill säga godnatt till mina vänner.

– Ni får talas vid senare, sa Susanne.

Det hade varit intressant att försöka argumentera sig förbi hennes programmering, men … kanske sen. Nu visste han att de hade satt en gräns för hans frihet vid Idas dörr.

– Jag ska ta en promenad.

Susanne sa att en promenad skulle ge god sömn och att han hade ett möte med Camilla Cho och Sebastian Emmer dagen därpå i Visdomens hus. Men Lydia då? De kanske inte hade hunnit tala med henne.

Det stod en lånesparkcykel lutad mot huset, en gul, och han tog den. Tjocka däck mot slät mark, alldeles tyst for han fram genom staden. Glaskupolhimlen var grönaktigt blå med glimmande stjärnor och runt barer och restauranger hängde kulörta lyktor. Ute var som inne, ingen vind, inget regn, ingen kyla, inga överraskningar. Jo, säkert överraskningar.

Här fortsätter Xpan-projektet.