I dag varslade SAS 5 000 personer, enligt DN motsvarar det 40 procent av arbetsstyrkan. När sådant händer är det så klart väldigt många som mår dåligt, det är en privat katastrof för många. Röster kommer höjas för att staten måste gå in med än mer pengar för att rädda företaget, de statliga krediterna på 1,5 miljarder räckte inte. Men låt oss äntligen tänka ett steg längre än så.
Företagsledningen gör nämligen en annan bedömning än att de kan räddas, de deklarerar redan i första meningen av sitt pm att det kommer ta ”många år” innan efterfrågan är tillbaka där den var tidigare. Det säger allt. För om ”många år” kommer det absolut inte vara möjligt att flyga så som vi gjorde i fjol, eller förrfjol. Det är game over för flygindustrin som vi känt den under 2000-talet.
Det betyder inte att alla flygbolag behöver gå i konkurs. Flyg kommer med allra största sannolikhet att finnas kvar som en del av infrastrukturen under överskådlig framtid. Men om 40 procent minskad personalstyrka så skulle motsvara 40, 60 eller till och med 80 procent färre flygningar är det ändå för många flygningar kvar.
Vi behöver möta att många mår dåligt, med en grundtrygghet och möjligheter att skola om sig, men SAS behöver inte mera stöd. Det behövs ingen konstgjord andning för en marknad vars existens kastar oss in i nästa stora kris.