De plagg som kallas slöjor kan ha helt olika innebörd för olika bärare. Vad som är tvång och förtryck för den ena är en frihetssymbol för den andra. Utan klåfingriga förbud kommer lockelsen säkert att försvinna, skriver Per Gahrton på veckans Under ytan.
Kvinnors slöjbärande skapar debatt inte bara i skånska Skurup. I den indiska delstaten Rajastan uppmanade nyligen chefsminister Ashok Gehlot kvinnor, särskilt de som kandiderar till lokala beslutsförsamlingar, panchayat, att kasta sina goonghat, för att visa att de inte är bundna av traditionella, omoderna värderingar.
Inget muslimskt påfund
En del kvinnor, såväl muslimer som hinduer, protesterade och försvarade sin rätt att klä sig hur de vill, ”ingen kritiserar att kvinnor bär smutsiga jeans, men när det gäller slöjor vill alla lägga näsan i blöt” (Hindustan Times 25/1 -20). Att det inte handlar om en muslimsk sed, som många tror, klargörs av att slöjor började användas i Rajastan på 1300-talet som skydd mot muslimska erövrare.
Inte heller i arabisk-muslimska länder är slöjan ett påfund av islam. Assiutprofessorn Mahmoud Salam al-Sinaty kartlägger i den arabiskspråkiga boken Historien om bärande och icke-bärande av slöja och blandning av könen hos araberna slöjors roll sedan antiken och drar slutsatsen att ”jämställd samvaro mellan män och kvinnor var hos araberna under förislamisk tid ingen skam och är ingen synd under islam”. Det var inte förrän abbasiderna i Bagdad tog makten 750 som slöjtvång och åtskillnad mellan könen blev en del av den arabisk-muslimska modellen, enligt mönster från förmuslimska kulturer kring Tigris.
För det moderna, sekulära Turkiets grundare, Kemal Atatürk, var slöjan, liksom fezen, symboler för ett reaktionärt samhälle. Därför oroas många turkar när Erdogan nu i ”frihetens namn” demonterar slöjförbud och andra symboler för den sekulära demokratin. Många kvinnor kräver inte rätt att bära slöja, utan rätt att slippa.
Förtryck och frihet
För en tid sidan utropade den egyptiska dagstidningen al Mary al Youm: ”En marockansk sångerska vållar debatt genom att ta av sig slöjan – nu vet hon varför hon har blivit utestängd från tv-rutan.” När den egyptiska aktrisen Shahira gjorde detsamma motiverade hon med att det ”är min rätt och jag avviker inte från normal anständighet”. Ändå kände hon sig så pressad att hon mobiliserade sina bröder till att offentligt försvara henne.
Kampen mot slöjor har lång historia i arabvärlden. De egyptiska feministpionjärerna Huda Sha’arawi och Saiza Nabarawi vållade skandal redan 1923 då de vid hemkomsten från en kvinnokonferens i Rom kastade av sig sina slöjor. På 70-talet hade miljoner egyptiskor följt deras exempel. Men efter krigsförlusten mot Israel 1967 kom en religiös backlash och i dag beräknas 80–90 procent av egyptiskorna bära slöja, oftast hijab (hårtäckande huvudduk), men ibland också niqab.
Är dessa kvinnor förtryckta av män? Ja, en del, men inte alla. När jag på 80-talet återsåg en egyptiska som jag intervjuat på 60-talet, hade den frifräsiga studentskan med utslaget hår krympt till en beslöjad gumma som kastade räddhågsna blickar på sin kortskäggige man.
Men några år senare berättade Egypt Today om hur en före detta bikiniklädd miss Egypten plötsligt börjat klä sig i hijab, till makens förtvivlan.
Mubaraks kulturminister Huzni drabbades av avgångskrav från religiösa kretsar när han fördömde slöjor för att ”kvinnohår är som blommor som ska lysa fritt”! Men hösten 2009 tog al-Azhars chefsshejk avstånd från niqab, vilken förbjöds på skolor, sjukhus, studenthus. Rasande kvinnor som ansåg sig kränkta gick till domstol. De fick rätt om studenthusen, men förlorade om niqab vid examina, eftersom lärarna måste veta vem de examinerar.
Kamp i öst och väst
Det pågår en kulturkamp inte bara i Sverige och andra länder med invandrare från arabisk-muslimska kulturer, utan än mer i dessa invandrares ursprungsländer. Ibland är den kulturkampen orsak till deras flykt och de söker frihet, bland annat från religiösa påbud, ibland drevs de bort av helt andra skäl och försöker bevara sin ursprungskultur i det nya landet, precis som Vilhelm Mobergs svenska utvandrare försökte i fjärran Amerika. Det betyder att en slöja mycket väl kan vara uttryck för mansförtryck. Men den kan också vara påtagen helt frivilligt som en sorts frihetssymbol.
I västvärlden har kvinnofrigörelsen huvudsakligen kommit inifrån, genom självupplevda insikter och lärdomar. Hur skulle det ha gått om vi fått lära oss jämställdhet via invasionsarméer, flygbomber och tvångslagar? Naturligtvis ska vi stödja arabiska och muslimska kvinnors frigörelse, men det måste ske på deras egna villkor.
Samtidigt måste det kunna ställas klädkrav för vissa yrkesgrupper, i Europa precis som i Egypten. Men när det gäller privatlivet är risken stor att förbud provocerar till motstånd (vilket skett både i svensknationalismens Skurup och Atatürks sekulära Turkiet). Om utvecklingen däremot får ha sin gång kommer ”mossiga” seder, som slöjbärande, troligen efterhand att tyna bort.
Ligga lågt
I svensk debatt om slöjor förekommer två motsatta, men ungefär lika naivt felaktiga åsikter. Den ena, paradoxalt nog ofta framförd av inbitna högernationalister utan tidigare känt patos för kvinnors frihet, hävdar att slöjor alltid utgör en frihetsinskränkning som i feminismens namn måste förbjudas. Den andra, dessvärre ibland framförd av vänsterfolk som borde veta bättre, tycks tro att slöjor alltid är oskyldiga kulturyttringar utan inverkan på kvinnors frihet. Sanningen är förstås att slöjor kan vara bådadera och att man därför bör välja ”don efter person” i samhällets reaktionsmönster.
Jag tror att bästa reaktionssättet är det som sociologen Herbert Marcuse kallade ”repressiv tolerans”, vilket betyder att man tolererar ett beteende i syfte att beröva det dess lockelse och därmed underminera dess existens. Sverige har inte blivit världens mest sekulariserade land genom inkvisition och statlig förföljelse av präster, utan genom avancerad ”repressiv tolerans”.
Slutsats: Alla vi som saknar bakgrund i muslimsk kultur bör ligga mycket lågt. Låt de närmast berörda själva hantera problematiken (som sagt med undantag för vissa yrkes- och säkerhetsmotiverade aspekter). Då kommer slöjor i Sverige och liknande länder om några år att vara ett minne blott. I Egypten och liknande länder kommer det att ta lite längre tid, men också där är en opraktisk huvudbeklädnad, som dessutom oftast är påfallande ful, med säkerhet dödsdömd om inte klåfingriga överheter genom förbud får den att framstå som en livsviktig frihetssymbol.
