Camilla väntar i infran med Ida och Harriet. De ska tillbaka till sin tid nu, och de behöver Antes hjälp. Fort ska det gå, men Camilla har inte förklarat varför. Han får släppa inventeringen av partikellabbet i Visdomens hus och skynda sig ner.
Här hittar du förra avsnittet och här kan du läsa från början.
Sebastian lade band på sin irritation, det var ju inte Antes fel, men det störde honom att grabben skulle iväg just nu. Precis när det verkade som om han hade funnit sig tillrätta. Men det kanske var så här det måste bli. Han avskydde trixande, men Hassans idéer gjorde det nödvändigt ibland.
Ante for mellan Lydias gamla rum och partikellabbet i källaren med kassar och grejer, den ovärderliga anakrona tekniken helt oskyddad i en sorts nätkasse, noterade Sebastian.
Tio minuter senare använde Sebastian de speciella befogenheter han hade som forskningschef för att passera portalen ner till infran tillsammans med Ante. Sen sa de hej då och Sebastian poängterade att de snart skulle ses igen. Om Camilla skötte det här skulle de göra det.
Ida, Harriet och Camilla stod på andra sidan rullbandet. En briggis som hade ögonen med sig skulle se dem i övervakningskamerorna, men de skulle inte dra till sig deras uppmärksamhet genom att prata om tidsresor. Istället diskuterade de tygerna som användes i Himmelska fridens kläder. Harriet hade sagt sitt: de var världens lenaste och finaste. Sen övergick hon till att gå åt fel håll på rullbandet och inte komma någonstans.
De skulle tillbaka nu. Bilen stod kvar utanför nödutgången i andra änden av perrongen och Camilla skulle ta dem dit. Hon hade ordnat så att de skulle få Ante med sig, och Ida var innerligt tacksam för det. De kunde ställa in Timebanditen och ge sig av själva, men till vilken tid? Till poliskontrollen vid väg 57? Nej, framför allt inte en timme i koma där och då. Hon hoppades att Ante skulle komma på en bättre lösning.
Det var en massa saker hon funderade över. Var bilnycklarna med? Bodde det folk i skogen utanför Xpan 7, som kunde ha brutit sig in i bilen? Men de hade flyt, för en gångs skull i det här äventyret, tänkte hon. Bilnycklarna låg i fickan på duffeln som låg nerknölad i en tygkasse och bilen var oskadd. De fick gå in genom bakdörrarna till bagageutrymmet eftersom framdörrarna fortfarande blockerades av de två asparna. Ida i förarsätet, Harriet i barnstolen längst fram och så Camilla och Ante baktill bland packningen.
– Så, nu kan vi prata ostört, det är inga vingar i bilen, sa Camilla och flyttade undan stormköket som hon nästan hade satt sig på.
– Menar du att du ska med? sa Ante förvånat till Camilla.
– Någon måste ju åka med och ha lite koll. Hassan ville göra det, men jag tror det blir bättre så här.
Jo, onekligen mycket bättre.
– Ante, vilken tid ska vi till? sa Ida och vände sig bakåt.
– Den vi kom ifrån, antar jag. Om inte … ja just det. Inte så lyckat, kanske.
Just då syntes ett ljussken mellan träden. Det var nödutgången som hade öppnats igen och det kunde bara vara Harmonibrigaderna.
– Kolla, Camilla. Jag tror de kommer nu, sa Ida.
Ante tog fram Timebanditen, vred tiden en timme framåt från den tid de hade lämnat och slog på den. Gymnopédie No 1 sipprade sakta ut ur den röda plasten. Han öppnade luckan och sa till Camilla att göra som de andra. Sen höll han fram maskinen så att de alla kunde sätta ett finger på transferplattan. Han förklarade för Camilla vad som skulle hända och hon nickade storögt. Ida tänkte fråga om tiden, men såg gråa uniformer närma sig bland träden och lät bli. Vibrationen i deras fingertoppar blev starkare och starkare. De var på väg.
När Ida vaknade var det svinkallt. Hon plockade fram Harriets sovsäck ur en av gästhusets tygkassar och lade den över Harriet, och svepte duffeln om sig. Hon visste inte vad klockan var, men det borde vara tisdag kväll. Bilen stod vid vägkanten, det fanns ingen polisbil där och inga orangea koner. Hon steg ur, öppnade bakdörrarna och lade sin egen sovsäck som ett täcke över Ante och Camilla.
Sen startade hon bilen, och efter att ha kört en bit på väg 57 vände hon. Det skulle bli mycket körande i natt, men det var ändå så att Harriet måste hem till Ellis. Sen kunde Ante, Camilla och Ida åka till Thomas och Åsa och städa, så det var fint när de kom hem. Och om de kunde stanna där lite till var det perfekt eftersom det var där de skulle leta efter Stella. Vid bryggan. En junidag 1978.
Klockan var lite över åtta på kvällen. Det var ingen idé att leta efter öppna fik i Gnesta så dags, och att köra hela vägen utan kaffe kändes som en dålig idé, så hon backade in några meter på en skogsväg och tog fram stormköket. När hon grävde runt i lastutrymmet märkte hon att både Ante och Camilla började vakna. Harriet rörde sig också, sparkade av sig sovsäcken, så hon fick lägga tillbaka den över henne. De fick gärna sussa en stund till, hon kunde behöva landa på egen hand. Kolla mobilen – nej, den var urladdad, det var som det var.
Verkligheten och nuet sipprade in i henne med det heta, korniga kokkaffet. Verkligheten? Ja, det kändes så. Den kalla luften, egentligen inte kall men klart kyligare än utanför Xpan 7. Granar och tallar, en småfrusen hare.
– Hej, vad gör du? sa Ante från lastutrymmet.
– Kaffepaus. Ska du ha?
– Kaffe … men okej, ja tack, om det finns.
Hon drack ur kåsan och hällde upp nytt åt honom. Medan hon diskade kaffepannen på grästuvorna hörde hon hur han och Camilla turades om med kåsan och spottade ut kokkaffekorn på marken. Ingen av dem verkade gilla smaken, men det var varmt i alla fall.
Så packade hon in allt igen och körde ut på vägen. Bakom sig hörde hon Ante förklara situationen för Camilla. De satt i en bil. Ida bodde i bilen. De skulle hem till hennes son som var Harriets pappa. Harriet skulle stanna där. Sen skulle de åka till några vänner där de hade bott ett par dagar och städa innan vännerna kom hem. Och deras hus låg alldeles nära bryggan som Stella hade försvunnit ifrån.
– Och vet du vad? Du kan säga precis vad du vill, inte bara inne i bilen. Det finns inga id-armband som söker av det du säger efter vissa ord och det finns inga vingar och inga mikrofoner i väggarna, sa Ante.
– Hemlig rumsavlyssning finns, men polisen får bara använda det om de misstänker brott. Nästan alltid kan du säga vad du vill, sa Ida.¨
Camilla begrundade det.
– Jag ska spränga hela Xpan-systemet i luften, sa hon försiktigt.
Ingenting hände.
– Det ska jag inte, sa Camilla. Jag ville se hur det kändes att säga en sån sak. Om jag säger så här då: Jag ska spränga hela Stockholm i luften och döda regeringen. Visst har ni en regering?
– Ja, finns det ingen sån längre?
Ida hade undrat.
– Det fanns regeringar förr. Sen sålde de rätten att bestämma på olika områden, men med vissa ramar för hur allt skulle vara. Skolor och sjukvård och sånt. Alla Xpan-städer skulle vara demokratiska. Till slut ingick alla i Xpan-systemet. Ja, utom några avhoppare, men de räknas inte, om du ursäktar, Ante.
– De är inte så sugna på att räknas, flinade Ante.
– Oj, när hände det där? undrade Ida.
– Jag minns inte, vi läste om det i skolan. Årtal, du vet. Du skulle fråga Lydia, hon var med då! Om du får chansen.
Camilla satte sig upp på knä och tittade ut genom framrutan, mellan Ida och Harriet. Hjulen mot marken, lukten av något oljigt, kemiskt. Först lite kväljande, sen en lukt av frihet och farlighet. Det måste vara bensin, fossilbränsle, sånt som de hade använt förr, nej nu, utan hejd, för att de inte ville förstå vad det gjorde med atmosfären. Hon förstod det. Hon skulle nog ha gjort likadant.
