Under våren har protester rasat mot den strukturella rasismen i USA, med särskilt fokus på polisväsendet. Många städer har redan genomfört drastiska förändringar i linje med protesternas krav, men nu har även motståndet ökat betydligt. Donald Trump har skickat insatsstyrkor mot några av de städer där protesterna har fått mest genomslag, Portland och Seattle.

Efter fyra år av nyheter om Trumps beteende råder det ingen tvekan om att detta är en metod för att säkra hans egen ställning. Valet i höst ser ut att gå riktigt, riktigt dåligt för Trump – Demokraternas kandidat Joe Biden vinner stort i opinionen på strategin att ge allt medieutrymme åt Trumps usla ursäkter.

I ett försök att vända vindarna försöker Trump därför demoralisera sina politiska motståndare och samtidigt samla stöd bland sina mest trogna väljare i ytterhögern. I läget han befinner sig i är det inte den värsta tänkbara strategin. Trots att det förmodligen inte finns med i beräkningen, är konsekvenserna för Trumps aktioner sannolikt mycket skadliga för läget och folket, inte bara i USA, utan också i resten av världen som ser på.

Det amerikanska forskningsinstitutet National institute of justice släppte 2018 en rapport som visar på vikten av att förstå förövarens identitet, världssyn och förhållande till sin förebild för att förstå terrorattentat. I en radikaliseringsprocess som kan leda till terrorism är det viktigt att dela uppfattning om vad som är fel med tillvaron med dem man känner sig dela identitet med. Med de förutsättningarna – samt vissa andra, till exempel personliga problem – är det lätt att bli inspirerad till terrorattentat av någon man identifierar sig med.

Psykologen Valerie Tarico presenterade 2015 en modell för att förklara det starka samband som fanns mellan en terrorattack mot en abortklinik och offentliga aktörers uttalanden. I korta drag går det till som så att en offentlig aktör med stor tillgång till media pekar ut en fiende eller demoniserar en grupp/person. Mer och mer avhumaniseras fienden och i samband med skämt om våld eller referenser till tidigare övergrepp, normaliseras idén om ett direkt våldsamt ingripande mot fienden. Direkta uppmaningar till våld sker sällan, men det krävs aldrig mycket för att komma till den slutsatsen själv som åhörare. Därmed kan aktören senare uttrycka sin bestörtning över attentaten hen inspirerat.

Trump har ofta skämtat om att mörda sina fiender, som när han antydde att ”andra-tilläggsfolket” – det vill säga de som försvarar rätten att bära vapen – kunde göra någonting åt Hillary Clinton. Ibland används deskriptiva uttalanden istället för preskriptiva, som att istället för att säga att protesterna mot polisbrutalitet ska bekämpas med alla medel, säger han att det amerikanska folket är starkt och inte kommer tillåta en arg mobb att ta ifrån dem deras historia och kultur. Det var precis vad Trump sa under sitt tal den fjärde juli och tar man det i samband med alla hyllningar av rätten att bära vapen, behövs inte slutsatsen uttalas, så han behöver heller inte försvara den. Men av alla signaler som uppmuntrar våld är polisinsatserna direkt mot de helt övervägande fredliga protesterna den tydligaste signalen.

Om verbala uppmaningar till våld är en prediktor för terrorattentat, vad är då en direkt aktion? Trump har visat sina anhängare att de förväntas använda de medel som finns för att bekämpa deras gemensamma fiender. Federala insatsstyrkor mot fredliga demonstrationer är ett budskap till höger-extremen att han menar allvar, de liberala principerna landet styrs utifrån är ingenting han respekterar mer än som redskap för att avskaffa demokratin. Då Trump skickar statens våld för att tysta sina motståndare, kan ”andra-tilläggsfolket” använda det egna vapnets våld. Hur valet än går i höst kan vi förvänta oss fler attacker från högerextrema terrorister, eller, som de så ofta kallas, ”ensamma galningar”.

Vad vi säger har direkta konsekvenser på omvärlden. Ibland kostar det liv, särskilt om det är många som lyssnar. Men det kan också förhindra våld, om starka röster normaliserar demokrati och tolerans.