Vore det inte bättre om vi ändrade vårt beteende – minskade användningen av fossilbränslen – innan vi börjar mixtra med jordens grundläggande livsuppehållande system?

OKTOBER 2012
Sedan nästan tjugo år tillbaka har jag tillbringat längre perioder på en klippig kustremsa i British Columbia som heter Sunshine Coast
solskenskusten. För några månader sedan var jag med om något som påminde mig om varför jag älskar det här stället, och varför jag valde att få barn i den här glest befolkade delen av världen.

Klockan var fem på morgonen, och min man och jag var uppe med vår tre veckor gamle son. När vi tittade ut mot havet fick vi syn på två jättelika svarta ryggfenor: späckhuggare. Och sedan två till. Vi hade aldrig sett späckhuggare på den här delen av kusten, och särskilt inte bara några få meter från strandkanten. I vårt tillstånd, som präglades av svår sömnbrist, kändes det som ett mirakel: som om bebisen hade väckt oss för att se till att vi inte gick miste om ett så sällsynt besök.

Möjligheten att den här iakttagelsen kanske var resultatet av något som inte bara var en lycklig slump slog mig inte förrän nyligen, då jag läste rapporter om ett märkligt havsexperiment utanför Haida Gwaii-öarna, åtskilliga mil från det ställe där vi fick syn på de simmande späckhuggarna.

Där hade en amerikansk entreprenör vid namn Russ George hällt ut etthundratjugo ton järnpulver från en hyrd fiskebåt. Planen var att skapa algblomning som skulle fånga in koldioxid och därmed bekämpa klimatförändringarna.

George tillhör det ökande antal förmenta geoingenjörer som förespråkar storskaliga tekniska ingripanden med höga risker, som dramatiskt skulle förändra både himmel och hav i syfte att minska den globala uppvärmningens effekter. Utöver Georges listiga plan att gödsla havet med järn går andra strategier för geoengineering ut på att spruta ut sulfatsprej i stratosfären för att imitera den kylande effekten av ett större vulkanutbrott och göra molnen »ljusare« så att de reflekterar tillbaka solstrålningen ut i rymden.

Riskerna är kolossala. Havsgödning kan leda till döda zoner och giftiga tidvatten. Och en mängd simuleringar har förutsagt att imitationen av vulkaniska effekter skulle kunna inverka på monsunvindarna i Asien och Afrika, vilket potentiellt skulle hota livsmedels- och vattenförsörjningen för miljarder människor.

Hittills har de här förslagen mestadels bara tjänat som underlag för datamodeller och vetenskapliga artiklar. Men med Georges havsäventyr tog sig geoengineeringen definitivt ut ur laboratoriet. Om man ska tro Georges redovisning av experimentet resulterade hans aktion i en algblomning i ett område lika stort som halva Massachusetts, som drog till sig en gigantisk samling havslevande organismer från hela området – däribland »tjogtals« av valar.

När jag läste om valarna började jag undra: Kunde det vara så att de späckhuggare som jag såg simma norrut var på väg för att livnära sig på Georges algblomning? Blotta möjligheten, hur osannolik den än är, ger en inblick i en av geoengineeringens mest obehagliga följder: när vi väl har börjat att göra avsiktliga ingrepp i jordens klimatsystem, oavsett om det handlar om att begränsa solstrålningen eller göda haven kan det hända att alla naturfenomen börjar te sig smått onaturliga.

En frånvaro som kunde ha tolkats som en cyklisk förändring i migrationsmönstren eller en närvaro som framstod som en mirakelgåva kan plötsligt kännas ödesmättad, som om hela naturen manipulerades bakom kulisserna.

George beskrivs i de flesta nyhetsrapporteringar som en geovetenskapens »vilde«. Men det som bekymrar mig, efter att ha forskat i ämnet i två år, är att långt mer seriösa forskare, finansierade av större penningpungar, tycks stå beredda att aktivt fingra på de komplexa och oförutsägbara natursystem som upprätthåller liv på jorden – med enorma risker för oförutsedda konsekvenser.

År 2010 rekommenderade ordföranden för USA:s kongressutskott för vetenskap, rymd och teknik (US House Committee on Science, Space and Technology) mer forskning inom geoengineering. Den brittiska regeringen har börjat spendera offentliga resurser inom samma område. Bill Gates har plöjt ned miljontals dollar i forskning på området.

Gates är en av grundarna till en forskningsgrupp baserad vid Harvard University som har kungjort att de tänker försöka genomföra ett banbrytande fältexperiment som går ut på att spreja aerosol i stratosfären 2019, en plan som lett till stora kontroverser och har skjutits upp flera gånger. Enligt den ledande klimatvetaren Kevin Trenberth är »solär geoengineering inte lösningen« på vår oförmåga att bromsa utsläppen. »Att dämpa solstrålningen påverkar väderoch hydrologicykeln. Det främjar torka. Det rubbar jämvikten på alla plan och skulle kunna leda till krig. Bieffekterna är många, och våra modeller är helt enkelt inte bra nog för att kunna förutsäga resultaten.«

Han har även investerat i ett företag, Intellectual Ventures, som håller på att utveckla minst två geoengineeringsverktyg: »the StratoShield« (stratosfärskölden), en tre mil lång slang upphängd i heliumballonger, som skulle spruta ut solblockerande svaveldioxid i rymden, och ett verktyg
som antas kunna dämpa styrkan i orkaner.

Det är inte svårt att förstå lockelsen. Geoengineering erbjuder ett förföriskt löfte om en snabblösning på klimatkrisen som skulle tillåta oss att fortsätta med vår resursuttömmande livsstil i evighet. Och så handlar det om rädsla. Det känns som om varje vecka kommer med ännu mer fasansfulla klimatnyheter, från rapporter om polaris som smälter fortare än förutspått till hav som försuras mycket snabbare än förväntat. Och samtidigt skjuter utsläppen i höjden. Är det konstigt att så många sätter sina förhoppningar till en »i nödfall krossa glaset«-lösning som vetenskapsmännen har kokat ihop i sina laboratorier?

Men med vildar till geoingenjörer på fri fot kan läget vara väl  valt för att hejda sig och kollektivt ställa frågan om vi verkligen vill följa denna väg. För sanningen att säga är geoengineeringen i sig ett vildeförslag. Tekniker som mixtrar med havets och atmosfärens kemi på en planetarisk skala påverkar per definition alla. Trots det är det omöjligt att få något som ens liknar ett enhälligt godkännande för sådana ingrepp. Inte heller skulle ett sådant godkännande vara sakkunnigt eftersom vi inte har, eller kan ha, kunskap om helheten av de risker som är involverade förrän dessa planetomvälvande tekniker faktiskt har tagits i bruk.

Om FN:s klimatförhandlingar utgår ifrån premissen att länderna måste komma överens om ett gemensamt svar på ett i sig gemensamt problem befinner sig geoengineeringen på ett helt annat plan. För en kostnad av under en miljard dollar skulle en »de villigas koalition«, ett enskilt land, eller till och med en förmögen individ, kunna bestämma sig för att ta klimatet i egna händer. Jim Thomas från ETC Group, en organisation som agerar vakthund i miljöfrågor, formulerar problemet på följande vis: »Geoengineeringen säger ’vi kör bara på, och ni får leva med konsekvenserna’.«

Det mest skräckinjagande med detta är att prognoserna antyder att många av dem som skulle lida störst skada av de här teknikerna redan befinner sig i en oproportionerligt sårbar position vad gäller klimatförändringarnas effekter. Föreställ dig följande: Nordamerika bestämmer sig för att skicka upp svavel i stratosfären för att dämpa solens intensitet, i hopp om att rädda sina majsskördar – trots den reella möjligheten att detta kommer att leda till torka i Asien och Afrika.

Kort sagt skulle geoengineeringen ge oss (eller några av oss) möjligheten att förvisa enorma delar av mänskligheten till offerzoner bara genom att trycka på en knapp. De möjliga geopolitiska konsekvenserna är blodisande. Klimatförändringarna gör det redan svårt att veta om händelser som tidigare betraktades som resultat av »högre makter« (en galen värmebölja i mars eller en monsterstorm vid Halloween) fortfarande tillhör den kategorin. Men om vi börjar fippla med världens termostat, avsiktligt gör våra hav mörkgröna för att suga upp kolföreningar och bleker himlen till ett vitt dis för att solstrålningen ska reflekteras bort, tar vi vårt inflytande till en ny nivå.

En indisk torka kommer, rätteligen eller inte, att ses som resultatet av ett medvetet beslut, fattat av ingenjörer på andra sidan jorden om att sätta regionens årliga monsunperiod på spel. Det som en gång bara sågs som otur skulle kunna komma att betraktas som en ondskefull komplott eller ett imperialistiskt angrepp. Det kommer att uppstå andra, extremt påtagliga och livsomvälvande konsekvenser.

En studie som publicerades i våras i Geophysical Research Letters fann att om vi injicerar svavelaerosol i stratosfären för att dämpa solstrålningen kommer himlen inte bara att bli vitare och betydligt mer bländande, utan vi skulle också bli utsatta för mer intensiva »vulkaniska« solnedgångar. Men vad för slags förhållande kan vi förväntas ha med denna hyperreella himmel?

Skulle vi känna på samma sätt när fantastiska vilda djur oväntat korsar vår väg, som min familj var med om i somras? Bill McKibben varnar i en populär bok om klimatförändringarna för att vi står inför »naturens slut«. I geoengineeringens era kanske vi också kommer upptäcka att vi även står inför miraklens slut.

När nu geoengineeringen hotar att rymma ut ur laboratorierna i en mycket större skala än ett enstaka fall av algblomning, är den verkliga fråga som vi ställs inför denna: Vore det inte bättre om vi ändrade vårt beteende – minskade vår användning av fossilbränslen – innan vi börjar mixtra med planetens grundläggande livsuppehållande system?

För om vi inte ändrar kurs kan vi förvänta oss att få många fler rapporter om solsköldsentusiaster och havsinfluerare, sådana som Russ George, vars järnpulverutsläpp gjorde mer än att pröva en teori om havsgödning. Det utgjorde också en sondering av terrängen för framtida geoengineeringsexperiment. Och att döma av de dämpade reaktionerna hittills är resultaten av Georges test tydliga: geoengineeringen plöjer vidare, oavsett konsekvenserna.

Ordfront förlag 2020