Jag är både säker och osäker. Det är uppenbart att Bernie Sanders har det folkliga stödet i de amerikanska Demokraternas valrörelse. Det är mycket möjligt att han kommer att skrapa ihop en majoritet av delegater inför partikonventet i juli där man väljer presidentkandidat.

Dessvärre, för oss som gillar Sanders, kan mycket hända fram till dess. Framför allt måste de moderata och centristiska kandidaterna sluta flamsa runt på egen hand, sluta vräka pengar över reklamtevestationerna och agera som en rörelse.

Det är nämligen Sanders styrka förutom att människor gillar hans åsikter – han är del av en rörelse. En gräsrotsrörelse som är alternativ, progressiv, radikal eller vad man nu vill kalla det. Antirasister, miljöaktivister, feminister, etniskt grundade rättighetsrörelser, allt det där som åtminstone jag står för. Allt sammansvetsat av en amerikansk variant av socialdemokrati. Bernie Sanders är demokratisk socialist. Enligt sig själv. Och mig. Frågan är bara om han kommer att stoppas av etablissemanget.

Det är ett krångligt och segdraget system de har för att välja presidentkandidat i USA. En politisk skönhetstävling som korsat sig med Melodifestivalen. Medlemmar i något av partierna, och ofta vem som helst som är intresserad, röstar i delstat efter delstat på den de vill se som presidentkandidat.

Varje delstat har sin egen variant, oftast handlar det om den typ av val som vi är vana vid. Röstsedlar och lådor, poströstning och sånt. Men stater som Iowa, Nevada, som röstade senast, och North Dakota plus några till kör med något de kallar caucus. Ungefär nomineringsmöte på svenska. Jag kallar det högst privat för klunga. Rösta i klunga.

Caucus är en klurig variant på direktdemokrati eller konsensusförfarande light. De som vill rösta samlas fysiskt i en lokal, ofta en gymnastiksal eller liknande. Den som stöder en viss kandidat ställer sig med de andra som röstar på den i en klunga. Efter att valförrättare räknat hur många som står i varje grupp räknar man ut vilka som har fått ihop minst ett mandat. De klungor som inte har fått ihop tillräckligt med folk får sedan flytta sig till någon annan kandidats grupp under diskussion och förhandlingar.

Det är ganska få människor som deltar i primärvalen, några procent av dem som är röstberättigade, men jämfört med hur våra politiska företrädare vaskas fram inom partierna är det betydligt fler som får säga sitt. Eftersom det är gräsrötterna i partierna som i praktiken väljer presidentkandidat och inte partiledningen blir det ännu viktigare för kandidaterna att skapa folkligt stöd, synas och höras. Sanders har allt som krävs. I övermått.

Det märks på de stora åsiktsdrivande kommersiella tevekanalernas propagandashower. Där härskar pengarna och också de demokratiska programledarna där har skrämselhicka. Chris Matthews på MSNBC blev så till sig av oro att han jämförde Sanders stora framgångar i Nevada med nazisterna maktövertagande i Frankrike. Förutom allt det där med att folk dog i miljoner som följd av Hitlers härjande är Sanders jude.

Det är möjligt att de moderata delarna av Demokraterna lyckas samla sig. Men det får gå snabbt, Sanders samlar på sig allt fler delegater till konventet för varje delstat han vinner. Hans motståndare har i alla fall insett faran, den röda faran.

Men tänk om USA får en radikal socialdemokrat som president? Tänk om den reaktionära nationalistiska högern får stryk i konservativa USA? Tänk om också progressiva grupper – röda, rosa, gröna och regnbågsfärgade – här i Sverige kan lyckas samla sig kring en gemensam vision? Jag är på. På som fan!