Den amerikanska valrörelsen står i full brand. Just nu pågår Republikanernas kongress och budskapet från partiets representanter är rädsla. Rädslan inför det nya, det annorlunda och framför allt förändring är alltid högerns budskap, men Republikanerna har tagit det till en helt ny nivå. Eftersom de har rätt i grunden, anser de, så är den exakta sanningen inte intressant. Om du vet med dig att du har rätt behöver du inte grunda dina påståenden i verkligheten.

I veckan sköts en ung, svart man med sju skott i ryggen av polis i Kenosha i Wisconsin. Polisen blev tillkallad till någon form av konflikt hemma hos någon och det slutade med att mannen lösgjorde sig från polisen och försökte kliva in i en bil. I bilen satt hans tre söner. När han var på väg att sätta sig på förarplatsen klev en polis fram och sköt skott efter skott efter skott.

I nyheterna säger förståsigpåarna att vi ännu inte vet alla detaljer. På Twitter säger högerkören att mannen minsann hade en kniv.
Vilka fler detaljer behöver man ha för att förstå hur sjukt det hela är? Om det sitter tre barn i en bil spelar det väl ingen roll hur många knivar någon bär, eller om hen bär på kassar fulla med bomber och granater. Man gör bara inte så. I synnerhet när det är barn inblandade får man i vissa lägen lov att välja att backa. Låta en eventuell gärningsperson gå, slippa undan, för att undvika att skada oskyldiga.

Naturligtvis var mannen afroamerikan. Hans barn också. Tre pojkar som kommer att växa upp med ett psykologiskt trauma och med en ständig rädsla för polisen. En befogad rädsla till skillnad från Republikanernas xenofobi. Men konsekvenserna stannar inte där. Självklart lackade en massa människor ur när de hörde om skjutningen. Vettigt folk. Folk som tror på allas lika värde, demokrati och öppenhet.

Gatorna i Kenosha, en stad på strax under 100 000 invånare, fylldes av demonstranter. Som vi har sett sedan i våras i nyhetsrapporteringen började det hela fredligt, men slutade natten till i går med att två människor dog och ytterligare en skadades. En sjuttonårig pojke är misstänkt för morden. Videor visar hur han provokativt går omkring med ett automatvapen bland demonstranterna. Till slut uppstår någon form av skärmytsling och pojken skjuter vilt omkring sig.

Någon försöker stoppa honom, men han skjuter den personen till döds. Efteråt beger han sig bakom den avspärrning som polisen satt upp och går lugnt mellan raden av polisbilar med vapnet dinglande runt halsen. Ingen av poliserna reagerar. Pojken får promenera omkring bland deras fordon utan att något händer. Med tiden dök det upp videor som visade hur polisen pratade med den milisgrupp som pojken tillhörde, gav dem vatten och uttryckte sin tacksamhet över att de var där.

Naturligtvis är den unge mannen vit. I ett kort klipp påstår han att polisen sagt att de gillar att han och hans vänner är på plats, eftersom de kan göra saker som inte polisen kan. Han påstår till och med att polisen erbjudit sig att dra sig tillbaka så att de kan härja som de vill.

I lägen som dessa är det lätt att överväldigas av berättelsen. Låta sig dras med i dramat. Jag gör det. Ibland somnar jag först framåt morgonen efter att ha suttit och följt amerikanska nyheter. Men ibland är det viktigt att ta ett steg tillbaka och försöka analysera på lite avstånd. Den unga mördaren är gripen. Inte bara de han mördat och skadat har fått sina liv förstörda. Också hans liv är i princip över. Hur kan det anses gott? Hur kan människor acceptera att landet de bor i befinner sig i fritt fall? Att din hudfärg ska bestämma om du kan gå säkert på gatan?

Politiker har ett enormt ansvar. Den som har makt över samhället har också makt över människors tankar. En hederlig person förstår att man inte tar makten, man får den. Till låns. Hederliga politiker förstår också att sättet man får makten på bestämmer hur man utövar den. Den som ljuger, hetsar, skrämmer för att få makten måste fortsätta att ljuga, hetsa och skrämma folk. Det är det vi ser på Republikanernas kongress. Alla skriker. Högre och högre. Gör påståenden som snarare tyder på grava vanföreställningar än politiska insikter. Ändå har de hygglig chans att få behålla presidentskapet. Ändå ligger de hyggligt till i opinionen.

Förutom att jag följer utvecklingen i USA som journalist är jag intresserad av det som händer där eftersom det är en bild av en möjlig framtid här i landet. Den galna högern är lika stark här som där. Det är märkligt, men på bara ett decennium har den politiska kartan ritats om här i Sverige. Samma krafter som står bakom USA:s president har etablerat sig och stöds av en femtedel av landets befolkning. Många av dem tror på samma galna konspirationsteorier, förkastar vetenskap och beprövade sanningar med samma kraft och säger sig vara beredda att ta till våld mot sina motståndare.

Den nutida fascismen ser sig inte som fascism. Men precis som SD uppfyller Republikanerna lätt definitionen på fascism. USA har förvandlats till ett jättelikt politiskt laboratorium för en ideologi som inte har något som helst existensberättigande. Det är inte svårt att se vilket kaos det har försatt landet i efter knappa fyra år. Ekonomiskt, politiskt, känslomässigt. Det borde inspirera oss som är antifascister att arbeta ännu hårdare för att vi inte ska gå samma utveckling till mötes här i Sverige.