”Ärter och fläsk” står det på konservburken, och mången språkpolis fnyser förargat och letar reda på en burk ärtsoppa istället. Inte på grund av fläsket, utan för att det står ärter på burken. Borde det inte stå ärtor?

Det finns ärtor att köpa också, och de är förvillande lika ärterna. Små, runda, gula i soppan och gröna och kalla i paketet i frysdisken. Gråärter har också blivit populära, bland annat till hummus, som man annars har kikärter till. Eller kikärtor.

Men medan ärterna är kollektiva är ärtor individer. Fem ärtor är fler än fyra elefantbönor, men du behöver en halv liter gula ärter till fyra portioner torsdagsärter.

Ärter och ärtor är olika ord

Egentligen är ärter och ärtor inte varianter av samma pluralform. Det är två olika ord, och ärterna kom först. Det var på vikingatiden man började odla ärter i Sverige, och ärterna kom söderifrån, liksom namnet. Fornsaxiska erit är släkt med latinska ervum, men sannolikt kommer det från ett icke-indoeuropeiskt språk från början. 

På fornsvenska blev det ärt, och det böjs som flera andra enstaviga ord som slutar på konsonant: sort, lins, vers, fest. Ärter, sorter, linser, verser, fester.

En enskild ärta kallades också för ärt, men på 1700-talet var det någon som kom på att kalla den ärta. Ordet blev vanligt först i slutet på 1700-talet, och en ärta var flera ärtor, i alla fall i skrift.

Men det spred sig inte till danska. Danskarna använder än i dag samma ord för ärtväxten och den lilla runda, gröna saken i ärtskidan. Och när H C Andersens saga om Prindsessen paa Ærten översattes av Åke Holmberg i början på 1950-talet fick det bli Prinsessan på ärten, inte på ärtan.

Bönor, linser, linser och böner

Ärter, linser och … vadå? Böner? Växer det baljväxter i kyrkan nu också? Nix. Jo, i talspråk kan böner och bönor låta likadant, men det är en annan historia som vi kan ta sen. I skriftspråk heter det bondbönor, vaxbönor, svartögda bönor, mungbönor och elefantbönor, de där stora vita som måste ligga i blöt i flera dagar.

Böner och bönor är inte alls släkt. Bön kommer från ett gammalt ord som betyder tal, samma som finns i banna, bannlysa och förbanna, och i grekiska phone som finns i telefon och fonetik. Men bönor talar inte, de växer, och ordet kommer från ett annat mycket gammalt ord som betyder svälla och växa. Bula och buske kommer från samma ord. 

Linser och linser har däremot en gemensam historia. Ja, de optiska och de ätliga linserna, alltså. De som kommer från ärtväxterna var först, och de optiska linserna fick sitt namn efter dem eftersom de hade ungefär samma form. Det var konvexa linser, sådana som vi har i ögonen, men konkava linser är också linser. Ordet går att spåra till latinska lense, men inte längre än så. 

Gustav Vasa och pluraländelserna

Men tillbaka till ärterna, för varför blir somliga så irriterade när det står ärter på ärtpaketet? Det är på sätt och vis Gustav Vasas fel. Om du känner igen det jag kommer att skriva nu får du väl hoppa över det, för det kommer upp ibland, det här med pluraländelser och Gustav Vasa.

Språkpolisen i textens början, som ställde tillbaka ärtsoppsburken i hyllan, trodde nog att ärter var lika med ärtor, stavade på talspråk. Vad ska det bli härnäst? Åberjiner och sutjini kanske? Tjex i västsvenska butiker och havremjulk i de östsvenska?

En gång för länge, länge sedan sa folk i Uppland bönor och blommor (men inte ärtor, för de sa en ärt och flera ärter). Men när Gustav Vasa kom till makten på 1500-talet hade de börjat säga böner och blommer, som man gjorde längre söderut i landet. Det berodde på danskans inflytande, och danskt inflytande var inget som Gustav Vasa gillade.

Om det hade funnits en ordbok som folk läste på den tiden, som SAOL, då hade han säkert satt sig ner och bestämt vad orden skulle heta för att språket skulle bli så olikt danska som möjligt. Men det var bara en liten elit som alls kunde läsa och skriva, så SAOL à la Vasa hade inte nått så många.

Vad som däremot nådde alla var kyrkan. Nästan alla gick i kyrkan och lyssnade på prästen, och Nya Testamentet fanns till och med i tryck på svenska. När prästerna talade till folket på den svenska som fanns i Bibeln blev det en förebild för dem. 

I den svenska översättningen av Nya Testamentet fanns de där danska och sydsvenska -er-ändelserna som Gustav Vasa ville ha bort, men han lät göra en översättning av Gamla Testamentet också, där språket var som han ville ha det. Där användes de ålderdomliga -or-ändelserna från Uppland, och han passade på att få in dem i Nya Testamentet också, och gav ut alltihop tillsammans.

Hur gick det då? Lyckades han få bort det danska inflytandet över språket? Tja, numera skriver vi bönor och blommor, och numera är det ganska vanligt i talspråk också. Att somliga tror att ärtor är mer rätt än ärter är en lite ironisk knorr på historien om Gustav Vasas språkpolitik. Det skulle nog ha förvånat honom.