En morgon i april tar jag med mig block och penna ut i skogen för att sätta mig och skriva. Vid den övervuxna boulebanan pågår jobbmöte vid ett stormkök och i en glänta har en förskolegrupp i neongula västar morgonsamling. De sjunger alla barnens namn och att det är roligt att alla är här. Sen säger en förskollärare att de ska få ett meddelande till föräldrarna med sig i dag: de ska helst stanna på gården när de hämtar och lämnar barnen.

Bakom stormköksmötet och meddelandet ligger något djupt allvarligt. En sjukdom som drabbar hela samhället och som har dödat hundratusentals i världen, tusentals i Sverige. I dag meddelar SCB att fler än någonsin dog första veckan i april och i slutet på förra veckan kom det nya siffror på hur många som har dött i covid-19. Mycket fler än man trodde. Om de som tillfrisknar blir immuna vet vi inte ens. Eller hur immuna de blir, hur länge.

Det är många som reagerar med ilska, och här finns saker att bli förbannad på. Till exempel att Arbetsmiljöverket ändrade sina rekommendationer om skyddsutrustning när arbetsköparorganisationen Sveriges kommuner och regioner bad dem. För att det skulle bli så dyrt och besvärligt om alla på hemtjänst och alla personliga assistenter skulle ha andningsskydd och handskar. Just när det är så uppenbart hur mycket vi behöver kunna lita på myndigheterna gör de en sådan sak.

Visserligen är det omstritt hur mycket andningsskydd och plasthandskar skyddar, och vad som krävs för att de ska skydda. Men ändå – Arbetsmiljöverket ändrade sig av fel anledning. Det är inte arbetsköparens önskemål som ska avgöra vad de rekommenderar.

Men det är inte svenska myndigheter som har uppfunnit döden. När de säger att tusentals kommer att dö är det inte för att de tycker att det vore en rimlig och bra sak eller att äldre människor i riskgrupper lika gärna kan avvaras. Det är för att det är så.

Samhället kalkylerar med förlorade människoliv i många situationer. Si och så många tusen dör om kärnkraftverket smäller, om vi fortsätter att förstöra klimatet. Si och så många dör i flygolyckor eller drunknar på väg över Medelhavet i små båtar. Hela tiden kalkylerar vi med att låta människor dö.

I det här fallet har vi att göra med ett virus. För fyra månader sedan kanske det hade gått att hejda om man hade lyssnat på en läkare i Wuhan. Jag vet inte. Men nu kan vi inte stoppa det, bara styra hur snabbt det sprider sig.

I Finland ser det annorlunda ut än i Sverige – sannolikt var det fler svenskar än finländare i norra Italien vid just den tid då man helst borde ha varit någon annanstans. Men Finland stängde ner snabbt och har de lägsta dödstalen i Norden, räknat i procent av befolkningen. Nu ska samhället sakta börja öppnas igen. I mitten av maj öppnar skolorna, i början av juni öppnar restauranger och kaféer. Då räknar man med att smittan börjar sprida sig snabbare.

Mika Salminen, direktör för den finländska hälsomyndigheten, säger till TT att viruset kommer att bli en del av vardagen och att finländarna kommer att få lära sig leva med det. Han gissar att epidemin kommer att bli som värst till hösten.

Vi kommer att få leva med det här, allihop. Vi kommer att få hantera det och se till att det inte slår för hårt, för snabbt, så att sjukvården inte hinner med. Hämta barnen utomhus och träffas i skogen och på nätet. Sakta ner spridningen men inte stoppa den, för det kan vi inte.

Till slut kommer smittan att dö ut, som spanska sjukan och alla de andra, men människor kommer att dö och det kommer inte att vara Folkhälsomyndighetens fel, eller Socialdemokraternas eller stockholmarnas eller någon annans fel. Det hör i stort sett till det vi inte kan förändra. I motsats till exempelvis klimatkrisen.