Kulor, bomber, tyranni och tortyr. Barn som skriker efter mat och civila som försöker överleva. Kvinnor som inte kan lämna sina hem på egen hand. Det är vardagen för många afghaner.

Konflikten har slagit särskilt hårt mot kvinnor och flickor. Över hälften av landets befolkning lever under fattigdomsgränsen, och hårdast drabbade är kvinnorna. Sju av tio kan inte läsa och skriva och nästan nio av tio kvinnor har utsatts för någon form av könsbaserat våld. En tredjedel av flickorna har tvingats gifta sig innan de hunnit fylla 18 år och flickor och kvinnor har sämre tillgång på god vård, i synnerhet på landsbygden.

Bland de fyra miljoner som lever som internflyktingar är en majoritet kvinnor och barn. Alla dessa problem har ytterligare förvärrats av coronapandemin.

Kampen ger resultat

Men trots alla dessa utmaningar har det afghanska folkets kamp för att skapa en bättre tillvaro bara fortsatt. I dag kan många av våra flickor gå i skolan utan att vara rädda. Det finns lokala hjältar, som Shamsia, dotter till en kolgruvearbetare, som fick det högsta resultatet vid ett nationellt universitetstest.

Vi har fria medier och en författning som skyddar kvinnors rättigheter. Kvinnor skjuts eller stenas inte längre på arenor i Kabul, eller sitter inlåsta i sina hem eller tvingas gå klädda i burka eller bära skor som inte lämnar några ljud ifrån sig, på samma sätt som för 20 år sedan.

I dag stärks respekten för kvinnor allt mer, i takt med att de börjat ta plats inom alla samhällssektorer – som läkare, taxichaufförer, filmregissörer eller ministrar i regeringen.

De kvinnor som under talibanernas styre förnekades alla grundläggande rättigheter till utbildning, arbete och rörelsefrihet har i dag möjlighet att påverka politiken och landets utveckling. Mycket av detta är resultatet av den kamp kvinnor fört under de senaste två decennierna.

Inte en förhandlingsfråga

Samtidigt vet vi kvinnor att de framgångar som vi kämpat så hårt för att uppnå också plötsligt kan ryckas ifrån oss.

Vi minns dagligen med bitterhet hur det var under talibanernas styre. Och den verkligheten är fortfarande vardag för de många flickor och kvinnor som i dag lever i talibanstyrda områden. Där kan få flickor som kommit i puberteten gå i skolan, medan yttrandefriheten är strikt begränsad.

De samtal som i september till sist började föras med talibanerna innebär en milstolpe. Att fyra av regeringens representanter är kvinnor är också en positiv utveckling – men långt ifrån tillräckligt. Mellan 2005 och fram till nu har kvinnor varit exkluderade från de möten om fred som hållits.

Med tanke på det djupt befästa motståndet från talibanerna i samband med tidigare processer är vi nu mycket oroade över att frågan om kvinnors rättigheter ska bli en förhandlingsfråga i samtalen mellan regeringsföreträdare och talibanerna. Det skulle undergräva våra grundläggande rättigheter och innebära att våra viktiga bidrag till den framtida utvecklingen av landet skulle ignoreras.

Trygg och jämlik framtid

Fred kan inte uppnås om priset är kvinnors rättigheter. Allt som vi har lyckats uppnå står nu på spel i de pågående förhandlingarna med talibanerna.

Av det skälet vädjar vi till det internationella samfundet, FN:s medlemsstater och biståndsgivande nationer, att försäkra att ingen tillåts inskränka kvinnors mänskliga rättigheter, på något sätt.

Det internationella samfundet kan utöva politiska påtryckningar för att skydda kvinnors rättigheter – samt verka för kvinnors deltagande i förhandlingar, och det efterföljande samhällsbyggandet. Att kvinnor på ett meningsfullt sätt deltar i fredsprocessen är viktigt både för att säkerställa freden, och för de afghanska kvinnornas framtid.

I slutet av oktober lade jag, som representant för organisationen Working group on women, peace and security, inför FN:s säkerhetsråd bland annat fram ett krav på att världens politiska ledare ska verka för ett omedelbart vapenstillestånd och ställa krav på att kvinnors rättigheter ska säkerställas i samband med fredssamtalen.

Även om kvinnor sedan länge har fått lida på grund av krig, våld och exkludering så är vi inga offer. Vi har i flera decennier slagits för våra rättigheter och vi tänker inte sitta och se på när våra framgångar kastas bort. Det internationella samfundet har ett ansvar för att stå på de afghanska kvinnornas sida när vi kräver att få plats vid förhandlingsbordet och när vi kräver en framtid som är trygg, jämlik och rättvis.