Som tonåring på sjuttiotalet var jag med i Kommunistisk ungdom. Jag gick med när jag var runt femton och fattade inte riktigt vad jag hade givit mig in på. Vad för slags ideologi som dominerade partiet och ungdomsförbundet. Marxism-leninism. Jag läste Marx, först som serietidning och till slut på riktigt.

Först fattade jag inte mycket. Kommunistiska manifestet var både spännande och lockande. Men jag läste hellre Vladimir Majakovskij och Endre Ady. Lyssnade på Nynningen och senare på Gang of four och The Pop group. Gravt ideologiska band som uttryckte det jag sökte efter, det jag kände. Jag startade ett new wave-band som jag spelar i än i dag.

Det dröjde många år innan jag fattade att jag hade hamnat fel ideologiskt. Eller fel, de flesta som var medlemmar var inte särskilt bekymrade över sånt som ideologi. Läste inte ihjäl sig direkt. De var bra människor, som ville väl, men i bakgrunden viskade historien, en teori som jag med plågsam tydlighet insåg var precis tvärtemot det jag hade lockats av hos Marx. Hans förklaring av hur ekonomiska värden uppstår och stjäls från dem som skapar dem har jag än i dag inte släppt.

Jag läste mer och mer, men hade inte direkt någon att snacka med. Bolsjevikerna i partiet blev bara sura och mina kompisar var inte intresserade. Men jag hade en lärare på gymnasiet i religion som uppmuntrade mig i mitt politiska sökande. Jag fattade det inte då, men hon gav mig små puffar i rätt riktning, fick mig att förstå att en ideologi aldrig kan vara sann. Att det farligaste du kan göra politiskt är att tro det. Att tro att du har rätt.

Jag stannade ibland efter lektionerna och pratade med henne. Hon fick mig att börja se andra orättvisor och strukturella skevheter i samhället än det jag lydigt upprepade från de kurser jag gått. Jag visste på nåt sätt att de inte stämde med vad jag kände, men försökte ändå hålla mig till dem.

Kamraterna tjafsade i oändlighet om vad som var primärt, klass eller kön, men hon bara skrattade åt sånt.

– Hur tror du att kvinnor har det i Sovjet?

Det var hon som fick mig att förstå att också människor som tror på ett solidariskt och fritt samhälle får leva goda liv. Jag är inte mer ansvarig för ett sjukt system än någon annan i det. Tyvärr läste vi bara religion i ett år, men hon uppmuntrade mig att läsa vidare, men jag ville tjäna lite pengar först. Fick jobb som ombudsman för KU och flyttade ihop med en vänstertjej. Hon jobbade också som ombudsman ett tag och vi satt i en massa styrelser.

Så i mitten på åttiotalet hamnade vi på en årskonferens för KU på riksplanet. Jag hade fattat att det fanns grupperingar, som i alla politiska organisationer, men inte hur auktoritära en del av dem var. Jag trivdes med stockholmarna och skåningarna och efter samtal med några av dem förstod jag att det var frihetlig jag var. Frihetlig marxist. En av dem uppmanade mig att läsa Lenin.

Jag sa att jag hade läst. Mycket.

Han frågade om jag hade läst Radikalismen – kommunismens barnsjukdom. Jag nickade.

– Gör det igen. På riktigt. Se vad som står på sidorna och fråga dig om det är marxism överhuvudtaget.

En dag höll ryska ungdomsförbundet ett tal. Det var en enda lång utskällning om bristen på mognad och medvetenhet hos oss. VPK hade varit kritiska mot Sovjets roll i Afghanistan och det fick man inte vara. Så de flesta av oss inte ens applåderade efteråt. Normalt sett förväntades stående ovationer efter ett sånt tal, men ganska många ställde sig upp. För många.

Av en slump hamnade jag i närheten av en av dem under en fikapaus. Han hade sökt upp en av ryssarna och bad på knagglig engelska om ursäkt för sina omedvetna kamrater. Plötsligt trillade poletten ner. Plötsligt förstod jag att det inte var mig det var fel på. Att min oförmåga att ta till mig teorierna inte berodde på att jag var obegåvad eller etter värre var indoktrinerad av borgerliga lögner. Den övervägande majoriteten av kamraterna var goda, snälla människor som gjorde världen bättre. Men jag blev i ett slag politiskt hemlös.

Inte så att jag blev osäker på vilket parti som stämde bäst överens med vad jag ville se i samhället. Jag har aldrig röstat på något annat parti än VPK och senare V. Jag skulle välkomna ett mer frihetligt vänsterparti, men ideologier är en sak och den praktiska verkligheten en annan. Ingen som hungrar blir mätt av teorier, men de är livsviktiga för att vi ska förstå verkligheten på djupet. Men jag gick hem och läste Radikalismen. Det var som om en helt annan text, obehaglig, rent av hatisk. Det gjorde ont och gott på samma gång. Jag hade säkert fattat med tiden, men nu fick jag ytterligare en puff i rätt riktning.

Med tiden började jag uppskatta de där puffarna. De kan vara skrämmande, hotande och trigga igång försvarsmekanismer, men om jag har tur att fatta vad som händer njuter jag av dem. Känslan av trygghet i att tro att jag har rätt är ingenting mot kicken i att fatta att jag har haft fel. Jag är oändligt tacksam gentemot alla människor som har hjälpt mig med det. Trots att jag inte minns vad de hette eller ens hur de såg ut.