Startsida - Nyheter

Glöd · Debatt

”Bakom våldet finns satsa-på-dig-själv-pandemin”

De rödmålade skorna på ett torg i Bryssel ingår i en manifestation mot våld mot kvinnor – varje par skor representerar en mördad kvinna.

DEBATT Jag läser i The Guardian att i Storbritannien blir en kvinna mördad var tredje dag, nästan alltid av en man hon känner väl. Fruktansvärt, tänker jag, och vilken tur att jag bor i Sverige. Så kollar jag lite på statistiken och upptäcker att det är (nästan) lika illa här. Det är, sorgligt nog, så vanligt att det är ett eget forskningsområde och benämns femicid.

Vad är det som gör att män kan gå så långt att de kan allvarligt skada eller till och med mörda någon som de antagligen någonstans älskar? Förmodligen handlar det om makt och maktlöshet, om viljan att kontrollera situationen och sitt liv, men finns det djupare skäl?

Ofta hör man att förövaren ångrar sig djupt efteråt, att det inte alls var meningen att döda henne, att han bara ville att hon skulle förstå. Det är naturligtvis en förskönande beskrivning, men innehåller säkert det lilla kornet av sanning. Jag tror det är sant att mordet oftast inte var planerat, det ”bara blev så”. Känslorna rann över.

Erfarenheten säger dock att mordet många gånger blev kulmen på en period av gräl, förolämpningar, hot och våld. Det händer ofta att kvinnan sökt hjälp flera gånger. Det är inte heller ovanligt att också män söker yttre stöd i en sån situation.

Relationer är alltid mer komplicerade än det verkar utifrån. Djupare kontakt mellan människor kommer att blanda in flera olika plan, från yttre faktorer som utbildning, etnicitet, och ålder till existentiella tankar om självbild och framtidstro. Ännu djupare finns vårt undermedvetna och våra instinkter: ”Män är djur” var ett slagord för några decennier sedan, och det är ju sant. Även kvinnor är djur. Vi styrs av vår djuriskhet i mycket större utsträckning än vi vill erkänna.

En stor del av uppfostran av barn, i alla kulturer, handlar om att hantera sina instinkter och idealiskt att hitta en balans mellan instinkt och fostran. Det är en svår balans, och varierar också från kultur till kultur. Du har troligen inte ens samma balans som resten av din familj. Antagligen ännu mindre så jämfört med folk du möter som vuxen.

De senaste decennierna har svensk skola (och förmodligen även i andra länder) allt oftare sagt sig erbjuda utbildning i ”ledarskap”. Detta är ett tecken på att balansen glider mot mer fokus på individen och mindre på relationer, mindre av fostran till sociala människor och mer bejakande av instinkt. Ett tecken på alltmer utbredd narcissism.

Djurisk instinkt styr mycket av våra relationer redan från början. Djur som saknar instinkten att föröka sig dör snart ut. Det vi kallar förälskelse är ren sexuell attraktion, naturens sätt att tala om för oss att det är dags att para sig. Den euforiska känslan som naturen använder för att leda oss till parning är själva roten till romantik och har orsakat otaliga dikter, sånger, berättelser och konstverk. Förälskelsen har förmågan att maskera våra mer medvetna plan, och många förhållanden inleds i blindo. Först senare upptäcks allvarliga olikheter på andra plan. Då förälskelsen avtar visar det sig allt tydligare att han och hon inte fungerar ihop. 

Kan det vara så att konflikten mellan instinkt och uppfostran påverkar hur vi agerar eller till och med är själva roten till de tragiska händelserna? Passionen och attraktionen finns kvar, eller åtminstone minnet av det, men när det konfronteras med vardagliga gräl om städning eller ekonomi kan det skapa frustration, otålighet och förtvivlan. Gräl som från början kanske bara handlar om att få motparten att ”förstå” eskalerar och kan till slut leda till förakt, våld, eller ännu värre.

Vårt moderna liv ställer höga krav på anpassning och begränsar oss rejält på många sätt. Det finns hos många av oss en stark önskan om ett mer ”naturligt” liv, med färre krav och begränsningar. Jag tycker det ser ut som en trend över hela världen, att människor tar avstånd från den globala, urbana, multikulturella livsstilen och söker något slags ”rötter”. Det är kanske inte en slump att de senaste åren sett stora framgångar för populistiska partier som tydligt tar avstånd från ”eliten” i storstäder och erbjuder förenklade lösningar som ofta innebär att rulla tillbaka tiden till ett idylliskt, inbillat ”förr”.

Intressant är också att frontfigurerna för dessa rörelser inte bara står i konflikt med samhället. De följer ofta också sina instinkter, som att försöka samla all makt till sig själva, reagera aggressivt då de inte får som de vill, eller driften att föröka sig. Ett utmärkt exempel är den aggressive Donald Trump, som inte bara har fem barn med tre olika kvinnor utan också tar sig friheten att försöka föröka sig med ännu fler, och skryter med det.

I England har vi Boris Johnson som officiellt är inne på sin tredje partner och inte vill säga hur många barn han har. Han kanske inte ens vet; många gissar på minst sex. Bolsonaro i Brasilien har fem barn med tre kvinnor. Duterte på Filippinerna har officiellt fyra med två kvinnor. Erdogan i Turkiet har fyra barn, Orban i Ungern har fem. Alla är de aggressiva autokrater. Det finns fler, listan är lång.

Dessa män (oftast) med sin självcentrerade syn på världen har tydligen någonting som attraherar väljare. Kan det vara så att de representerar väljarens dröm om en värld där samhället inte begränsar dem? En värld där sociala normer och uppfostran inte begränsar instinkten?

När jag funderar i dessa banor tycker jag mig se en koppling mellan populism, narcissism och femicid. Tillsammans ser de ut som en mental pandemi. Sedan andra världskriget har kyrkan fått ett minskat grepp om människorna, och religionens löfte om ett liv efter detta till dem som följer påbuden har ersatts av nyliberala slogans om att varje individ bestämmer över sitt liv och vad hen gör med det. Allt fler människor får svårt att acceptera andras behov.

När till och med statsöverhuvuden på ett arrogant sätt visar att de gör precis som de vill är det lätt att känna sig som en ”loser” om man tar hänsyn till sin nästa. Till slut handlar det om ett grälande par där han inte kan acceptera eller ens förstå att hon inte ser saken som han, och hon vägrar böja sig mer. Och våld blir sista utvägen.

Det finns de som tjänar på sakernas ordning. Ett ilsket och självupptaget folk har svårt att samla sig till kollektiva rörelser, och är alltså lättare att styra. Aggressiva människor blir också mer dödliga soldater när makten vill starta ett krig för att säkra tillgång till någon resurs. Vi kan nog inte räkna med att världens beslutsfattare ska göra något åt ”satsa på dig själv”-pandemin, vi måste göra det själva.

Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV