Ida och Harriet har kallats in för samtal i Visdomens hus, men Hassan Erixon som är chef för de lokala Harmonibrigaderna är också med. Det som kommer fram är av sådan natur att han vill förhöra dem i brigadernas lokaler, som är ”adekvat utrustade” istället.
Här hittar du förra avsnittet och här kan du läsa från början
Ett tjugotal vingar cirklade över Ida och Harriet när Hassan förde dem till Harmonibrigadernas lokaler. Så länge de gick långsamt utan att stanna eller göra några stora eller snabba rörelser hände ingenting. Men när Ida försökte ta Harriet i handen fick hon en lätt elektrisk stöt, och när Harriet ville springa bort till fontänen fick hon flera.
– Aj, sluta! sa Harriet.
– Han tror att vi ska springa bort annars, sa Ida och försökte låta som om det var en lek.
– Enligt Harmonibrigadernas regelverk är det så här en förflyttning av misstänkta ska genomföras, sa Hassan vresigt.
De gick runt parken, folk samlades till förmiddagens qigong-pass men ingen tog speciellt mycket notis om dem. Vingarna som höll dem i schack fanns några meter upp, några ögonbryn höjdes när Harriet skrek till, men det var nog inte ens tydligt att Hassan eskorterade dem.
Det var som ett spel. Ett av de där rollspelen som Ellis och hans vänner hade hållit på med när de var mindre. Rutblock, blyertspennor, tärningar, märkliga scener som ritades upp med ord. Du befinner dig i en framtida inglasad småstad och eskorteras av en butter polischef till ett förhör med hotfulla drönare cirklande två meter över ditt huvud. Vad gör du? Overklighet fast det var verkligt. Som att betala med lire i Italien och ge tusenlappar för en kaffe. Ja, på åttiotalet, nu var det ju euro som gällde. Italien. Venedig, fanns det kvar?
Förhörsrummet var litet, vitt och slätt, möblerat med enkla vita bambumöbler. Det fanns inga fönster och dörrarna var utformade så att de omärkligt smälte in i väggarna. Det var som att befinna sig i en svagt självlysande sockerbit. Det enda som bröt av från det vita var en smaragdgrön cirkel på väggen vid bordets ena kortsida. En sanningsindikator, sa Hassan med ett litet leende som inte verkade vara riktat mot dem. I taket, berättade han, fanns luckor med samma sorts vingar som de som hade följt dem från Visdomens hus, så de fick sitta stilla.
Själv stod han vid sanningsindikatorn som en lärare vid svarta tavlan. Som inte var svart längre. Den grå uniformsrocken satt illa, antagligen satt alla kläder illa, han luktade svagt av gammal korv och såg lite stirrig ut, som om han inte hade sovit, noterade Ida.
– Visar den där om jag ljuger? sa Harriet och pekade på den gröna cirkeln.
– Just det, sa Hassan.
– Jag heter Hassan och är chef för Haveripolisen, sa Harriet.
Men den gröna cirkeln visade ingenting alls. Hassan muttrade att det inte var någon leksak och att Harriet skulle sitta tyst till han frågade henne något. Det här skulle inte fungera länge, tänkte Ida. Ingen bok, inget spel, inget ritblock, inte en chans att ställa sig på golvet och snurra runt eller hoppa jämfota. Och så vara tyst. Antagligen skulle Harriet krypa ur skinnet.
Sen började han ställa frågor om Stella Stiernas försvinnande på bryggan till en junidag 1978. Ida försökte tona ner Harriets roll, vilket var svårt eftersom det onekligen var Harriet som hade sett till att Stella hamnade där hon var nu. Sanningsindikatorn skiftade i gult när hon antydde att det var Stella som hade varit oförsiktig, men Hassan verkade när allt kom omkring inte så väldigt intresserad av det.
Mitt i förhöret sa han att han skulle gå och tala med en kollega och att de fick vänta.
– Vi skulle behöva röra lite på oss, sa Ida. Gå på toa och så där. Kan du stänga av de där grejerna i taket?
– Jag ska ställa om dem, sa Hassan i en ton som om det vore av den yttersta välvilja.
Han satte fingrarna mot en punkt nära dörren och en kontrollpanel lystes upp. Han ändrade den och sa åt dem att de nu kunde röra sig fritt i rummet och visade att det fanns en toa innanför ännu en osynlig dörr. Och sen gick han.
Ida ställde sig på golvet och stretchade och Harriet sprang in på toa.
– När får vi gå härifrån?
– Jag vet inte. När han har förstått att vi inte är farliga, kanske.
– För vi ser ju jättefarliga ut, fnös Harriet.
Nej, Ida trodde inte heller att Hassan uppfattade dem som ett hot. Han hade frågat om Ante, Timebanditen, Nisse och de mystiska terrormisstankarna, men det var mer som något som skulle bockas av på en lista. När han började fråga om Stella hände något. Han fick liv i blicken och rätade på ryggen. Kanske var det för Stellas skull han hade legat sömnlös?
Hassan kom in igen och nu sa han inget om vingarna. Han sa till dem att sätta sig igen, men tycktes knappt märka att Harriet satte sig på golvet istället för på pallen.
– Ni är diskrona och kan därmed utgöra ett hot mot Himmelska friden. Vi kan därför inte tillåta att ni rör er fritt i Xpan 7, men inte heller att ni återvänder till er egen tid, sa han.
– Varför kan vi inte återvända?
– Därför att ni skulle kunna ta med er kunskap som kan användas mot Himmelska fridens intressen. Vi har ännu ingen praxis för behandling av diskrona, men destruktion skulle vara en rimlig lösning.
– Av vadå?
– Er, naturligtvis. Men problemet är att vi kan behöva er assistans i ett viktigt ärende. Ni vet varifrån Stella Stierna försvann och vi vill att ni hjälper oss att hitta henne. Hur väl känner du till tiden hon kom till?
– Ganska bra, jag var tonåring då, men jag hade aldrig varit på stället där vi lämnade henne.
Vilket var bra, för frågan var ju vad som skulle hända om hon träffade på sig själv som fjortis. Inget värre än ”destruktion” förstås.
Ida tittade ner på Harriet, som låg på mage med armarna i kors under hakan och slog fötterna mot varandra. Hon borde verkligen få komma hem nu, det räckte med äventyr för henne.
– Jag vill gärna hjälpa till, men på vissa villkor. Harriet är ett litet barn och kommer inte att ta med sig någon kunskap som kan hota er. Jag kan inte se hur jag heller skulle kunna göra det, vi har hamnat här av misstag och tycker naturligtvis att det är mycket spännande att få se en glimt av en avlägsen framtid, men … Ja. Jag vill först lämna Harriet i trygga händer i vår tid. Sedan återvänder jag gärna till 1978 och letar rätt på Stella, för det är klart att hon måste komma tillrätta.
Hon såg sanningsindikatorn börja skifta i gult när hon sa att de inte kunde ta med någon information som skulle hota Himmelska friden. Men Hassan satt nu med ryggen mot cirkeln, som om han hade glömt den.
– Och jag behöver förstås tidsmaskinen för att kunna göra det.
– Den är redan i säkerhet i gästhuset, sa Hassan.
– Och Ante. Det är en komplicerad teknik och vi vill ju inte att Stella ska råka hamna fel igen. Och en sak till – Harriet har längtat så mycket efter att komma hit sedan Freddy beskrev staden av glas där hon växte upp. Skulle vi kunna få en rundtur här? Om vi inte … gör något som kan hota säkerheten. Vad det nu skulle vara.
– Hrrrm. Jag vet inte om det är möjligt att ni återvänder till er tid, men jag ska se vad jag kan göra. I så fall vore det en fördel om vi kunde bestämma en tidpunkt innan Stella förflyttades ytterligare bakåt i tiden.
Stunden innan hon helt aningslöst lät Stella följa med Harriet ner till sjön, kanske? Eller bilresan från Rågsved, när Stella låg avtuppad bak i bilen och smärtfritt hade kunnat skickas tillbaka? Men då kanske hon skulle hamna i knät på sig själv i förarsätet.
– Jag tror att det kan bli oönskade komplikationer om man möter en tidigare version av sig själv, men vi skulle behöva rådgöra med Ante.
Hassan ogillade tanken på att Ante skulle med, det såg hon, men han ville lösa problemet. Han harklade sig och gled in i sin auktoritära roll igen. Sa något om att det hela var högst irreguljärt och måste förankras på högre ort, men tills vidare kunde de återvända till gästhuset och eventuellt röra sig fritt med eskort av ett antal vingar under dagen. Någon rundtur kunde han inte utlova, men destruktionen var inställd tills vidare. Han kastade ett öga på sanningsindikatorn som nu lyste grön. Tio minuter senare var de fria. Relativt.
