Det pågår sedan länge debatter bland experter på utsläppsminskning om vilka historiska exempel man bör peka på för att inspirera till det slags svepande omvandlingar på ett brett ekonomiskt plan som klimatkrisen kräver. Många lutar tydligt åt FDR:s New Deal, eftersom den visade hur radikalt både ett samhälles infrastruktur och dess ledande principer kan förändras inom loppet av ett decennium. Och resultaten är förvisso anslående.

Under de tio år då New Deal implementerades anställdes över tio miljoner människor direkt av staten. Större delen av USA:s landsbygd fick elektricitet för första gången, hundratusentals nya hus och strukturer byggdes. 2,3 miljarder träd planterades, 800 nya friluftsområden anlades i delstaterna, och hundratusentals offentliga konstverk skapades.

Utöver de omedelbara fördelarna av att lyfta miljontals familjer ur fattigdom efterlämnade denna period av frenetisk offentlig investering ett varaktigt arv som trots decennielånga försök till nedmontering lever kvar än i dag. Historikern Neil Maher illustrerar det på ett bra sätt i sin bok Nature’s New Deal (Naturens nya giv):

Vi kör idag på vägar som byggdes av Works Progress Administration (Myndigheten för beredskapsarbeten), lämnar våra barn och lånar böcker på skolor och bibliotek som byggdes av Public Works Administration (Myndigheten för offentliga byggnader) och dricker till och med vatten som flödar ur reservoarer byggda av Tennessee Valley Authority (Tennessee-dalens myndighet). Dessa och andra New Deal-program … ledde till en dramatisk förvandling av miljön. De ledde också till ett skifte i den amerikanska politiken genom att introducera den amerikanska allmänheten för New Deal på sätt som skapade folkligt stöd för Roosevelts socialliberala välfärdsstat.

Andra insisterar på att de enda historiska exempel som uppvisar en förändring av samma omfattning och hastighet som klimatkrisen kräver är mobiliseringen under andra världskriget, då de västerländska statsmakterna omvandlade sina tillverkningsindustrier och konsumtionsmönster i kampen mot Hitlertyskland. Förvisso var förändringen svindlande: Fabriker omorganiserades för att producera fartyg, flygplan och vapen.

Medborgarna förändrade radikalt sina livsvanor för att tillgängliggöra livsmedel och bränsle för militären: i Storbritannien upphörde man i princip att köra bil om det inte var helt nödvändigt, mellan 1938 och 1944 ökade bruket av kollektiva färdmedel med åttiosju procent i USA och nittiofem procent i Kanada. År 1943 hade tjugo miljoner hushåll (vilket representerade tre femtedelar av befolkningen) i USA »Victory gardens«, segerodlingar, i sina trädgårdar, där de odlade grönsaker i en mängd som uppgick till 42 procent av konsumtionen för hela det året.

Vissa menar att rekonstruktionen efter kriget utgör en bättre analogi än åtgärderna under det – i synnerhet Marshallplanen, en form av New Deal för väst- och sydeuropa. Den amerikanska regeringen spenderade miljarder i Västtyskland för att åter bygga upp en blandekonomi med brett folkligt stöd, och som skulle motverka det ökande stödet för socialismen (samtidigt som det skapade en växande exportmarknad för USA). Detta innebar ett direkt statligt ingripande för att skapa jobbtillfällen, gigantiska investeringar i den offentliga sektorn, bidrag till tyska företag och stöd för starka fackföreningar.

Dessa åtgärder betraktades överlag som Washingtons mest framgångsrika diplomatiska initiativ. Alla dessa historiska exempel har, var för sig, sina egna skriande svagheter och motsägelser. Den amerikanska militären är i sig, enligt Union of Concerned Scientists (Föreningen för oroliga forskare), »den största institutionella oljekonsumenten i världen.« Och krigföring, med dess förödande pris för mänskligheten, naturen och demokratin, är ingen förebild för social förändring. Till yttermera visso kommer klimathotet aldrig att kännas lika hotfullt som nazister på frammarsch – åtminstone inte förrän det är alldeles för sent för att ändra vårt beteende på något
markant sätt.

Krigstidens mobilisering och den följande enorma återuppbyggnaden var förvisso ambitiösa projekt, men de utgjorde också extremt centraliserade omvandlingar som gick uppifrån och ned. Om vi fogar oss inför statliga myndigheter på samma sätt vad gäller klimatkrisen kan vi förvänta oss synnerligen korrumperade åtgärder som leder till att makt och rikedom koncentreras ännu mer till ett fåtal höjdare, för att inte tala om systematiska attacker mot mänskliga rättigheter, ett fenomen som jag upprepade gånger har iakttagit i min rapportering om katastrofkapitalism till följd av krig, ekonomiska kriser, och naturkatastrofer. Risken för en chockdoktrin som svar på klimatkrisen är lika överhängande som reell, och jag kommer senare i den här boken tala mer om de första tecknen på en sådan.

The New Deal är likaså en långtifrån idealisk analogi. De flesta program och skyddsåtgärder som inbegreps var framtagna i förhandling med sociala rörelser, det vill säga inte påtvingade uppifrån som krigstidens åtgärder. Men New Deal lyckades inte svinga den amerikanska ekonomin ur den ekonomiska depressionen: dess huvudsakliga mål, liksom dess åtgärder, riktade sig i överväldigande grad till vita arbetarklassmän. Jordbruks- och hushållsarbetare (som i hög utsträckning var svarta) omfattades inte, liksom många mexikanska invandrare (varav en miljon stod inför att deporteras under det sena 1920- och under 1930-talet), och programmet Civilian Conservation Corps (som erbjöd beredskapsarbete åt ogifta, arbetslösa män mellan arton och tjugofem års ålder) segregerade afroamerikanska deltagare och uteslöt kvinnor ( förutom i ett läger, där de senare fick lära sig matkonservering och andra hushållssysslor).

Och trots att ursprungsbefolkningarna fick vissa rättigheter under New Deal-programmet kränktes deras markrättigheter både av massiva infrastrukturella satsningar och av vissa naturskyddsprogram. New Deals hjälporganisationer, i synnerhet i sydstaterna, var ökända för sina fördomar gentemot arbetslösa afroamerikanska och mexikanska familjer.

Ocasio-Cortez/Markeys Green New Deal-resolution gör sitt yttersta för att visa hur man tänker gå tillväga för att undvika en upprepning av dessa orättvisor, och sätter som ett av sina främsta mål att »stoppa pågående, förebygga framtida och avhjälpa historiskt förtryck av ursprungsfolk, minoriteter, invandrare, avindustrialiserade samhällen, avfolkade landsbygdsorter, fattiga, låginkomsttagare, kvinnor, gamla, hemlösa, funktionshindrade samt ungdomar.« Som kongressledamot Ayanna Pressley sade vid ett town hall (möte mellan folkvalda politiker och allmänheten) i Boston: »Detta är inte bara en möjlighet att rätta till … den första New Deal, utan också att omdana ekonomin.«

Den största begränsningen med alla dessa jämförelser, från New Deal till Marshallplanen, är att de sammantaget lade grunden för och exponentiellt ökade den livsstil med extremt hög miljöpåverkan, präglad av massiv villaförortsutbyggnad och slit- och-slängkonsumtion, som ligger bakom dagens klimatkris. Den bistra sanningen, vilket IPCC:s bombnedslag till rapport uttryckligen gjorde klart, är att »de omställningar som krävs är av en omfattning som inte har någon historisk motsvarighet, i synnerhet vad gäller social och ekonomisk hållbarhet« – en hänvisning till det faktum att de enda tillfällen då den globala utsläppsnivån har minskat betydligt har varit i perioder av djup ekonomisk kris (som den stora depressionen och efter Sovjetunionens sammanbrott), och att de krig som drev fram radikala sociala förändringar innebar humanitära och ekologiska katastrofer.

Som jag ser det är var och en av dessa historiska analogier, trots ofrånkomliga brister, fortfarande värda att studeras och åberopas. Var och en står, på sitt eget sätt, i skarp kontrast till hur regeringar och myndigheter hittills har reagerat på klimatsammanbrottet. Under de senaste tjugofem åren har vi fått en komplex marknad för utsläppshandel, en och annan liten koldioxidskatt, ett nytt fossilbränsle (gas) som ersättning för ett annat (kol), olika incitament för konsumenterna att köpa andra slags glödlampor och energieffektiva hushållsapparater och möjligheten att köpa grönare tjänster om vi är villiga att betala mer för dem. Trots det är det bara ett fåtal länder ( framförallt Tyskland och Kina) som har gjort tillräckligt seriösa investeringar i förnybarhetssektorn för att man ska kunna tala om ett åtgärdsprogram som ens kommer i närheten av den hastighet som krävs.

Vi börjar långsamt se ett skifte mot en mer aggressivt regleran- de attityd i en handfull länder, vilket utan undantag är resultatet av starka påtryckningar från sociala rörelser. Ett fåtal länder, stater och provinser har utfärdat förbud mot eller tillfälligt stopp för gasfracking. Nya Zeelands regering har fattat det viktiga beslutet att inte längre utfärda tillstånd för djuphavsoljeborrning.

Norges regering har tillkännagivit planer på att förbjuda försäljningen av bilar med förbränningsmotorer från och med 2025, ett drag som säkerligen kommer att påskynda skiftet till elektriska fordon om dess kompromisslösa målsättning sprids till andra länder. Men inga rika länders regeringar har varit villiga att ta en ärlig diskussion om vad som måste ske: att storkonsumenterna konsumerar mindre, och att fossilbränslebolagen tvingas betala för reparationen av de skador som de har ställt till.

Och hur skulle det kunna ha varit på något annat sätt? De senaste fyrtio årens ekonomiska historia har handlat om att systematiskt försvaga den offentliga sektorn, avveckla reglerande organ, sänka skatterna för de förmögna och sälja ut livsnödvändiga samhällstjänster till den privata sektorn. Samtidigt har fackföreningarnas makt dramatiskt undergrävts och allmänheten har fostrats till hjälplöshet: oavsett hur stort problemet är, har vi fått höra, är det bäst för oss att hålla oss ur vägen, sluta försöka lösa problemen från grunden och överlåta lösningen till marknaden eller välgörenhetskapitalistiska miljardärer.

Det är framför allt därför som de historiska exemplen från 1930-talet och vidare genom 1950-talet fortfarande är relevanta. De är en påminnelse om att en annan attityd till djupa kriser alltid har varit och fortfarande är möjlig i dag. Inför de kollektiva nödlägen som med jämna mellanrum uppstod under dessa decennier engagerades hela samhällen, från individuella konsumenter och arbetare till tillverkningsindustrin och myndigheter på alla nivåer i djupgående förändring med tydliga, gemensamma mål.

Historiens problemlösare letade inte efter en »silverkula« eller »mördarappen« för alla problem, och inte heller ägnade de sig åt halvmesyrer i väntan på att marknaden skulle klara biffen genom någon form av nedsippringsfenomen. När det gällde tog myndigheter och regeringar till ett brett spektrum av handfasta politiska verktyg ( från att skapa konkreta arbetstillfällen i offentlig infrastruktur till industriplanering och statsägda banker), allt på en gång. Dessa kapitel ur historien visar att det är möjligt att på mycket kort tid förändra samhället på i stort sett alla plan, förutsatt att ambitiösa målsättningar och kraftfulla politiska mekanismer strävar åt samma håll – och det är exakt det vi måste göra inför klimatsammanbrottet i vår egen tid.

Om vi misslyckas med det är det för att vi har valt det, inte för att det ligger inskrivet i människans natur. Som Kate Marvel, klimatvetare vid Columbia University och NASA:s Goddard Institute for Space Studies uttrycker saken: »Vi är inte dömda att gå under (såvida inte vi väljer att göra det).«

De historiska exemplen är också en påminnelse om något minst lika viktigt: vi behöver inte lösa varenda detalj innan vi sätter igång. Var och en av dessa tidigare mobiliseringar hade sin beskärda del av tjuvstarter, improvisationer och kurskorrigeringar. Och, som vi kommer att se längre fram, genomdrevs de mest progressiva åtgärderna enbart tack vara oupphörliga påtryckningar från organiserade sociala rörelser. Det som har betydelse är att vi påbörjar processen med en gång. Som Greta Thunberg säger: Vi kan inte lösa ett nödläge utan att behandla det som ett nödläge.« Det här innebär inte att det enda vi behöver är en grönmålad New Deal, eller en Marshallplan med solpaneler.

Vi behöver förändring av annan kvalitet och annan karaktär. Vi behöver vind- och solkraft som distribueras – och, när det är möjligt, ägs – kollektivt, snarare än New Deals synnerligen centraliserade, monopolistiska dammbyggen och fossilbaserade energi. Vi behöver vackert designade, rasintegrerade, noll-koldioxidutsläppande stadsbostäder, byggda med demokratiskt inflytande från olika etniska gemenskaper – snarare än efterkrigstidens vidsträckta vita villaförorter och rassegregerade urbana höghusområden.

Vi måste överlåta makt och resurser till ursprungsbefolkningar, småskaliga odlare, uppfödare och folk som ägnar sig åt hållbart fiske så att de kan gå i täten för processen att plantera miljarder träd, rehabilitera våtmarker och förnya jord – snarare än att överlämna miljövårdskontrollen till militära och statliga myndigheter, vilket så markant var fallet med New Deals Civilian Conservation Corps. Och samtidigt som vi insisterar på att kalla nödläget för ett nödläge måste vi ständigt vara på vår vakt: nödläget får inte urarta till ett undantagstillstånd där mäktiga intressen utnyttjar allmänhetens rädsla och panik för att inskränka mödosamt erövrade rättigheter och genomdriva vinstinriktade falska lösningar.

Med andra ord: vi måste göra något som vi aldrig har provat förut, och för att lyckas med det måste vi återerövra känslan av möjlighet och den anda av »vi fixar det« som så tragiskt har saknats alltsedan Ronald Reagan kungjorde att »de [tolv] farligaste orden i det engelska språket är ’jag kommer från regeringen och jag är här för att hjälpa er’.« Genom att återuppväcka det historiska minnet av dessa (och andra) perioder av snabb kollektiv förändring kan vi utvinna såväl sjudande inspiration som tillnyktrande varningar.

En varning från 1930- och 1940-talen som vi skulle göra klokt i att komma ihåg är att de politiska och ideologiska tomrum som öppnas upp vid systemkriser (vilket har skett i dag) inte bara leder till att människovänliga och hoppingivande idéer som Green New Deal får luft under vingarna. Det föder också våldsamma och hatiska idéer. Det var något som blev uppenbart med fruktansvärd kraft vid de första globala skolstrejkerna den femtonde mars 2019.

Ordfront förlag 2020