Ett anspråkslöst förslag. Tänk om alla någon gång i sitt liv skulle bära ett förtroende i politiken.

Jag vet att det är en väldans omodern idé i en tid när partierna tappar medlemmar och generation Greta ger upp om beslutsfattarna.

Men tänk om, bara tänk om, demokratin skulle börja fungera om vi bara behandlade den som att den fungerar.

Tänk vad som skulle hända om alla engagerade, alla arga, alla krävande och alla som vill något faktiskt gick in i politiken.

Ta denna kristid som exempel. Jag blir inte klok på hur jag ska se på samhällslynnet som nu krockat med en pandemi.

Å ena sidan ser jag så många som gör så mycket mer än något samhälle kan kräva. Vårdpersonalen. Busschaufförerna. Förskollärarna. Skolbarnen på Vittsjö skola som börjat brevväxla med de isolerade på äldreboendet. Deltagarna på folkhögskolan som dyker upp och gör sitt för att återta makten över sina liv i en situation som är allt annat än normal. Medmänniskorna på tunnelbanan som försöker hålla avståndet och visar varandra respekt även när det nästan inte går.

Allt detta sunda förnuft, denna medkänsla och kraft – visst skulle den ha något att bidra med i en nämnd där arbetsvillkoren för välfärdens tjänare beslutas, på ett partimöte där topparna kan pressas eller som en samlad utmanare i en kommun där ett parti för länge abonnerat på makten.

Men så då, å andra sidan. Debatten om krishanteringen. Behovet av att välja lag. För eller mot. Hårda ord på en tillgjort polariserad åsiktsmarknad.

Det som händer är på riktigt. Avvägningarna är svåra. Konsekvenserna stora i verkliga människors liv. Men vi har skapat oss ett så trasigt offentligt samtal att vi har svårt att alls hantera det.

Häromveckan ropades det på Amanda Linds avgång. Jag reagerade hårt när S-maskineriet drog igång för att utnyttja situationen och utöka sin makt, men jag reagerade egentligen inte negativt på ropet från kulturlivet. Kanske inte Amanda Lind heller. Kraven blev säkert bra argument i regeringens interna dragkamp, och det är ju inte svårt att förstå desperationen från ett kulturliv där livsverk faller och drömmar krossas – just när arenorna och upplevelserna behövs som mest.

Men när regeringens svar äntligen kom fanns en underton i kommentarerna jag har svårt att släppa. ”Behöver dom verkligen en månad på sig?” ”Dom får väl jobba natt som roddarna gör?”

Jag vet ju inte om det hade kunnat gå snabbare. Kanske hade det gjort det om S tyckt att kulturen är lika viktig som ett flygbolag med svenska fanan på vingen.

Men den där undertonen har jag mött hela mitt politiska liv. ”Jag har ju röstat, jag har betalat skatt, nu ska dom där politikerna leverera.” Demokratin som servicemaskin.

Tänk om fler av alla som tänker så själva hade gjort en runda i politikens pannrum, visste hur det går till att skriva en proposition, prioritera i en budget, stångas i en förhandling.

Tänk om.

Om en av demonstrationerna bakom Greta tågade via valsedeln in i närmsta beslutsfattande församling så skulle det förändra politiken. Och om några av de argaste på Twitter tog sin ilska in i ett förhandlingsrum så skulle något hända både med dem och i rummet.

Tror jag.