När de äntligen bröt vattenytan i dammen på jorden var Jonatan tröttare än han någonsin varit. Han kände sig så utsjasad att han inte kunde förstå hur han någonsin skulle orka någonting igen. En slags trötthetens depression tyngde honom. För varje andetag blev himlen blåare och solen varmare, men det vilade ett grått dis över hela skapelsen. Ett grått, tungt dis som förebådade en stor olycka.

– Pallar inte, mumlade han. Dör snart, fan.

Gunnar dunkade till honom i bröstet så att han hostade upp det sista av vattnet och en skvätt av ingenmanslandsetern. Vattnet försvann ner i gräset medan etern upplöstes i ett sprött moln och evaporerade på några sekunder.

– Kom igen. Vi kan inte lägga oss att dö nu.

– Men jag kan inte mer, jag kommer att sprängas om jag inte bara ligger här och blundar ett tag.

– Så sa du efter förra hoppet. Och efter det innan dess. Du har sagt det varenda gång du har doppat tån. Vid det här laget vet både du och jag att du inte kommer att dö av att simma en gång till. Det är bara latmasken som  kryper ur dig.

Jonatan slog sig på knäna ett par gånger, gnuggade handflatorna mot varandra och gned sina kinder. Han visste inte varför, men det kändes bra.

– Okej, sa han efter att ha gjort ytterligare några oförklarliga rörelser till. Så nu måste vi bara hitta en elektronradio, få tag på Dora, övertyga generalerna om att testa en annan vinkel…

Han tystnade när han insåg att han höll en elektronradio i handen.

– Medan du snackade letade jag upp en. Snubben där hade en. Vet inte riktigt vem det är.

– He he, det är druidens assistent. Du snodde en radio från druidens assistent.

– Jag snodde den inte. Han verkade veta vilka vi var och var glad att låna ut den. Fattade inte riktigt vad han sa, konstig dialekt.

Jonatan hade slutat att lyssna på honom. Han var upptagen med att försöka hitta Doras anrop, nummer eller vad det nu skulle vara. Han hade aldrig skött en själv tidigare. De hade bara stuckits i hans hand när någon ansett det nödvändigt att han pratade med någon. Han tyckte att det inte fanns några omständigheter som gjorde det nödvändigt att han pratade i telefon. Ville folk nåt fick de söka upp honom.

Nu var det inget som störde honom. Han skulle göra mycket saker som bär honom emot om det ledde till att kwonernas attack på jorden kunde avvärjas.

Långt ner i menyerna hittade han Dora och hennes grupp. Det störde honom att han inte hörde något tecken på att det ringde i andra änden. Men det skulle  vara så, upplyste honom Gunnar, man hör på bruset och klickningarna. De betyder att man är på väg att kopplas upp.

– Ja. Dora. Hej.

– Hallå?

Hennes hjärta gjorde en volt när hon hörde Jonatans röst.

– Jonatan. Är det du?

– Vem skulle jag annars vara?

– Har ni hittat något? Har…

En plötslig stöt gick igenom hennes skepp och kontakten bröts. Trots att hon visste att det var starkt nog att tåla många vapen så satt hon i en kajak. I yttre rymden, i väntan på en invasion från en annan planet. Eller snarare från en massa planeter. I rad. Eller kors och tvärs.

Rädslan blandade sig med sorg. Sorgen växte till desperation som gick över i vrede. Hon hade inte varit med om snabbare humörväxlingar ens i någon dokusåpa. Hon har inte förtjänat att hänga här mitt i ingenstans och vara den enda som tänker klart i en armé av folk som för alldeles för länge sedan har glömt bort vad det är att vara folk.

En anonym, artificiellt ihålig röst rapporterade att kwonstyrkorna hade skjutit mot dem,  men att ingen kommit till skada. Samtidigt hörde hon Jonatan hosta. Kontakt igen.

– Snabb nu, innan vi avbryts igen, sa Dora.

– Vi har hittat befolkningen. Kwonernas. Vi har det på film, sa Jonatan snabbt och pekade på Ipul. Vi håller på att få ihop ett interface så han kan överföra filerna.

– Underbart, sa Dora som återigen började känna lite hopp. Kan ni fixa bilder på barn också? Människobarn. Som leker och skrattar. Och från nåt annat ställe?

– Vi gör vårt bästa och om vi inte kan överföra direkt är Ipu redo att ta sitt skepp upp.

Återigen sprakade det till i hjälmens hörlurar. En obehagligt trött röst började tala på bruten, långsam pidjin.

– Maskar. Undervarelser. Föda. Det är vad ni är. Ni kan aldrig besegra oss. Vi ska äta upp era barn inför era ögon innan vi äter upp er. Finger för finger, hand för hand. Lem för lem.
Rösten tystnade en stund, det lät som om hen pratade med någon annan på kwon.

– Vi har tydligen er patetiska general uppkopplad. Han vill antagligen meddela att ni kapitulerar. Tro mig. Det ligger inget ovärdigt i att ge upp inför en överlägsen kraft. Och det är vad vi är. Vi är överlägsna er i allt. Och dessutom. Ni är ändå ovärdiga. I våra ögon. I alla varelser med någon form av självkänsla är ni bara ohyra. Mögel. Ruttnande lik från en civilisation som förtjänar att gå under.

Durradurrafelsväng viskade något i sin miktofon.

– Va?, undrade Dora.

– Jag har hackat mig in i kwonernas system. Om du vill kan du snacka med arslet.

Dora hade långsamt börjat förstå varför Durradurrafelsväng var en så viktig del av gruppen. När hon frågade de andra hade de bara sagt att hon var bra att ha, en resurs eller att hon tillför energi, vilket alltmer visade sig vara underdrifter. Den lilla visslaren ställde visserligen till en och annan smärre katastrof, men gjorde sig alltid nytta när det knep. Och nu knep  det. Överallt.

– Vi har inte gått på er lilla taktiska fint fortsatte kwonen. Genom att försöka dra elden till er för att skona jorden har ni lämnat den öppen för oss. Som en buffé. Vi kommer att börja med människorna. Det kan ni vara övertygade om.

– Jag spärrar generalerna. Lägger in en röstförvrängare så du låter som någon av dem.

– Ska jag prata med kwonerna? Jag har väl inget att säga dem.

– Tro mig‚ sa Durradurrafelsväng, det kommer du att ha om exakt 3 minuter och åtta sekunder. Jag hittade den där kvinnan. Sonya. Tog mig in i hennes dator och kommunicerade med henne.

– Du pratar väl inte svenska?

– Nä,  men engelska. Lärde mig på universitetet. Lite annorlunda än er engelska, men fullt möjligt att kommunicera med.

Kwonernas ledare hade fortsatt att mala på. Dora började bli trött på hens pompösa utläggningar, men Durradurrafelsväng uppmanade henne att ta det lugnt. Snart skulle allt fixa sig. Dora kunde inte räkna ut hur en meterlång blå boll i en plåtkajak svävande i närheten av månen skulle kunna rädda situationen. Men det hela var så märkligt att allt faktiskt var möjligt. Hon bestämde sig för att vara tålmodig.

– Så där, sa Durradurrafelsväng efter ett par minuter. Kolla in din skärm.

Dora tittade ner.
Kameran vände sig åt sidorna och panorerade. Soldater. Hundratals federationssoldater. Runt dem bredde Urbitskra ut sig, insåg Dora. De hade hittat planeten. Kameran vände sig snabbt mot den som höll i den. En ung man i Doras ålder. Han sa någonting som Dora inte hörde, men hon kunde läsa på hans läppar.

– Det är lugnt. Det är lugnt.

Hon tittade vidare med alt större intresse. När kameran började se sig omkring såg hon en massa döda varelser ligga på marken. De såg ut att vara flera hundra. Hon hade aldrig sett sådana varelser förut. De såg ut som kwoner, men var längre och betydligt kraftigare. Arbetskwoner. Självklart. Hon skrattade till.

Ansiktet dök upp igen. Nu kunde Dora höra vad han sa.

– Vem som än får detta. Mitt namn är Ilam. Vi har neutraliserat motståndet här. Resten har givit upp.  Vi lyckades ta oss in genom dammen och trycka tillbaka dem. Vi för hela tiden in nya trupper, men vi har kontroll över Urbitskra och kwonernas befolkning.

Videon blev svart, men kom snart tillbaka. En ny vy, federationssoldater som samlade in kwoner i olika storlekar. Puppor stora som meloner låg samlade i en slarvig hög i hundratal. En soldat höll i en fackla som brann med enorm intensitet. Det var tydligt att soldaten kunde tända på högen när som helst. Dora visste inte om pupporna kunde brinna, men soldaten ropade att de var indränkta i kåda från en glasgran. Det förklarade att facklan brann så intensivt.

– Vi har skickat fyra simmare till jorden. Ni behöver bara ge en signal så utplånar vi samtliga. Varenda larv, varenda puppa, varenda arbetare. Inom några minuter från det vi har fått orderna finns det inga kwoner här längre. Hälsa dem det. Hälsa dem det från Ilam.

Han flinade brett och plockade upp en av pupporna. Han vägde den i handen och gjorde en gest som om han skulle släppa den till marken och sparka den som en fotboll, men hejdade sig mitt i.

– Jag glömde, sa han. Vi är inga monster. Vi mördar inte oskyldiga hur som helst. Vi är civiliserade.

Han blinkade och videon tog slut. Dora såg sig om.  Durradurrafelsväng stod nu placerad bredvid Doras skepp, hennes brett leende visslaransikte sken som en blå måne mot henne.

– Ska jag?, undrade hon. Dora nickade.

– Snart. Den andra, undrade hon. Den från jorden?

– Jag har tappat kontakten med din vän. Hon skulle precis spela filmen när hon bara försvann. Allt runt henne försvann. Jag kunde inte se någonting längre.

Dora hade ingen aning om vad visslaren höll på med, eller vad hon pratade om, men just nu fick hon lita på att Durradurrafelsväng visste vad hon gjorde.

– Vi väntar några minuter, sa Dora. Sen får vi köra utan. Kanske funkar det.

– Under tiden kanske jag ska spela lite pausmusik. För alla. Kwonerna också, antagligen hatar de musik.

– Nej. Vi retar dem inte.

– Okej. Då har jag tid att putsa på en grej.

Dora kunde inget annat göra än att sitta i sin kajak och stirra på ömsom jorden, ömsom det skinande skynket av kwoner som verkade närma sig dem sakta. Det blåsvarta ljuset hade samma ursprung som det starka vita ljus som hade bländat federationens trupper när kwonerna hade anlänt.

Kwonernas ledare hade tystnat efter en särskilt vidrig avslutning där hen hade beskrivit hur hen skulle festa på människobarn, slita tarmarna ur dem och hänga upp dem över en eld för att laga sin favoriträtt. Doras hat kände inga gränser och hon hade lust att attackera kwonerna. På egen hand om det krävdes.

– Kwoner. Ni är underlägsna i eldkraft och antal.

Den artificiella rösten återkom. Antagligen var det ett försök att psyka kwonerna, eller reta dem genom att inte bevärdiga dem med uppmärksamhet från en riktig person.

– Om ni drar er tillbaka och kapitulerar ska vi skona er.

– Vet dom inte ännu, undrade Dora. Vet inte generalerna att soldaterna finns på Urbitskra?

– Nej, sa Durradurrafelsväng, Ilam i filmen är en polare till mig. Jag bad honom ta det lite lugnt med det.

– Hur fick du tag på filmen?

– Låt mig säga att det har simmats en hel del. Ipul och Gunnar lämnade över Ipuls filmbilder och kunde lägga upp anfallet utifrån hans iakttagelser. Resten är bara cool action.
– Bra, sa Dora som fortfarande inte fattade mycket. Men det hon fattade räckte. Nu hade hon inte bara jordens befolknings öde i sina händer utan också kwonerna. Hon visste att det inte var vanliga barn, men hon tyckte att alla barn var allas barn och på något sätt hade också kwoner rätt att leva.
Hon lutade sig tillbaka i det obekväma sätet. Ryggen ömmade av interfacet som hon ännu inte hade vant sig vid, men hittills hade hon inte haft tid att tänka på det. Hon kände sig trött. Oändligt trött. Hon ville bara att allt skulle vara över. Få sova. Hon blundade och försökte att inte tänka på någonting alls. Kroppen blev tyngre och tyngre och hon for iväg i tankarna.

– Jajamensan.

Durradurrafelsvängs röst skallrade i hennes öron, fyllde hela hjälmen.

– Nu jävlar. Nu har vi allt vi behöver. Enligt vad jag kan se är det action på gång nere på jorden. Kwonerna har bombat flera städer och människorna har gjort det ännu värre genom att försöka skjuta ner dem vilket i sin tur bara har resulterat i egna förluster. Stockholms innerstad är utbränd totalt. Ett dussin andra städer är helt utplånade. Många av era egna.

– Idioter, sa Dora. Men vi har inget tid att förlora. Koppla in mig. Var beredd med videorna. Har du fått i gång holografen.

– Ja, jag har kopplat ihop den med laserkanonen för att få energi nog att se till att alla ser och hör.

Hon viftade runt med sina korta armar och visslade nöjt.

– Varsågod, sa hon till slut. Nu är du uppkopplad till allt i närheten. Kwoner, federationen. Jag kan inte sända på jorden, dock, men jag håller på att fixa en länk till jorden. Dina kompisar fixar nog det.

Dora kropp skrek i protest mot att inte få sova vidare. Men hennes hjärna sa åt den att hålla käften. Hon andades några djupa andetag och tänkte igenom vad hon skulle säga.