Jag kan inte ha varit den enda som märkt den här paradoxala kopplingen? Individer som ständigt gnäller (ja, de gnäller) om att alla andra ska sluta vara så lättkränkta … spenderar mestadels tillvaron med att vara just kränkta.

Man är kränkt på grund av jaktförbud, bensinpriser, kvinnor som inte vill ligga, kvinnor som vill ligga, kvinnor i allmänhet, invandring, människor som äter växtbaserat, miljömedvetande, feminism, bögar, flator, transpersoner, queermänniskor, djurrättsaktivism, aborter, tiggare, muslimer, svarta, romer … folk som har orangea byxor på sig innan kl 17.00 på onsdagar.

Okej, den sista var påhittad, men det hade inte förvånat mig om det finns ett sällskap där ute som avskyr orangea byxor. Innan kl 17.00. På onsdagar. Det är någon sorts form av förakt dessa gnällisar har för vad de enligt sin egen måttstock anser vara ”svaghet”. Blandat med en stor dos av egocentrism. Det är mycket ”… ah men jag lyckades ju med random bedrift, varför kan inte uteliggare klippa sig och skaffa ett jobb?”. Som om vi alla har precis samma förutsättningar i livet och arbeten finns i överflöd?

Att bry sig om miljön är tydligen en form av svaghet, men att hata på en flicka med gul regnkappa som kämpar för miljön, det är tydligen det motsatta? Skänker småpengar till en hemlös gör tydligen bara idioter, för den hemlösa kommer bara spendera pengarna på alkohol och droger … medan samma person som hyser den sortens åsikt spenderar sina pengar på Systembolaget och näsgodis varje helg?

Jag har själv varit en osympatisk, osäker, självisk liten tölp som inte alltid kunde sätta mig i andras sits när jag hade behövt det. En period i mitt liv då jag helt enkelt inte tyckte om mig själv och det reflekterades i min syn på och bemötande med andra. Kombinerat med en psykisk sjukdom som jag då var totalt omedveten om så var jag kort och gott en omogen, omedicinerad fjant med rapp käft. Inga ursäkter, jag var en idiot. Om sanningen ska fram, så är jag fortfarande en idiot. Men jag är åtminstone en självgranskande, reflektiv idiot som spenderat snart 10 år i extensiv terapi.

Att ständigt gå runt och ha ett förakt mot andra och deras ”svagheter” visar oftast att en bär på ett förakt mot sig själv och sina egna brister. Många gånger avskyr en något eller någon helt enkelt bara för att man själv råkar vara osäker eller rädd. För vad? Det vet man inte. Rädsla är stundtals irrationellt. Det är en känsla. Och det är lättare att ge sig hän åt en känsla än åt rationalitet. Lättare att falla för sin rädsla och avfärda något än att faktiskt ta sig tiden att försöka förstå och kanske lära sig något nytt. I samma veva också kanske få sina fördomar utmanade.

Sårade människor sårar andra människor och två fel blir aldrig ett rätt.