Nattåget upp till Luleå tar nästan tolv timmar. Kring mig flockas svenska vandrare i dyra byxor från Fjällräven. Precis som jag ska nog många utforska Sápmi, samernas land. En region vars historia det bara har viskats om i svenska skolsalar, en region vars naturresurser exploaterats hårt i relation till den skandinaviska välfärden. Sápmi hotas inte bara av vår egen strävande ekonomi, dess skimrande marker har lockat till sig och fortsätter att hotas av bland annat flera kinesiska intressen.

Jag liftar till nationalparken Padjelanta, det tar några dagar. Att röra sig fritt med tummen i vädret är ett utmärkt sätt att möta lokala arbetare på. På E10 från Överkalix får jag höra om Kirunagruvan av en politisk flykting från Kamerun. Som så många redan vet behöver hela staden flytta på sig. Malmen som ligger och väntar där under (man kan följa bilvägar 1 300 meter ner i jorden) är så pass värdefull och viktig för vår industri att marken inte får någon talan. Ta och gräv och ta. Det verkar vara det eviga mantrat. Trots den höga lönen som exploateringen innebär så har min nyfunne vän från Kamerun tröttnat, snart går hans flyttlass till Stockholm.

Innan vi är framme i Gällivare pratar vi om kinesiska intressen. Jag jämför med tidigare studier där vi diskuterat landgrabbing, exempelvis Kinas globala och uppenbara hobby att ta över mark och naturrikedomar. Sammanhangen är så komplexa att det räcker gott och väl att bara försöka förstå sig på järnmalmens betydelse för den kinesiska industrin.

Under 2018 hade Sverige världens trettonde största produktion av järnmalm med 28 miljoner ton, malmer står för den största andelen av den svenska mineralexporten. Detta bidrar till att Sverige står för 91 procent av EU:s samlade produktion av järnmalm. Produkter som går till världens största importör av denna handelsvara, Kina. Ofta omvandlas järnmalmen senare till stål, en omvandling som släpper ut mängder med koldioxid i luften.

De vackraste områdena i världen har oftast de allra dyrbaraste ”resurserna” för våra växande samhällen. Den moderna miljö- och energiteknikindustrin lobbar för storsatsningar i grönområden för att möta det mainstreamade intresset att ”rädda planeten från fossila bränslen”. Det kallas prospektering, när rika aktörer söker efter de dyrbara metallerna. De eurasiska länderna (Europa, Ryssland, Mellanöstern och större delen av Asiens fastland) är den näst största prospekteringsregionen. Sverige har attraherat mer än 50 miljoner amerikanska dollar som har satsats på att hitta mera resurser, mellan 2016 och 2018 ökade prospekteringsinvesteringarna med 78 procent. Världen är hungrig och investerarna så ivriga att bli rikare att samernas försök till skyddande ord inte tas på allvar, hur länge till lyckas Sápmi vara så pass skyddat som det är idag?

När mina liftardagar går mot sitt slut och jag till slut befinner mig på min slutdestination Padjelanta, möts jag av ett orört naturområde där människans enda egentliga spår är de röda markeringarna längs lederna och en och annan skyddsstuga. Friden lägger sig snabbt över en på fjället och låter samhällets giriga hets försvinna med de starka vindarna. Jag låtsas för en sekund att vi redan har visat motstånd mot Kinas ökade intresse och stoppat exploateringen av naturen. Fjällen är så fina som de är.