Coronakrisen har väckt slumrande debatter om våra samhällens resiliens. Men politiska initiativ till att förebygga zoonoser, smittor från andra arter, saknas i sin helhet. Det räcker inte att förbjuda handel med vilda djur, avliva djur i fångenskap och att forska på vacciner och mediciner. Våra relationer till andra djur och den vilda världen måste förändras i grunden.

Covid-19 är (liksom ebola, hiv, zika, fågelinfluensan, mjältbrand, toxoplasmos, tuberkulos, digerdöden, spanska sjukan, rabies och leptospiros med flera andra kända och okända sjukdomar) en zoonos vars utveckling är svår att förutse när den väl muterat och fått spridning. Vad vi däremot kan vara säkra på är att fler pandemier är att vänta om vi inte går till roten med problemet.

Enligt WHO är zoonotiska infektionssjukdomar som sprids mellan arter via bakterier eller virus ett av de största hoten mot den globala folkhälsan. Varje år insjuknar minst två miljarder människor i zoonosinfektioner och minst två miljoner människor dör. Och det utan en pandemi.

Mörkertalen för zoonotiska sjukdomar är sannolikt mycket högre. Dagligen upptäcks zoonotiska ursprung till olika sjukdomar, lätta som allvarliga, mer eller mindre smittsamma, och ibland även dödliga. Enligt studien Ecology of zoonoses: natural and unnatural histories som publicerades i The Lancet 2012 orsakas över 60 procent av människans infektioner av patogener från domesticerade eller vilda djur. Många av våra vanligaste sjukdomar, men även andra arters, har dessutom uppstått relativt nyligen och kan relateras till den globaliserade civilisationens utveckling på bekostnad av jordens ekologiska system.

I dag finns mycket kunskap om zoonoser. Vi vet att de ofta uppstår och sprids på grund av mänskliga aktiviteter som förstörelse av vilda habitat och vattendrag, skogsskövling och jordbruk, föroreningar och klimatförändringar, artutrotning och degraderingar av den biologiska mångfalden, gruvdrift och andra extraktiva verksamheter. Andra faktorer bakom zoonoser kopplas till urbanisering, turism, jakt och (miss)handel av domesticerade och vilda djur. Vi är således inte den enda arten som hotas av de zoonoser som vi orsakar.

På sajten The Conversation, en plattform med fördjupade analyser och vetenskaplig debatt, diskuteras sambanden mellan zoonoser och miljöförstöring i flera artiklar av initierade forskare. Bland dem råder konsensus om att pandemin och den globala miljökrisen bottnar i ett och samma problem: Det handlar å ena sidan om ett ekonomiskt system som bygger på exploatering och konsumtion, å den andra sidan om en politik som inte erkänner att människors, andra djurs och naturens rättigheter är oskiljaktiga.

I vissa länder, som bland annat i Ecuador, i Bolivia, i Colombia och på Nya Zeeland, har naturen redan erkänts rättigheter. Och på regional nivå i många andra länder har konservativa djur- och naturskydd, som är speciesistiska och selektiva, ersatts med progressiva former. Goda exempel finns inom det som kallas rewilding, som handlar om att återförvilda förstörda habitat och främja biosfärens hälsa i sin helhet.

För alla arters hälsa, så också folkhälsan, handlar om helheten. Och det borde även den svenska regeringen, som i pandemin levererar miljarder i krispaket till industrier som är en del av problemet, inse vid det här laget.