En sak är säker: migrationspolitiken har förändrats både mycket och i högt tempo de senaste fem åren.

Men vad som är svårare att besvara är om de svenska värderingarna, eller den självbilden som specifika värderingar för med sig, har det. Går det verkligen, utan att bli en hycklare av rang, att behålla samma värderingar trots en i grunden förändrad politik? Om ja – hur åstadkommer man det?

Det är något som Christian Fernandez, docent vid Malmö universitet, undersöker i ett kapitel i den nyutkomna boken ”Europe and the Refugee Response: A Crisis of Values?”. Fernandez reflekterar över den svenska modellen delvis ur ett kosmopolitiskt perspektiv, det vill säga, tanken om att vi alla är världsmedborgare och lever i ett gemensamt samhälle.

En stor del av invandringen till Sverige de senaste decennierna har varit flyktinginvandring eller anhöriginvandring. Den svenska modellen för flyktingmottagande har präglats av värderingar om solidaritet och att leva upp till FN:s flyktingkonvention och EU:s asyl- och flyktingpolitik. Men den svenska modellen har också byggt på idén om att Sverige som samhälle vinner på invandringen.

Men flyktingkrisen rubbade balansen och helt plötsligt blev invandringen en börda, eller i alla fall inte den win-win-situation som den tidigare ansetts vara. Det är också därför som kursändringen får så stora konsekvenser för det politiska landskapet, enligt Christian Fernandez.

– Det framstår ju som paradoxalt att ändra på ett recept som alla vinner på. Dels framstår de som tidigare försvarade modellen som hycklare, dels tvingar det fram en ny klyvning mellan de som prioriterar den normativa idén och de som prioriterar den nya kausala idén – att flyktinginvandring är förknippat med stora kostnader och därför måste begränsas, säger han.

Den svenska modellen har byggt på att vår migrationspolitik ska välkomna alla som behöver komma. Individens skyddsbehov har varit grundstenen i den svenska modellen – samtidigt som det funnits en gemensam uppfattning om att det svenska samhället också har tjänat på invandringen i längden.

– Nu finns det tecken på att man gör andra typer av prioriteringar än tidigare, säger Christian Fernandez.

Helomvändningen

De förändrade prioriteringarna har inte undgått någon. Efter den så kallade flyktingkrisen hösten 2015 gick det snabbt. En tillfälliga asyllag infördes sommaren 2016 och gäller från och med den 24 november 2015. Det blev genast svårare att beviljas skydd eller återförening med familjemedlemmar. Enligt Christian Fernandez, som studerat utvecklingen, är hösten 2015 ett slags paradigmskifte.

År 2014 sa den dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt (M) att:

– Jag ber svenska folket att ha tålamod och öppna sina hjärtan för de utsatta vi ser runtom i världen. När många flyr på kort tid skapar det spänningar i det svenska samhället. Men vi har lärt oss att människor som kommer hit sedan är med och bygger Sverige tillsammans med oss, rapporterade bland annat DN.

Efter valet 2014 tog Stefan Löfven (S) över posten som statsminister. Den 6 september 2015 höll han ett uppmärksammat tal där han uppmanade både Sverige och Europa att visa solidaritet:

– Nu måste vi återigen bestämma vilket Europa vi ska vara. Mitt Europa tar emot människor som flyr från krig, solidariskt och gemensamt. Mitt Europa bygger inte murar, vi hjälps åt när nöden är stor.

Och sen – knappt två månader senare – var verkligheten en annan.

Eller i alla fall politiken och retoriken.

För trots att politiken sedan 2015 gjort en helomvändning och landat på EU:s lägsta nivå istället för högsta nivå, så ger många politiker fortfarande uttryck för att de svenska värderingarna i grunden är desamma.

– Man vill inte ge upp de ädla värden vi hade och talar om att vi kanske var naiva. Men samtidigt känner politiker också ett behov av att behöva rättfärdiga varför man drog i handbromsen hösten 2015 och sen stängde gränserna. Därefter kom en ny lagstiftning som fortfarande gäller, säger Christian Fernandez.

– På nåt sätt måste politikerna också hålla fast vid de värderingar de hade tidigare, annars framstår de som hycklare, men samtidigt måste de också vara i samklang med den tid som vi lever i och kunna motivera varför politiken ser annorlunda ut nu.

Viktiga argument

Argumenten som används blir därför viktiga. Tidigare har det inte funnits någon diskussion om att det skulle vara en motsättning mellan att vara solidarisk och att upprätthålla den svenska välfärdsstaten.

– Flyktingkrisen blåste liv i en diskussion som knappt hade funnits innan, säger Christian Fernandez.

Han kallar det för en potentiell ”trade off” – ett byte från det ena till det andra där något får stryka på foten. Från fokus på att hjälpa de som behöver hjälp till att tänka på det nationella självintresset. Tidigare hade inte detta motsatsförhållande funnits. Kursändringen motiverades med en förestående ”systemkollaps”.

– De som låg bakom helomvändningen då hösten 2015 motiverade det utifrån att den svenska välfärdsstatens administrativa kapacitet hade nått sitt tröskelvärde. Att vi inte skulle klara av att tillgodose de skyddsbehövandes behov, menar Christian Fernandez.

– När man säger det på det sättet blir det ett sätt att skydda den svenska välfärdsstaten och modellen.

Genom att motivera det så ville politikerna säga att de stod upp för samma värden – annars hade den svenska modellen oavsett sålts ut i takt med att mottagandet så småningom krackelerade.

Det var i alla fall vad politikerna förmedlade och fortfarande till stor del förmedlar till det svenska folket.

"Ett vägskäl"

Samtidigt som politiken de senaste fem åren förändrats i grunden har ett nytt ”normalt” tagit form i debatten. I dag avfärdas de som står upp för asylrätten, kräver amnesti och öppna gränser som drömmare. Förut var det, som nämnt ovan, statsministrar som sa samma sak i tv-sända tal.

Det är med andra ord bara fem år sedan som moderata och socialdemokratiska politiker sa det som nästan bara flyktingaktivister och Vänsterpartiet i dag är ensamma om att uttrycka.

– Det är just det det handlar om. Att flyktingkrisen var ett sånt vägskäl. De som tidigare var mainstream blev antingen drömmare eller så blev de hårdnackade realister, säger Christian Fernandez.

De som påverkas mest av det förändrade tonläget och migrationspolitiken är de skyddssökande.

– Alldeles uppenbart är att det är mycket färre som kan få asyl i Sverige nu än för fem år sen. Det är en uppenbar konsekvens av de senaste årens förskjutningar, säger Fernandez.

Det nya, politiska läget efter flyktingkrisen har gynnat de som är för åtstramningar. Förut har diskussioner om svenska värderingar ofta avfärdats. Men de senaste åren har de tagit fart och normaliserats.

Christian Fernandez tar de senaste årens diskussioner om svenska värderingar som exempel. Svenskt medborgarskap var förut en uppmuntran och ett välkomnande. I dag är det en kontrollstation. Misslyckad integration är i dag oftare en fråga på individnivå istället för, som tidigare, ett eventuellt systemfel.

– Språk- och kunskapstest handlar om att värdera om den som vill bli svensk medborgare har rätt kompetens för att bli det. Den typen av frågor har ofta avfärdats förut, säger Christian Fernandez.

Ett ”paradigmskifte”

Av riksdagspartierna är det bara Sverigedemokraterna som inte har investerat mycket i den svenska modellen. Det är också de som gynnats mest av de senaste fem årens utveckling. Deras politik blir inte lika extrem i och med förskjutningen av migrationspolitiken och den debatt som omgärdar den.

Christian Fernandez påpekar att han inte är expert på högerpopulism, men så vitt han kan bedöma har de inte förskjutit sin politik åt ett ännu mer extremt håll när andra partier rört sig i deras riktning.

– Det är strategiskt smart av dem att inte driva längre ut på högerkanten utan istället gå KD och M till mötes för att visa att de faktiskt är beröringsbara.

Christian Fernandez tror samtidigt inte att det som brukade vara den svenska modellen är helt död. Men den så kallade flyktingkrisen 2015 förändrade det politiska landskapet. Politiska allianser som annars hade hållit har spruckit och nya har uppstått. Han menar att de långsiktiga konsekvenserna kommer bli intressanta att följa.

– Jag tror att vi kommer att få se nya politiska konstellationer beroende på hur de politiska partierna förhåller sig till det här paradigmskiftet, eller vad man ska kalla det, som flyktingkrisen var, säger Christian Fernandez.