Vi träffas i deras lägenhet, sparsamt möblerad men omsorgsfullt dekorerad med tavlor, gobelänger och fotografier. Det är ett hem som utstrålar värme. Till kaffet äter vi chokladcookies och sockerfria havrekakor samt geléhjärtan. 81-åriga Dina Rajs har koll på både sina och den fem år äldre makens kalorier. De är som många äldre strävsamma par kan vara.

Före intervjun skojar Jovan ett par gånger. Bland annat föreslår han att fotografen och jag ska vänta i trapphuset, eftersom vi är tio minuter tidiga. Han har nära till skämtet – och allvaret.

– Om man tänker tillbaka, så minns man inte allt. Sedan när man koncentrerar sig, dyker det plötsligt upp ur hjärnan – saker som man aldrig tänkt på. Det är inget snack om att det har hänt. Det finns mycket begravt i huvudet, säger Jovan Rajs.

På knappt 150 laddade sidor samsas kärnfulla historier med tragedier och fruktansvärd sorg. Samtidigt innehåller ”Ting som bär våra minnen” berättelser om starka kärleksband och goda människor. Greppet att berätta utifrån föremål fick förlaget att nästan med vändande telefonsamtal tacka ja till manuset.

Frågestunder

I närmare tjugo år har de efter pensioneringen – hon arbetade som arkitekt, han som rättsläkare – föreläst för ungdomar om sin barndom i Serbien respektive Ungern, om att vara på flykt och sitta i koncentrationsläger. Just den här dagen har de varit uppe extra tidigt och på Judiska museet i Gamla stan i Stockholm mött gymnasieelever.

Varje föreläsning avslutas med en frågestund. Till en början fick Dina och Jovan frågor om hur det är att vara hungrig och om de hade sett döda människor. Hade de mött Anne Frank? Plus en närmast obligatorisk fråga: ”Har du träffat Hitler?”

Med åren ändrade barnens frågor karaktär: Varför kom du till Sverige? Varför lämnade ni ert land? Hur blev ni emottagna i Sverige?

– Det är frågor som är mer aktuella nu. Det händer så mycket i världen att det inte är klokt, säger Jovan Rajs.

Dina nämner två afghanska pojkar som inte kunde skriva på svenska, men efter en föreläsning ändå författade ett tackbrev med krumelurer, stora och små bokstäver. Det som rörde Jovan och Dina ytterligare var att en av grabbarna tog fram ett foto från sin jackficka: ”Det här är min familj”, utropade han med tårar i ögonen.

– Jag hade alltid med mig mina föräldrar i fickan, säger Jovan och Dina tillägger:

– Och min pappa hade mig i fickan under kriget.

Golvplattan

De båda nämnda fotografierna – Jovans bild av sin mamma och pappa samt Dinas pappas foto av henne och honom – är med i boken. Liksom historierna om en förlovningsring, en kokbok, ett schackspel. Vissa saker var självklara att berätta om. Dock inte alla. Som en till synes oansenlig golvplatta från Dinas barndomshem.

– Jag trodde inte att vi skulle kunna skriva om den. Den påminner mig om att jag hade velat leva där hela mitt liv, säger Dina.

Hon reser sig för att hämta fragmentet från altanen till huset, där hon levde tills hon var tre år. Hade det inte varit för en tysk ortskommendant hade hon inte överlevt. Denne, som bodde med fru och två barn i grannbyn, rådde Dinas mamma att fly. Senare skickades kommendanten till östfronten, förmodligen som straff. Han hette Göhrke.

– Han var en av de goda människorna. För i ondskans tid fanns goda människor, säger Dina.

Hon ville så gärna tacka honom.

– Jag letade efter honom i de tyska krigsarkiven men hittade honom inte.

Låtsades vara kristna

Hon och mamman åkte till Budapest och gömde sig. Där fick de låtsas vara kristna, för att överleva. Dina grät när hon fick veta att hon skulle kallas för Maria och tvingas bära en halskedja med ett kors. En gång riktade en ungersk fascist en skarpladdad pistol mot hennes mammas huvud, för att få Dina att avslöja sin judiska identitet. Men hon gav inte med sig. Dina var sex år gammal.

Dina var enda barnet som överlevde i sin släkt. Jovan satt i koncentrationslägret Bergen-Belsen från december 1944 till april 1945. Under kriget förlorade han sin bror, sina föräldrar och ett otal släktingar.

– Min mamma var bara 33 år när hon dödades. Det är för jävligt, säger Jovan.

Han och Dina träffades i Belgrad. De gifte sig 1958 och kom till Sverige tio år senare. De lyckades ta plats i det svenska samhället, utveckla sina professionella karriärer och är i dag två aktiva pensionärer.

–Hade jag blivit så gammal som jag är om jag hade bott kvar i Serbien? frågar Jovan retoriskt.

Men så går också han och Dina och tränar tre gånger i veckan: Core, cirkelträning och gympa.

Till våren åker de på träningsresa till Portugal. Och kanske ska deras nya bok komma ut på engelska. Men innan dess kommer Jovan och Dina att fortsätta att möta ungdomar och vittna om sin historia.