DEBATT ”Ett proteinrikt livsmedel som inte kräver jordbruksmark och som kan produceras var som helst på jorden – kan det vara en lösning för att nå våra klimatmål?” Så inleds en artikel i Syre 29 maj. Artikel är en intervju med chefen för företaget Solar foods som planerar att framställa mikrobiellt protein ur luft.
När något låter för bra för att vara sant är det nästan alltid för bra för att vara sant. Det hade varit klädsamt – och god journalistik — om Syre hade ställt några kritiska frågor i stället för att agera megafon åt ett företag som söker investerare. Syre är dock i stort sällskap. Det är snarare regel än undantag att företag som påstår sig lösa livsmedels- eller energiförsörjningen med ny teknik får spaltmeter och megabits med gratisreklam.
Men bakteriellt protein är ingen gratislunch, inte heller är det nytt, vilket påstås i artikeln. Metoden har varit känd i över femtio år och har alltid stupat på den stora energiförbrukningen. Produktionen av ett kilo bakteriologisk biomassa drar 10 kWh elektricitet enligt den forskningsartikel som grundarna av Solar foods har skrivit. Det är ungefär fem gånger energiinnehållet i produkten. Uttryckt på annat sätt: för att föda världens befolkning med mikrobiell biomassa skulle hela den globala elproduktionen gå åt.
Jämfört med odling av soja, potatis eller vete krävs väldigt mycket mer energi för den bakteriologiska biomassan. Och då är bara själva processenergin inräknad. Utöver denna går det åt stora mängder energi för att framställa den ammoniak som behövs. Och sedan ska bakteriemassan förvandlas till någon form av livsmedel som människor vill äta.
Det är lätt att förledas med argument om att en ny teknik ska minska växthusgasutsläpp, spara mark eller vatten. Men så länge det uppnås genom kraftigt ökad insats av energi, som i fallet med bakteriell biomassa, är nyttan minst sagt tveksam.
All energiproduktion innebär stora ingrepp i naturen. Energisektorn i Sverige förbrukar långt mycket mer vatten än jordbruket och då har man inte räknat in de enorma mängder vatten som strömmar genom vattenkraftverken eller kylvattnet till kärnkraften. Ytan på kraftverksmagasinen är större än all åkerareal i Sverige. Utbyggnaden av den svenska förnyelsebara vattenkraften, som är stommen i vår elproduktion, var också föremål för den första riktig stora miljöstriden. Alla mineraler, stål och betong som går åt för energiinfrastrukturen tar både stora markområden i anspråk och förbrukar ofta mycket vatten. Att förespråka energikrävande teknik för att spara vatten och mark för livsmedelsproduktion är knappast i något fall miljövänligt.
Det konventionella jordbruket är medskyldigt till denna utveckling eftersom det drivs alltmer industrialiserat. Då är det kanske bara ett logiskt nästa steg att flytta in matproduktionen i fabriker på ungefär samma sätt som det är logiskt att vi ska kolonisera Mars när vi har förött planeten vi lever på? Intresset för dessa fantasifulla sätt att producera livsmedel på drar bort uppmärksamheten bort från de nödvändiga förbättringarna i det ”vanliga” jordbruket – det är ju ingen mening med att förbättra detta om det ändå ska överges.
I ett lite större perspektiv reflekterar cellkulturer av kött, hydroponisk odling inomhus och odling av bakterier eller svampproteiner ett synsätt där människan ses som skadlig för den ”vilda naturen”; vi bör minimera vår interaktion med resten av livet på jorden och hålla oss i vår teknosfär. Även om syftet måhända är nobelt — som att rädda andra arter från utrotning — kan lösningen på vår civilisations existentiella kris och alla därmed sammanhörande kriser inte vara att försöka frikoppla oss från naturen.
Vi bör tvärtom stärka dessa sammanhang genom att återkoppla människor med matproduktionen. Med jord under naglarna får vi inte bara en hälsosam dos av mikroorganismer utan också förståelse och respekt för det levande. Att bedriva jordbruk är det främsta redskapet för hur vi sköter (eller missköter) naturen och maten vi äter är en förbindelse med det andra levande som skapar sammanhang och mening för oss.
