Dora hade lyckats ta sig oupptäckt från transportrummet inne i zonen och uppför trappan som ledde från det underjordiska bygge där det också låg ett par lagerliknande rum och ett enkelt laboratorium. Nu hade hon legat bakom en stor sten och väntat på att solen skulle gå ner tillräckligt för att hon skulle kunna röra sig lite friare. Det hade blivit lite svalare. Solen kikade bara fram här och där bland träden. Hon drack ett par klunkar ur vattenflaskan som snart skulle vara tom. Hon hade inte planerat längre än så här. Hur hon skulle ta sig tillbaka efteråt hade hon ingen aning om. Men hade hon tagit sig hit skulle hon väl kunna ta sig tillbaka.

Hon drog på sig ryggsäcken och reste sig försiktigt. Hon hade med sig en kompass, men den betedde sig besynnerligt. Fladdrade hit och dit och verkade aldrig kunna bestämma sig åt vilket håll norr låg åt. För norrut skulle hon. I princip rakt norrut. Men utan kompassen fick hon lita på sitt minne. Hon kände igen skogen från sina besök där med pappa och hade studerat hans kartor tillräckligt noga för att var rätt säker på vilken väg hon skulle ta.

Åsen som skar genom zonen visste hon gick förbi dammen, bara några hundra meter ifrån den. Hon vågade inte bege sig upp då den, utan fick lov att följa den på marknivå på östra sidan. Det var enklare att gå uppe på åsen, men skogen var rätt gles, med fullvuxna träd, här och där låg ett och annat träd som fällts under någon storm, men det var inte värre än att hon kunde ta sig fram.

Det var en promenad på ungefär tre kilometer. Hon hade räknat med att det skulle ta henne ungefär en halvtimme. Inte för att tiden spelade så stor roll, men hon ville ha någon form av koll, det gav henne en känsla av säkerhet. Hon hade antagligen ärvt den egenskapen från sin far. Hennes mor hatade planer. Hon ville inte bestämma någonting, utan ville gå helt och hållet på känn. Mamma såg sig som en mästare på improvisation, men i själva verket var hon lika omöjlig på det som på att planera saker och det var alltid Dora som fick ordna upp mammas kaos. Det var en av anledningen till att hon bodde mest hos pappa. Det och pappans befriande svalka. När hon var liten kunde hon vara svartsjuk på hans jobb, men med åren hade hon börjat inse att det gav henne stor frihet. En frihet som hon älskade.

Hon traskade på i skogen och började känna sig som om hon var på en helt vanlig liten svampplockningstur. Hon kunde inte göra något för att skydda sig mot kameror och sensorer och insåg att det bara skulle vara löjligt att försöka smyga. Hon kunde lika gärna gå på som om hade all rätt i världen att vara där och hoppas att vakterna inte skulle reagera innan hon hade hunnit ta sig till dammen och kolla i den tillräckligt länge för att stilla sin nyfikenhet.

För nyfiken, det var hon. Efter att ha kollat igenom pappas data om och om igen kunde hon bara dra en enda slutsats. Något var på gång. Ljuset hade accelererat. Det lyste längre och längre och allt starkare. Hon hade använt statistikprogram som hon egentligen inte riktigt begrepp sig på, men kommit fram till att ljuset snart skulle lysa oftare än inte. I går hade det lyst en kvart i timmen. Idag kunde det handla om en halvtimme. Kurvorna hade planat ut lite, så kanske hade den börjat uppnå någon sorts jämviktsläge.

Eftersom perioderna förändrades så snabbt kunde hon inte förutsäga hur det skulle se ut när hon kom till dammen, men hon räknade med att hon inte skulle behöva vänta mer än fyrtiofem minuter. Förhoppningsvis mindre.

Hon hörde plötsligt röster. De lät som om de kom ifrån åsryggen. Hon kastade sig bakom en sten och kikade upp mot där hon tyckt att ljudet hade kommit. Men hon kunde inte urskilja några människor. Att det fanns folk i närheten av henne ökade risken för att hon skulle bli upptäckt av dem, men å andra sidan minskade risken för att någon av vakterna skulle upptäcka henne i någon kamera eller att någon sensor skulle larma. Höll hon sig i närheten av åsen, men på tryggt avstånd från vilka det nu var som vandrade där uppe skulle hon ha stor chans att lyckas.

Hon kröp fram från sitt gömställe och började gå med raska steg. Lika bra att se till att komma fram före de andra, om de nu var på väg mot dammen.

Hon kände doften av det lilla träsket som låg vid åsens sida. Hon visste att den doften betydde att dammen var nära. Träsket måste ju vara förbundet med dammen på något sätt, men det hade aldrig lyst där. Det som fanns i dammen fanns inte i träsket, men doften hade varit en tydlig signal för henne att dammen vara när, ända sedan hon hade varit en liten flicka. Hon ökade stegen och svängde av till höger strax innan träsket. Hon måste ta en liten omväg för att slippa vada genom gyttjan, men snart såg hon ljuset. Dammen lyste med starkt ljus.

Nu kunde hon inte längre hindra sig. Hon slängde ryggsäcken bakom en rotvälta och sprang mot ljuset.

Hon var ingen idrottsperson direkt. Idrotten i skolan såg hon som ett nödvändigt ont, men hon hade hygglig kondition. Hon visste att hon lätt kunde springa de femhundra meter som var kvar. Och ivern gjorde hennes steg lättare. Lungorna sved av hennes andhämtning, men hon registrerade inte smärtan, annat än som ett svagt brus i kroppen. Äntligen skulle hon få se, få veta.

– Dora, hörde hon plötsligt någon ropa. Hon saktade stegen och vände sig om. Två personer i skyddsdräkt kom promenerande ner från åsen. Dräktens filter gjorde rösten svag och luddig, men hon hörde vem det var. Pappa. Då måste den andra klumpen vara journalisten. Undrar var vakten är, tänkte hon, men såg snart en tredje dräkt komma spatserande bakom de första två. En klump med ett automatvapen hängande på axeln. Antagligen Sonya, tänkte Dora och började springa igen. Sonya var vältränad. Extremt vältränad. Dora måste springa som om hon var jagad av en flock vargar för att inte bli upphunnen.

–Stanna, Dora! ropade pappa. Vad fan gör du här? Utan dräkt? Stanna genast! Det är farligt.

Han ökade stegen, men Dora visste att han aldrig skulle hinna ifatt henne. När han sprang gick den mesta energin åt till att se löjlig ut. Han studsade mest upp och ned och arbetade sig svettig utan att egentligen ta sig så mycket snabbare fram än om han hade promenerat raskt. Men Sonya hade ökat farten. Det var inte mer än hundra meter kvar till dammen och Dora blev allt mer orolig för att bli upphunnen.

– Dora. Skärp dig, ropade Sonya.

Dora vände sig inte om. Hon sprang vidare och såg snart raden av kameror som satt runt dammen i hundratal. Extremt komplicerad utrustning som producerade enorma mängder av data som bara sa en sak. Att dammen lyser. Dora var övertygad om att hemligheten inte fanns på land. Man hade skickat en och annan sond ner i vattnet med de hade för det mesta slutat fungera efter ett tag, utan att visa något annat än vatten och grönt ljus, eller försvunnit snabbt för att aldrig dyka upp igen.

Hon skulle ner i vattnet. Det hade varit hennes dröm i flera år. Hon hade planerat det här så många kvällar och nätter. Naturligtvis visste hon att hon tog en stor risk, men hon var övertygad om att hon inte skulle komma till skada. Hon hade stått vid dammen så många gånger med pappa och känt att dammen liksom omfamnade henne, att de sa att den ville henne väl.

Nu var hon bara några steg från den intensivt gröna vattnet. Det var starkare än hon någonsin hade sett och den kärleksfulla känslan var så intensiv att hon nästan stannade till. Men så hörde hon Sonyas andetag. Hon spurtade, medan hon slängde av sig jackan och dök rakt ner i vattnet.

Anton och Anna såg Dora dyka ner i vattnet. Anton skrek i frustration. Den ilska han nyss hade känt övergick i skräck. Rå, iskall ångest. Dora hade aldrig varit oansvarig. Hon var en klok och stabil person och det hon just hade gjort var så olikt henne att han inte kunde vara arg längre. Om hon gjorde något så galet som att dyka ner i dammen så måste hon ha anledning. Det gjorde honom inte mindre orolig, men rationaliteten tog överhand. Han kunde inte göra mycket mer än att hoppas att Sonya skulle få tag på henne.

Sonya dök i sekunden efter Dora. Hon sträckte ut händerna efter Dora och var bara några decimeter från att få tag på henne. Ett jättelikt plask och sen en intensiv tystnad. Det tog Anton och Anna en halvminut att ta sig fram till dammen. När de kom fram låg vattenytan lugn. Ingenting ens antydde att två människor just hade hoppat ner i vattnet.

Anton skakade på huvudet och vrålade rätt ut. Ingen hade någonsin vågat bege sig ner i vattnet. Det hade pratats om att skicka ner någon form av undervattensfarkost, men även om det fanns människor som var dumdristiga nog att åka ner med farkosten ville ingen ta ansvar för att en människa tog risken att dö. Och när de obemannade sonderna inte var till någon större nytta fanns det ingen större anledning att tro att en bemannad farkost skulle vara till större nytta.

Tårarna började tränga fram. Hade han förlorat sin dotter? Skulle han aldrig få träffa henne igen? Frustrerad drog han av sig visiret och andades in skogluften i två djupa andetag. Han hade vistats i zonen utan skyddsdräkt många gånger och var övertygad om att det var helt ofarligt, men ville inte ta risker med andra människors liv, så han brukade upprätthålla charaden med dräkterna. Men nu måste han få andas fritt.

Han viftade till Anna som mumlade frågande.

– Det är helt jävla ofarligt. En jävla satans säkerhetsbestämmelse som bara är … fan! Han vrålade rätt ut igen medan Anna tveksamt tog av sig visiret.

– Säkert?

– Ja, för fan.

Han brukade inte svära, men nu bubblade alla undertryckta svordomar upp från det svarta i hans bröst. Han började krångla av sig dräkten. Den kändes blytung och fientlig. Som om den ville krama ihjäl honom. Snart stod han i den mjuka mossan i t-shirt och sina jobbyxor.

Anna steg fram till honom och började ta av sig sin dräkt. Hennes förvirring visste inga gränser. Hon ansåg sig själv vara väldigt socialt kompetent, trots att hon växte upp mer eller mindre ensam med sin mormor, som hade minst sagt märkliga åsikter om hur människor skulle bete sig, men intelligent som hon var redan som barn hade hon plockat upp de regler som styr människors samvaro med en forskares precision. Kanske hade hon blivit så smidig och duktig på sitt jobb, som ju mest bestod i att lirka med folk, just för att hon lärde sig hur människor i grupp fungerar så sent. Men hur bra hon är var på att läsa av människor blev det alltid blankt när det handlade om starka personliga känslor.

Eftersom hon inte hade en aning om vad hon skulle göra gick hon bara fram till Anton och kramade om henne. Han stelnade först till, men mjuknade snabbt, kändes som en trasdocka i hennes armar. Först kändes det som om han skulle smälta ner, förvandlas till en blöt fläck framför hennes fötter, men efter att ha vacklat till ett par sekunder verkade han återfå lite av fattningen och besvarade hennes kram. Han höll fast vid henne som om hon var den enda fasta punkten i hennes liv. Trots att de inte kände varandra så var hon det just då. Hon var det enda som inte roterade, flimrade eller skakade. Världen hade förvandlats från den trygga samling av materia som han hade ägnat sitt liv åt att mäta, väga och förklara till en opålitlig, hotfull mardröm.

– Andas, viskade Anna. Andas.

Anton insåg att han höll andan. Att han inte hade andats på ett tag. Han insåg att han var på väg att svimma. Han öppnade långsamt munnen och drog trevande in den svala kvällsluften. Av någon anledning skrämde det honom att andas, men han tog ytterligare ett andetag och började långsamt få tillbaka sin kropp.

Han vågade ännu inte släppa taget om Anna. Hennes doft, hennes hår som kittlade hans ansikte var fortfarande det enda han kunde lita på. Hon lyckades leda honom till en sten som stod några meter bort och satte ner honom på den och placerade sig själv tätt intill honom utan att släppa taget om honom.

De satt tysta länge. Tittade bara chockat på vattenytan i dammen. Utan att veta exakt hur länge de hade suttit där så började de både långsamt inse att ingen människa kunde vistas under vatten så länge som Dora och Sonya hade varit utan att kvävas. Allt talade för att de var döda.

Röster hördes från åsen. Ett halvdussin människor i skyddsdräkter kom springande.

– Jouren, mumlade Anton. De såg väl vad som hände. Jävlar! Jävlar!

Den lilla gruppen bestod av tre vakter och två ansvariga forskare och en läkare. De stegade fram till paret som satt på stenen, i helt vanliga kläder, som om de bara hade satt sig ner en stund under en skogsutflykt. Läkaren steg direkt fram till Anton och drog fram en spruta. Anton protesterade inte. Han visste att han behövde något lugnande.

– Väck mig om något händer, mumlade han när nålen trängde in i hans arm.