Han var länge ett toppnamn inom Miljöpartiet och blev känd för att tydligt uttrycka sina åsikter som många gånger gick längre än partiets. Till sist passade inte längre rollen som kommunikatör i Miljöpartiet, och i början av förra året lämnade Carl Schlyter för att bilda ett nytt parti: Partiet Vändpunkt.

– Jag kände att man just då inte både kunde prata om kompromisser och samtidigt prata om vilket samhälle vi ville ha, av rädsla för att påverka regeringssamarbetet, säger han.

När han nu helt lämnar partipolitiken handlar det om ett praktiskt beslut.

– I dagens samhälle finns det ingen basinkomst och man kan inte fortsätta att jobba ideellt i all framtid, och när det här jobbet utlystes kändes det helt rätt för mig. Det är en organisation som jag har stort förtroende för, säger han.

Var det svårt att starta upp ett nytt parti?

– Både och. Det var svårare än jag trodde att nå ut med opinionsmaterial i traditionella medier när man är ett litet parti. Avsändaren spelar tydligen roll. Och det är väl en logisk nyhetsvärdering, men jag trodde och tycker ändå att intressanta idéer kan ta sig in på egna meriter. Däremot var det lättare att skapa ett gemensamt partiprogram med grundläggande värderingar, utan att ha någon traditionell ”ism”att luta sig mot. Samsynen vi hade på vad som behöver göras i samhället var förvånande, med tanke på att vi är ett parti utan ideologisk historia. Vi hade snarare mer krångel med mer vardagliga saker som medlemsegister och faktureringssystem. Banala saker kanske, men ändå viktiga att de fungerar, säger han.

– Men partiet och styrelsen lever och frodas. Jag tror det kan bli en nytändning när jag lämnar min roll som kommunikatör. Då kan andra känna att de kan hitta sin roll och känna en större frihet i sin kommunikation och lita på sin förmåga. Jag tror att partiet kommer att växa på sikt. Det finns många i styrelsen som inte har tidigare erfarenhet av politik och det tror jag kan vara bra.

Finns det plats för radikala åsikter i politiken idag?

– Jag tror det finns en längtan, hos folk i alla fall, till politiker som säger vad de tycker. Men i maktens korridorer kan det bli lite obekvämt. När personer som jobbar mycket för någonting sedan får höra att det inte är tillräckligt så blir det socialt besvärligt, att säga att det krävs mer… Jag tror man behöver vara ärlig med att man inte kan göra allt idag, men att man kan fortsätta imorgon. Om man som politiker vågar säga att man inte är perfekt, att ” jag försökte och gjorde mitt bästa och det var så långt vi kom just nu – men jag vill fortfarande detta”. Det tror jag skulle vinna folks förtroende. Så länge man vet vad de vill och att de rör sig i rätt riktning så litar folk på politikerna. Jag tror att en del som röstar på nationalistiska och populistiska partier gör det som en protest  mot politiker som inte säger vad de tycker.

Vad tror du att du kan bidra med i din nya roll hos Greenpeace?

– En stor kunskap om EU, EU-lagstiftning och hur den ska tolkas. Och vem som egentligen har makten i partier, där kan jag nog bidra med en bra maktanalys så att man påverkar på rätt ställe. Jag har erfarenhet av flera internationella kampanjer och är rätt nördig med mycket kunskaper om finansiell omställning, klimatpolitik och hur internationella positiva rörelser också kan sprida sig här.

Hur ser du på kampanjer som uppseendeväckande demonstrationer som varit Greenpeace signum? Når ni fram idag?

– Greenpeace är kända för att stoppa det som förstör för oss och för att vara modiga, ärliga, raka och oberoende av stater och företag. Alla vet att Greenpeace har ett hjärta och en hjärna för planeten. Jag hoppas vi kan visa att det omfattar alla som bor på den. För att få en acceptans för tillräckligt meningsfull miljöpolitik måste alla inkluderas, särskilt de som saknar ekonomisk styrka. Vi behöver visa att det är samma ekonomiska system som gör din makt svag och som försvagar ekosystem, klimat, biologisk mångfald… Det är ett system som bara tittar på tillväxt och ekonomiska formler. Miljörörelsen är inte fienden. Människor måste känna att  den har sett mig och mina problem och att jag inte har en möjlighet att leva mer miljövänligt för att jag inte har resurser, tid, kraft eller är utsliten på jobbet.