Med mindre än tio veckor kvar till det amerikanska presidentvalet gör sig svensk media redo att dominera nyhetsbevakningen, precis som de gjorde förra gången. 2016 var lilla Sverige, efter Danmark, ensamma i världen om att ha en sådan massiv mediebevakning under valet.

På plats fanns Rolf Porseryd som följde Hillary Clinton, Elisabet Frerot följde Donald Trump och journalisterna Samir Abu Eid,  Jenny Strömstedt och Ann Tiberg bevakade väljare i Kalifornien, Texas och Ohio.

Hemma i Sverige uppmanade den numer nedlagda tidningen Metro sina läsare att laga ribs, Southwestern-food och dricka amerikanskt öl inför den stundande valhelgen. Och samma jänkarfest lär det bli det i år igen, åtminstone om man ska utgå från SVT:s och TV4:s USA-budget.

Vad är det som lockar? Är det de känslofyllda och överdådiga talen? Eller kanske underhållningsvärdet och den övertaggade publiken som lätt blir fuktig i ögonen av att höra kandidaterna tala? Och hur hänger den flitiga USA-bevakningen ihop med Sveriges välkända antiimperialistiska ådra?

För att förstå den kopplingen måste vi leta fram historieböckerna. För Sveriges USA-fäbless är som bekant inget nytt under solen, utan går att spåra till 1800-talets första hälft då en biljett till ”Amerikat” var något som många fattiga och dagdrömmande svenskar trånade efter. Och faktum är att det fortfarande är det land i världen som flest svenskar vill emigrera och resa till.

Enligt författarna till boken Det blågula stjärnbaneret hyser svenskar sedan länge en ambivalent hatkärlek till det stora landet i väster. Vi har alltså en mycket invecklad relation till USA, där vi gärna åker till New York för lite shopping och helst sneglar på Los Angeles när det kommer till mat och mode-influenser. Samtidigt är vi inte sena med att prata föraktfullt om deras sjukvård och skaka oförstående på huvudet åt amerikanska vapenlagar och den låga allmänbildningsnivån. Det handlar alltså om både en fascination och ett avståndstagande, som gör att vår relation blir så komplex.

Sett i den här kontexten är det inte särskilt svårt att förstå hur svenskar kunde gå i demonstrationståg mot Vietnamkriget klädda i amerikanska baseballjackor och Levis-jeans. Och ännu tydligare blir det varför vi är ensamma i världen om att ha en sådan omfattande USA-bevakning.

När jag gick journalistprogrammet fick vi lära oss två saker. Det ena var att vi förmodligen inte kommer ha jobb efter examen – sant. Det andra var att man bör aspirera till att presentera en så rättvis journalistik som möjligt. Hur pass rättvis journalistik det blir när två av Sveriges främsta nyhetskanaler dra ner lokaljournalistikbudgeten och istället sprätter loss pengarna på ett USA-val kan man ju fråga sig. Borde inte nyhetsbevakningen stå i proportion till vad som faktiskt händer och inte bevakas av en storögd svensk bakom en kameralins i Kalifornien? Det tål att tänka på.