Under sommaren publicerar Syre Dora Wester och zonen, en roman av Jerker Jansson. Hittills har Dora fallit ner i en damm som visar sig stå i förbindelser med liknande dammar på en massa andra planeter. Jorden hotas av kwonerna, ett synnerligen ondskefullt gäng, och Dora är på plats med en samling varelser från olika planeter för att rädda sin hemplanet.
Tre snabba toner i hjälmen sa Dora att det var order på gång. Alla visste redan vad som gällde och egentligen borde de hålla radiotystnad, men också staben kan bli nervösa och rädda, tänkte hon. En röst hon inte kände igen strömmade in i hennes öron med lite för hög volym.
Dora öppnade sina ögon. Det hade varit för mycket att blunda och lyssna på en skrikande röst och blunda samtidigt. Till hennes glädje såg hon nästan lika bra som innan blixten.
– Ni har redan fattat, sa rösten. Kwonerna är här. Vi hoppas kunna få till stånd samtal. Överläggningar. En inbjudan har sänts över en öppen frekvens och vi väntar på svar.
– Svaret kommer bli att de inte har tid att jiddra eftersom de har en planet att skövla, mumlade Gwen. De kommer inte att sätta sig vid något förhandlingsbord.
Dora undrade hur en så snäll och god person kunde vara så hatisk inför en annan kultur, även om kwonerna onekligen betedde sig illa, minst sagt, så var de liv. Intelligent liv. Och allt intelligent liv kan lära sig. Förändras. Men det var ingen större idé att ge sig in på en moralfilosofisk debatt. Det skulle antagligen smälla mycket snart. Ändå hängde det ju ihop. Kwoner kanske var sjuka figurer, men det verkar vara som om de var inträngda i ett hörn, att de inte ansåg sig ha något val. Å andra sidan kan man säga samma sak om nazistiska krigsförbrytare. Att de inte hade något val. Men alla har alltid ett val, det är bara det att det inte alltid var ett val mellan trevliga grejer.
Hon återtog sin plats i mitten av gruppens formation medan rösten, som tillhörde x333rt5, general och flerfaldig krigshjälte, malde på. x333rt5 hette egentligen något annat, men på hennes hemplanet Gr978 ansågs personnamn så intima att det skulle vara lättare att få en av dem att springa nakna genom ett shoppingcentrum än att avslöja sitt riktiga namn. Så de använde kodnamn. Till och med för sin planet.
– Vi vet ännu ingenting. Våra spanare har räknat dem och kommit fram till att de åtminstone är 9500 soldater här. Bara femhundra saknas. De kan befinna sig var nu kwonernas befolkning gömmer sig eller vara på väg hit. Hursomhelst är de många, men vi är starka. De avlyssnar säkert oss, så från och med nu gäller radiotystnad utom i yttersta nödfall.
Dora hade läst ”På västfronten intet nytt” i svenskan och slagits av att det var så tråkigt och fjuttigt med krig. I actionfilmer ser det så häftigt ut. Snubbar som spränger saker i luften och går därifrån utan att ens vända sig om när det small. Coola snubbar. I Remarques bok fanns inga hjältar. Bara offer. Alla var rädda, frusna, hungriga. De proppades fulla med sprit och droger för att bli tillräckligt bedövade för att kunna strida. Nu skulle hon själv få uppleva eländet. Kanske. För trots att allt talade för motsatsen hoppades hon fortfarande på att kunna stoppa allt, få kwonerna att backa.
Frågan var bara hur. Dessutom verkade inte folk särskilt rädda. Många av dem hade levt hela sina liv som soldater och även om konflikter mycket sällan eskalerade till våld inom gemenskapen så var det aldrig riktig fred i gemenskapen. När en brand släckts tänds två nya, hette ordspråket.
Hon tittade upp. Nu syntes de. Kwonernas trupper som såg ut som ett draperi av svartglänsande pärlemo mot den svarta rymden där stjärnorna gjorde illusionen om något glänsande i det närmaste perfekt. Federationens skepp var utspridda i ett halvt klot på den sida av månen som vätte mot kwonerna. Dora kände hjärtat bulta. Hon hade så innerligt hoppats på en fredlig lösning. Men i grunden hade inte kwonerna något att vinna på en uppgörelse. Den skulle kunna leda till att de gick under. Vilken lösning som helst skulle innebära att de skulle få börja om från början, hitta en ny planet någonstans dit inte federationen eller någon annan gemenskap kunde spåra dem. Och det skulle de antagligen inte hinna innan de började duka under.
– Vänta, sa hon högt.
– Vi ska nog ingenstans på ett tag, svarade Gwendola.
– Jag menar, jag tror att det är onödigt att kriga. Vi kommer bara att förlora. Antingen vår mänsklighet eller en hel planet full med liv.
Ant harklade sig.
– Mänsklighet?
– Ja, vår varelslighet då, sa Dora. Men du fattar.
Ant skrockade.
– Kwonerna tycker inte att de har något intresse av att förhandla, fortsatte Dora. Det skulle vara om förhandlingarna leder till att de får ta jorden utan strid, men det skulle federationen aldrig gå med på. Federationen å andra sidan har allt att vinna på att förhandla och inget på att kriga.
– Och?, sa Gwen uppfodrande.
– Min pappa brukade säga att om jag tycker att han har fel och om han tycker att jag har fel så tycker vi samma sak. Det låter töntigt men det är sant, trots all oenighet är båda så engagerade i frågan att det är viktigt att den andra har fel. Det enda som kwonerna och federationens stridspittar har gemensamt är att de tycker att den andra har fel och totalt saknar värde och betydelse. Det kan komma lite lite gott ur en förhandling som ur ett krig.
– Och när de enda alternativen som finns är omöjliga så får man hitta ett nytt alternativ. Durradurrafelsväng hade varit lite för tyst lite för länge, men hade hittills inte lyckats spränga sig själv eller någon annan i luften.
– Okej, sa Gwen. Om jag fattar dig rätt i ditt hippieflum så menar du att kosmiskt sett så finns det inget att egentligen vinna för någon av sidorna. Vad ska kwonerna göra när de väl tagit jorden? De kommer inte att få lång tid på sig innan federationen mönstrat på ett nytt gäng soldater. De kanske hinner äta upp sig lite, skövla lagom innan de måste ge sig iväg.
– Nja, invände Dora. Jag tänkte nog inte så mycket kosmiskt som praktiskt. Men du har rätt i resten. Hur man än vänder och vrider på det så kan ingen vinna. Åtminstone inte i längden. Och då har du rätt Durradurrafelsväng – eller om jag får putsa lite på det du sa – om reglerna gör spelet omöjligt att vinna är det fel på reglerna och inte på spelarna.
En skarp vissling skar i hennes öron. Durradurrafelsväng hade fattat galoppen i alla fall.
– Så grejen är att hitta något som bygger på den bräckliga gemenskapen, sa Ant. Att den andra har fel? Låter mer som ordkonster än strategi för krig.
– Jag kanske inte har varit med om några krig, sa Dora men jag tror att det ofta är exakt så här det går till. Även om den andra är ett monster och även om den har helt totalt fel så är det till slut inte det de handlar om utan om två grupper som släpper alla försök att snacka sig till en lösning bara för att skräcken, hatet, hämndbegäret tränger ut allt som är gott i oss. Förvandlar oss till exakt det vi anser oss behöva slåss emot. Det spelet kanske bygger på en lek med ord, men det är bättre än att leka med vapen.
– Ord är lika verkliga som vapen, det har du rätt i, sa Ant, men de kan inte förinta en hel planet på några veckor.
– Nej, det tror jag inte heller, sa Dora. Men det spelar ingen roll. Vi måste hitta en ny lösning, för jag har svårt att tänka mig någon som inte leder till att jorden ryker. Och jag vill inte att mitt hem ska förstöras.
– Så du menar att vi ska skriva om, eh, reglerna?, undrade Ondolun försiktigt. Hur gör man det?
– Inte på riktigt. Vi ska inte mickla med naturlagarna och så. Vi ska ge båda parter ett alternativ som får de andra alternativen att framstå som precis så fåniga och fjuttiga som de är. Jag vet att det jag ska föreslå är brutalt. Cyniskt. Kanske brutalt. Men jag tror att jag vet vad vi behöver göra.
