Min resa bort från auktoritär socialism började med en resa till Sovjet och med något som någon sa till mig. Jag minns inte vem, men den människan förändrade mitt sätt att se på makt och revolutioner. Hen sa:

– Sättet du tar makten på kommer för alltid att bestämma hur du behåller makten.

Om du tar makten mot folks vilja kommer du i fortsättningen också vara tvungen att kämpa mot folkets motvilja för att behålla makten. Att makt korrumperar är en klassisk sanning, men makten korrumperas också. Det finns inga genvägar till makten som inte smutsar ned både den som klättrar och strukturerna hen klättrar i.

Det fula, det giriga och det rent ondskefulla omformar makten på vägen upp till dess topp. Och på något märkligt sätt stiger det lättare än dess motsats. Medan den absoluta maktens princip döljer sig som en lus i framgångens slickade glidarfrisyr måste de goda principerna kämpas fram, steg för steg, i motsättning till det rådande.

Det som vi ser som självklart i vårt relativt goda samhälle har inte kommit till av sig självt. Det finns överhuvudtaget ingenting som är självklart när ödet står för dörren. Oavsett hur det kommer att gå med den pandemi som sveper över världen är skadan redan skedd. Illusioner har spruckit. Vårt samhälle är inte bara på väg in i en ekologisk katastrof, det har inte mer uthållighet än att allt hotar att sluta fungera på några veckor när det skiter sig.

Det svenska välfärdssamhället är bara skinn och ben. Efter att allt har lugnat ner sig kommer vi med säkerhet att få höra att det hade varit mycket billigare att behålla beredskapslagren och andra system för att hålla oss trygga än att panikhandla och panikproducera. Spelar mindre roll nu. Det får kosta vad det vill.

Självklart måste vi göra det som behövs för att ta oss ur det här. Klart att det är provocerande när företag som får bidrag från oss skattebetalare betalar ut miljarder i aktieutdelning, men har man tagit fan i båten får man ro honom i land. Att inte hålla ekonomin i gång gör inte livet bättre för folkflertalet. Revolutionsromantiker som hoppas på börskrasch och att kapitalismen ska gå under av sig själv (detta söta löfte) har valt fel kris att kåta upp sig på. En samhällskollaps nu skulle vara den verkliga katastrofen. Att tillåta eller understödja det vore den ultimata grymheten.

Det irriterar mig som en nästan påtaglig klåda att våra ihopskrapade skattepengar ska gå till storföretag som bevisligen skulle klara sig utan dem. Men det som stör mig mer är en gnagande oro för vad som kan komma att hända med vårt samhälle om vi tillåter oss att tappa huvudet. Hittills har regeringen skött det hela med en beundransvärd fingertoppskänsla och det verkar hålla hittills. Men tänk om det inte går så bra som det borde? Om det börjar stå mellan att rädda liv och hålla biblioteken öppna. Om det faktiskt behövs lagar som ger riksdagen rätt att göra saker med vår integritet som vi aldrig skulle gå med på om det inte vore för pandemin?

Jag kanske har läst för mycket postapokalyptisk sf och sett för mycket zombieteve, men det som oroar mig mest är ögonblicket då vi, om än tillfälligt, hamnar i situationer då vi av ren överlevnad tvingas behandla varandra på ett sätt som kommer att klinga vidare generation efter generation.

Tumme upp: 

Jag hittade tvättnyckeln.

Tumme ner:

Nu måste jag tvätta massor.