Vissa tyckte att det var ett bevis för att det fanns en gud. Eller flera. Nötterna från den mest lyckade organismen i det kända universum. Baskträdet. Trots att intelligenta varelser från olika planeter var väldigt olika varandra så fungerade nötterna för majoriteten av dem. De öppnade upp en värld bortom den materiella, ett kosmiskt nätverk. Dammarna gjorde att de som kunde simma kunde ta sig från planet till planet, men nötterna öppnade upp kontakten mellan världarna på ett undermedvetet, nästan andligt plan. Ruset, eller koman, var inte att lita på. Det gick inte att lita på upplevelserna i det drömlika tillståndet. Eller rättare sagt, de rena kontakterna som nötterna öppnade dörren till gick att lita på, men tillståndet låg så nära vanliga drömmar att inte ens de mest rutinerade nötanvändarna egentligen visste skillnaden.

Många hade försökt skapa system, träna sig i att se skillnaden genom olika trick. En teori sa att man genom att använda traditionella metoder för att göra sig medveten när man drömmer kunde lära sig att se skillnaden. Men det fungerade bara ibland. Alla tillräckligt intelligenta varelser med tillräckligt komplicerat känsloliv upptäckte snart att nötkoman liksom försvarade sig, förklädde sig till drömmar. Det var som om nöten inte ville bli avslöjad.

Andra teorier inbegrepp komplicerade ritualer som de som umgicks i koman skulle genomföra för att försäkra sig om att de inte drömde, men om du redan vet hur ritualerna ser ut så kan du ju drömma att du genomför dem med exakthet också i en klar dröm. Det gick ju att i efterhand kolla om ett möte eller ett samtal i koman verkligen var sant, vad det nu kunde betyda, genom att skicka en simmare om kollade upp om den andra personen hade upplevt samma sak, men det skulle ju vara ett enormt företag att jämföra alla upplevelser den vägen. Komplicerat, tidskrävande och dyrt. Omöjligt i praktiken, hade det visat sig. Och även om det fanns många simmare och även om resorna via dammarna var relativt säkra och pålitliga nuförtiden så tyckte många att det var ett lyxproblem med nötkoman och att simmarna borde syssla med viktigare saker.

Alla försök att systematisera upplevelserna i koman misslyckades i praktiken. I alla fall ansåg Jonatan det. Han tillhörde en grupp som kallade sig själva traditionalister, men som anklagades för att bara vara flumskallar av dem som trodde att det fanns en rationalitet i nötkoman, precis som med dammarna, att de utgick från samma principer, men Jonatan och hans kamrater var övertygade om att dammarna och nötterna var varandras motpoler, byggde på helt olika principer. Han ansåg, som sina meningsfränder, att det enda rätta sättet att förstå nötkoman var att acceptera dess irrationalitet, inte försöka skilja den från drömmar eller fantasier och helt enkelt acceptera den för vad den var. Ett tidsfördriv, ett själsligt reningsbad där du ibland badade tillsammans med andra människor.

Han tuggade långsamt på en nöt. Hans malande käkar förvandlade den till en fuktig, fet klump. Han placerade klumpen under tungan och kände den behagligt stickande känslan när ämnena i nötmoset penetrerade slemhinnorna. Långsamt, långsamt smalt den verkliga världen bort och under några bråkdelar av en sekund kände han den välbekanta svindeln som skrämde många nybörjare. Med tiden lärde man sig att lita på nöten, på att den svindlande upplevelsen skulle försvinna och ersättas med ett intensivt lugn.

Från början hade många jordbor ansett det omoraliskt och farligt med nötterna. De tyckte att de inte var bättre än heroin eller LSD. Knark som knark, resonerade många, men det fanns ingen tillvänjning, inga farliga sidoeffekter, annat än att den som stannade för länge kunde bli uttorkad. Det var som om nöten levde i symbios med de varelser som var mottagliga för den. Den ville inte skada sitt värddjur, den varelse som såg till att träden överlevde i de strängaste miljöer och gjorde allt för att få med sig några nötter till varje ny plats som den koloniserade. På jorden hade några djur- och växtarter lyckats sprida sig över hela planeten långt efter att deras vilda anfäder dött ut genom att låta sig domestiseras. Det fanns olika åsikter om vem som egentligen hade tämjt vem. Nöten eller de olika varelserna.

Universum är gammalt. Jonatan struntade i hur gammalt. Skitgammalt räckte för honom. Ingen visste hur länge meteoren, som de flesta kallade den i brist på bättre, hade farit runt och slagit hål i rumtidsväven, om det nu var bara en, åsikterna skiftade också här, men den hade antagligen funnit väldigt länge. Skitlänge. Dammar hade öppnats och stängts under miljontals år om inte längre. Skitmånga år. Basknöten var uråldrig. När nya dammar öppnades upptäckte de första simmarna som kom dit att det växte nötträd också på planeter som sedan länge saknade intelligent liv. Organismer kom och gick, men baskträden och meteoren var beständiga, dansande en uråldrig dans utan att för en sekund avslöja om de hörde samman på något annat sätt än träden var beroende av dammarna för att spridas tillräckligt snabbt. Ingen varelse hade någonsin lyckats resa mellan himlakroppar annat än kortare hopp mellan planeter i deras egna solsystem. Det tog för lång tid helt enkelt.

Som gammal simmare visste Jonatan att det fanns någon form av kontakt mellan nötkoman och ingenmansland, som de flesta lakoniskt kallade utrymmet mellan dammarna. Aktiva simmare kunde inte tugga nötter, det störde deras förmåga att orientera sig mellan dammarna. De måste avstå helt, effekten satt i månader, ibland år, men pensionerade simmare som Jonatan kunde med gott samvete ägna sig åt att tugga. Även om alla upplevelser i koman med nödvändighet var opålitliga så hände det ibland att en gammal simmare fick kontakt med någon i ingenmansland. Några gånger hade man kunnat rädda livet på folk efter plötsliga nödrop från någon som höll på att drunkna.

Det var ofta falskt alarm, kanske önskedrömmar från en simmare som inte riktigt kunde lämna simmarlivet bakom sig och nöja sig med ett lugnt liv som pensionär på någon trygg och lugnt planet eller vanliga hederliga drömmar, minnesrester från de dramatiska händelser som de flesta simmare råkat ut för. Simmarlivet var för det mesta lugnt och händelsefattigt, men det var ingen ofarlig verksamhet. De allra flesta dammarna var förutsägbara och trygga, men det hände att de stängdes plötsligt, att simmare fick vända när de egentligen inte riktigt kunde simma tillbaka till den senaste öppna dammen. Det spelade ingen roll hur försiktig du var. Till slut sket det sig. Det var det enda viktiga som Jonatan tyckte sig ha att förmedla till de yngel som visade sig ha talang för simmandet. Du måste vara beredd på att det skiter sig. Du måste ha reservplaner också på de tråkigaste och mest förutsägbara rutinsimningar längs trygga, välkända rutter.

Det var sällan dammar dog för alltid. Förutom den förra på jorden så kände Jonatan bara till en handfull. Och precis som på jorden hade snart meteoren dykt upp igen och skapat en ny damm. Hundra år eller så. Det är snart med kosmiska mått. Skitsnart.

Han sjönk långsamt ner i koman. De flesta som tuggade skapade en trygg och säker plats i koman som de landade på. För det var som att landa. Som att sväva långsamt ner från det materiella livet till en underjordisk värld. Varm, mjuk och välkomnande.

Jonatans bara fötter kände den mjuka mossan och han kände hur hans kropp fick tyngd igen, återfick lite av sin materiella form, från det upplösta tillståndet på väg ner.

Han såg sig om i gläntan. Den låg lika lugnt och trygg som alltid. Solljuset som alltid lyste ner mellan granarna kändes lika varmt och tryggt som alltid. Just nu hade han ingen lust att umgås med någon. Han ville bara lägga sig i mossan och lyssna på den harpa han hade byggt av spindelväv mellan två träd. Genom att mana fram ett stilla regn över harpan skapades toner när dropparna träffade spindelväven. Ett idiotprojekt som hade tagit många timmar att bygga upp under många år, men som kändes lika vettigt i koman som det skulle ha känts galet i verkligheten. Eller i den andra verkligheten, den materiella.

Regnets strilade ner över harpan och spelade en långsam melodi som saknade form och traditionell harmoni, men som skänkte Jonatan frid. Han kunde ligga timmar i gläntan och bara låta tonerna smeka hans kropp. Men tonerna började långsamt bli allt mer skarpa. Vassa. Det glasartade klirrande ljudet som han älskade så mycket deformerades alltmer, blev skrikigare och skrikigare. Han stoppade regnet, men ljuden upphörde inte. Det lät som om en kvinna skrek på hjälp. En panikslagen ung kvinna. Nej, två kvinnor. Han drogs in i skriken och befann sig plötsligt i ingenmansland. Han visste att det inte var på riktigt, ingen kunde resa från koman direkt in i ingenmansland. Men det kunde vara någon eller några varelser som var nödställda.

Han försökte se sig omkring, försökte se var de befann sig. Ett ansikte flimrade förbi. En ung kvinna, en människa, som var högst sexton år. Hon var på väg att drunkna. Han kände alla mänskliga simmerskor, ett fåtal ättlingar till de första människorna som rest före honom, och hon var definitivt ingen av dem. Den enda förklaringen är att det hade öppnats en ny damm på jorden och att hon hade fallit eller dykt i. Ett annat ansikte dök upp. Ytterligare en kvinna. I tjugoårsåldern.

Det var obehagligt att stiga upp för snabbt ur koman. Men han kunde inte chansa. Jorden var bara fyra hopp bort. En snabb simmare kunde ta sig dit på under två minuter. Hade han tur hade Growin kommit tillbaka till dammen och det var inte omöjligt att rädda kvinnornas liv. Han slet sig loss ur koman och hoppade ur hängmattan med en spänst han glömt att han hade.

Det tog honom en halv minut att springa till dammen. Growin satt med ett glas vatten på sin vanliga plats. Dammen var öppen, men han väntade antagligen på att få till den rätta vågen, en simmares stolthet, likt en jordmänniskas dröm om den gröna vågen rakt igenom en stad.

Jonatan flåsade och pustade, men lyckade samla sig tillräckligt för att prata.

– Ny damm på jorden. Två drunknande. Två kvinnor. Tror jag. Nötkoma.

Growin reste sig snabbt.

–Kaskelottunneln? frågade han medan han sprang mot stranden.

– Ja, ropade Jonatan efter honom. Och sen vänster, vänster. Ett svep. Du måste göra det i ett svep. Sen Krakaterna.

Growin hörde inte de sista orden. Han var redan under vattenytan. Han var en rutinerad simmare och skulle lätt ta sig till kvinnorna. Men han skulle inte hinna tillbaks med dem, de skulle kvävas då. Han måste ta med dem till första bästa trygga damm. Krakaterna, som låg i en galax långt, långt i från jorden i verkligheten hade en damm som alltid stod öppen och som låg bara några simtag från där den gamla jorddammen hade legat. Men nya dammar betedde sig inte alltid som sina föregångare. Han hade velat förbereda Growin mer, men fick lita på att han kunde sitt jobb.

Han beställde en kopp akataté, det närmaste kaffe man kunde få på Espia. Det faktum att en ny damm hade öppnats på jorden gladde honom, inte bara för att han nu hade hopp om att få tag på några kaffebönor att plantera uppe i Espias berg som han tyckte borde vara perfekta för kaffeodling, utan för att han kunde få kontakt med lite intressanta människor. Trots att han var rätt cynisk gammal man hade tiden på Espia givit honom tillbaka tron på mänskligheten, eller på intelligenta personer av alla de slag. Personligheten kanske?

Han oroade sig för kvinnorna. Slets mellan hoppet och förtvivlan. Å ena sidan ville han inte att två unga kvinnorna skulle vara i fara och hoppades att det bara skulle vara hade varit en dröm. Å andra sidan ville han ju så innerligt gärna att en ny damm skulle ha skapats på jorden. Han blåste på teet och tog en första klunk. Den skarpa smaken av bark och jord och den bedövande sötman fick de sista resterna av nötkoman att släppa sin grepp över honom. Han andades ut och konstaterade att han inte kunde påverka det som skedde. Allt låg i Growins kompetenta händer nu.