IPPC-rapporten må ha visat sig vara en mäktig motivationsfaktor, men det är något kanske ännu viktigare som ligger till grund för undertiteln till denna bok: de skallande ropen från USA:s alla håll och kanter, och över hela världen, på att de politiska makthavarna ska gripa sig an klimatkrisen med en övergripande Green New Deal.

Idén är ganska enkel: samtidigt som våra samhällens infrastrukturer omvandlas i den hastighet och omfattning som forskarna yrkar på, har mänskligheten en möjlighet – av det slag som bara uppstår en gång under ett sekel – att åtgärda den ekonomiska modell som sviker majoriteten av människor på en mängd olika sätt. Ty de faktorer som förstör vår planet förstör också människors livskvalitet på många andra vis, från lönestagnation till milsvida jämlikhetsglapp, söndervittrande samhällstjänster och ett sammanbrott av all slags social sammanhållning. Genom att utmana dessa underliggande krafter uppstår möjligheten att lösa flera, sinsemellan sammankopplade, kriser i ett slag.

Genom att tackla klimatkrisen kan vi skapa hundratals miljoner bra jobbtillfällen över hela världen, investera i de mest systematiskt uteslutna gemenskaperna och nationerna, säkerställa sjukvård, barnomsorg och mycket mer. Resultatet av dessa förvandlingar skulle vara ekonomier som skapats både för att skydda och återskapa jordens livsuppehållande system, och respektera och försörja de människor som är beroende av dem.

Det skulle också innebära en strävan efter något som är mer formlöst men lika betydelsefullt: i en tid då vi befinner oss alltmer uppdelade mellan hermetiskt slutna informationsbubblor, med nästan inga gemensamma antaganden om vad vi kan lita på eller ens om vad som är verkligt, skulle en Green New Deal ingjuta en känsla av kollektivt högre syfte i oss – en rad konkreta mål som vi alla arbetar för.

Förslaget om en Green New Deal hämtar inspiration, storleksmässigt om än inte detaljerat innehållsmässigt, ur Franklin Delano Roosevelts ursprungliga New Deal, som svarade på den misär och de sociala sammanbrott som följde i spåren på 1930-talets stora depression med en uppsjö policyer och offentliga investeringar, från införandet av Social Security – det allmänna socialförsäkringssystemet – och minimilöner, till att upphäva bankmonopolet, elektrifiera den amerikanska landsbygden, bygga billiga bostäder i städerna i stor skala, plantera två miljarder träd och starta jordskyddsprogram i de regioner som hade ödelagts av Dust Bowl-torkan.

De olika planer som har lagts fram för en Green New Deal-liknande förvandling ger visioner om en framtid där den svåra och krävande omställningen bejakas, även med dess uppoffringar i form av minskande konsumtion. Men i utbyte har de arbetande människornas vardagliga liv då förbättrats på en mängd olika sätt, med mer tid över till fritidsaktiviteter och kultur, tillgång till kollektivtrafik och bostäder till rimlig kostnad, äntligen utjämnade ras- och könsrelaterade ekonomiska klyftor, och ett stadsliv som inte består av en evig kamp mot trafik, oväsen och föroreningar.

Långt innan IPCC:s 1,5-gradersrapport sade vi nej till nya oljepipelines, gasfält och kolgruvor; nej till universitet, lokalpolitiker och fackföreningar som investerade stiftelsemedel och pensioner i företagen bakom dessa fossilbränsleprojekt; nej till politiker som förnekade klimatförändringarna och nej till politiker som talade väl men agerade illa. Men medan vi slog larm var det bara den relativt lilla »klimaträttvise«-falangen i rörelsen som koncentrerade sin uppmärksamhet på vilket slags ekonomi och vilket slags samhälle vi ville ha i stället.

Allt det förändrades när Green New Deal gjorde sitt intåg i den politiska debatten i november 2018. Hundratals unga medlemmar i Sunrise-rörelsen, iförda t-shirtar med texten VI HAR RÄTT TILL BRA JOBB OCH EN DRÄGLIG FRAMTID, fyllde kongressens salar kort efter mellanvalet 2018. Äntligen fanns det ett stort och oförskräckt »ja« att lägga till klimatrörelsens alla »nej«, en berättelse om hur världen skulle kunna se ut om vi omfamnade en djupgående förvandling, och en plan för hur det skulle gå till.

Green New Deals gräsrotsattityd till klimatkrisen är i sig inte ny. Flera lokala försök till ramverk av den här typen – »klimaträttvisa« till skillnad från en mer allmän »klimataktivism« – har gjorts, med ursprung i Latinamerikas och USA:s miljörättsrörel- ser. Och begreppet Green New Deal har lyckats ta sig in till ett antal små gröna partiplattformar runtom i världen.

Min bok Det här förändrar allt. Kapitalismen kontra klimatet (sv. översättning Hans O. Sjöström, Joachim Retzlaff och Thomas Andersson), som kom ut 2014, utforskade den här sortens holistiska attityd på djupet. Det historiska precedensfall som  jag refererade till på den tiden härrörde från en boliviansk klimatförhandlare vid namn Angélica Navarro Llanos, som höll ett svidande tal vid FN:s klimattoppmöte 2009: »Vi är i behov av en massiv mobilisering, större än någon gång i historien. Vi behöver en Marshallplan för jorden«, förkunnade hon, och syftade på hur USA, inför hotet om en uppåtgående Sovjetunion, bistod till återuppbyggnaden av stora delar av Europa efter andra världskriget.

»Den här planen måste mobilisera finansiering och överföring av teknik av hittills aldrig skådad omfattning. Den måste se till att tekniken finns tillgänglig i alla länder för att säkerställa att utsläppen minskas samtidigt som den mänskliga livskvaliteten ökar. Vi har bara ett decennium på oss.«

Vi slösade bort hela det decennium som följde genom fusk och förnekelse. De naturens underverk som försvann på grund av vår oförmåga får vi aldrig tillbaka – och inte heller de liv och försörjningsmöjligheter som omintetgjordes på grund av detta.

Navarro Llanos och hennes medbolivianer har sett de majestätiska glaciärer som står för vattenförsörjningen i La Paz storstadsområde (med en befolkning på 2,3 miljoner människor) smälta med oroväckande fart. 2017 stod vattennivån så lågt i reservoarerna att vattenransonering påbjöds för första gången i huvudstaden, och man tvingades deklarera undantagstillstånd i hela landet.

Men det förlorade decenniet gör inte Navarro Llanos förutseende upprop mindre relevant – snarare tvärtom, med tanke på att hundratals miljoner liv, vilket IPCC:s rapport så tydligt visade, ligger i vågskålen för varje halv grads uppvärmning som vi antingen tillåter eller undviker.

Ytterligare något har förändrats sedan den uppmaningen framfördes för ett decennium sedan. Tidigare när sociala rörelser och små länders regeringar ställde samma krav kändes det som om vi skrek rakt ut i ett politiskt tomrum. Det fanns verkligen inga anhängarskaror i regeringarna i världens rikaste länder som var villiga att inta en sådan nödlägesattityd inför klimatkrisen. De marknadsmekanismer som stod till buds byggde enbart på ned- sippringsteorin. Och när det blev lågkonjunktur gick även dessa otillräckliga möjligheter upp i rök.

Det är inte längre fallet i dag. Det finns nu block av politiker i USA, Europa och på andra ställen, varav vissa bara är tio år äldre än de unga klimataktivisterna ute på gatorna, som är redo att överföra det akuta klimatläget till politiska beslut, och se sambandet mellan vår tids många olika kriser. Den mest framträdande bland dessa nya slags politiker är Alexandria Ocasio-Cortez, som vid tjugonio års ålder blev den yngsta kvinna som någonsin valts in i den amerikanska kongressen.

Införandet av en Green New Deal utgjorde en av hennes huvudsakliga kampanjpunkter. Kort efter att ha vunnit valet förband sig flera medlemmar av den lilla grupp unga kvinnliga kongressledamöter som ibland refereras till under namnet the squad, patrullen, att stödja detta djärva initiativ – i synnerhet Rashida Tlaib från Detroit och Ayanna Pressley från Boston.

När så hundratals medlemmar i Sunrise-rörelsen kom till Washington efter mellanvalet för att demonstrera och sittstrejka höll sig inte dessa nyvalda representanter på avstånd från bråk- makarna. I stället sällade de sig till dem: Tlaib höll tal vid ett av deras möten (och tog med sig godis till folkmassan för att de skulle hålla ångan uppe), och Ocasio-Cortez kom och hälsade på de som sittstrejkade vid Nancy Pelosis kontor.

»Jag ville bara säga hur stolt jag är över var och en av er för att ni sätter er själva och era kroppar och allt på spel för att försäkra er om att vi räddar vår planet, vår generation, och vår framtid«, sade hon till demonstranterna, och påminde dem om att »min resa hit påbörjades vid Standing Rock«, vilket syftade på hennes beslut att ställa upp i kongressvalet efter att ha deltagit i protesterna mot oljeledningen i North Dakota som leddes av siouxerna i Standing Rock.

Tre månader senare stod Ocasio-Cortez tillsammans med senator Ed Markey från Massachusetts framför kongressbyggnaden och lanserade en formell resolution för en Green New Deal, ett första utkast till förvandlingens hörnstenar. Resolutionen inleds med de skräckinjagande vetenskapliga rönen och den begränsade tidslinjen i IPCC-rapporten, och manar USA att kapa utsläp- pen i raketfart och försöka uppnå netto noll-utsläppsnivå på bara ett decennium, med målsättning att få hela världen att uppnå samma mål vid 2050.

Resolutionen manar som del av denna övergripande omställning till enorma investeringar i förnybar energi, energieffektivitet och hållbara transporter. Den hävdar att anställda som går från fossilbränsleintensiva industrier till gröna industrier måste få behålla sina lönenivåer och förmåner, och garanterar jobb åt alla som vill arbeta. Den ställer också krav på att de gemenskaper som har varit mest utsatta för den smutsiga industrins verkningar – varav många är ursprungsfolk, svarta och bruna – inte bara ska främjas av omställningen utan också få hjälp att genomföra den på lokal nivå.

Och som om det inte räcker inbegriper den några av huvudkraven från den växande demokratiska socialistfalangen inom det demokratiska partiet: kostnadsfri allmän sjukvård, barnomsorg och tillgång till högre utbildning.
Jämfört med tidigare normer var detta reformpaket chockerande djärvt och progressivt, men det fick så stort stöd, i synnerhet bland unga väljare, att det snart kom att bli ett lackmustest för stora delar av partiet. I maj 2019, när kampen om det demokratiska partiets nominering till presidentvalet var i full gång, gick merparten av de ledande kandidaterna ut med stöd för reformpaketet, bland annat Bernie Sanders, Elizabeth Warren, Kamala Harris, Cory Booker och Kirsten Gillibrand. Under tiden hade det fått stöd av 105 ledamöter i representanthuset och senaten.

Förslaget om en Green New Deal innebär att det nu inte bara finns ett politiskt ramverk för att IPCC:s mål ska kunna uppnås i USA, utan också en tydlig väg (om än lång) för att omsätta detta ramverk i lagar. Planen är ganska rakt på sak, och går ut på att välja en stark förespråkare av Green New Deal i Demokraternas primärval; vinna Vita huset, representanthuset och senaten 2020; och börja implementera Green New Deal redan från den nya administrationens första dag (på samma sätt som FDR gjorde med den ursprungliga New Deal under de berömda »första hundra dagarna, när den nyvalde presidenten lyckades driva igenom femton betydande lagförslag i kongressen).

Om IPCC-rapporten utgjorde det tjutande brandlarmet är Green New Deal början på en plan för brandsäkerhet och förebyggande åtgärder. Och det handlar inte om lösryckta åtgärder med samma effekt som att rikta en vattenpistol mot en flammande eld, vilket vi har sett så många gånger förut, utan en genomgripande och holistisk plan för att verkligen släcka elden. I synnerhet om idén sprids världen över – vilket redan har börjat ske.

Och faktum är att den politiska koalitionen European Spring (en förgrening av ett projekt vid namn DiEM25, i vars rådgivningspanel jag är med) i januari 2019 lanserade en Green New Deal för Europa – en detaljerad plan för att förankra en snabb utsläppsminskning i ett socialt och ekonomiskt rättviseprogram:

»Ramverket Green New Deal utgör den självklara plattformen för alla som vill bryta med trossatsen ’Det finns inga alternativ’: genom allt från ett grönt investeringsprogram för en världsomspännande ekologisk omställning till tydliga åtgärder för att stoppa skandalösa skatteparadis, från en människovänlig och effektiv migrationspolitik till en tydlig plan för att bekämpa fattigdomen på vår kontinent, från en arbetsrättsöverenskommelse till ett europeiskt fördrag om kvinnors rättigheter och mycket annat, kan vår kontinent återfå hoppet«, förkunnade koalitionen.

I Kanada har en bred koalition av olika organisationer gått ihop för att samfällt kräva en Green New Deal, och ledaren för New Democratic Party har antagit reformpaketet (om än inte i sin hela omfattning) som en av sina huvudpunkter i partiprogrammet. Samma gäller även i Storbritannien, där oppositionspartiet Labour i skrivande stund befinner sig mitt uppe i intensiva förhandlingar om huruvida man ska anta en Green New Dealplattform liknande den som lagts fram i USA.

De olika versioner av en Green New Deal som har uppstått under det senaste året har en gemensam nämnare. Om tidigare politiska handlingsprogram utgjordes av smärre finjusteringar av incitament som utformats för att systemet i minsta möjliga mån skulle utsättas för rubbningar, går Green New Deal ut på en väsentlig uppgradering av systemet, en plan för att vi ska kavla upp ärmarna och faktiskt se till att jobbet blir gjort. Marknaderna spelar en roll i visionen, men det är inte marknaderna som utgör protagonisterna i den här historien, utan människorna. De arbetare som kommer att bygga den nya infrastrukturen, de invånare som kommer att andas den rena luften, som kommer att bo i de nya, gröna bostäderna till rimliga priser, och ha tillgång till billig (eller gratis) kollektivtrafik.

Vi som förespråkar omvandlande program av den här typen anklagas ibland för att utnyttja klimatkrisen i syfte att driva igenom en socialistisk eller antikapitalistisk agenda som skulle ha föregått vårt fokus på klimatkrisen. Mitt svar är väldigt enkelt. Jag har i hela mitt vuxna liv varit engagerad i rörelser som konfronterar de otaliga sätt på vilka våra nuvarande ekonomiska system maler ned människors liv och landskap i hänsynslös vinstjakt.

Min första bok, No Logo (sv. övers Lillemor Ganuza Jonsson och Tor Wennerberg), som kom ut för nästan precis tjugo år sedan, dokumenterade priset för den globaliserade företagskulturen på mänsklig och ekologisk nivå, från så kallade sweatshops i Indonesien till Nigerdeltats oljefält. Jag har sett tonårsflickor behandlas som maskiner för att tillverka våra maskiner, och jag har sett berg och skogar förvandlas till soptippar för att man skulle komma åt oljan, kolet och metallerna under dem.

De smärtsamma, till och med dödliga konsekvenserna av dessa praktiker var omöjliga att förneka: argumentet var helt enkelt att detta var det nödvändiga priset för ett system som skapade så mycket välstånd att vinsterna till slut skulle sippra ned och förbättra livet för i stort sett alla i hela världen. I stället har den likgiltighet inför liv som uttrycktes i exploateringen av individuella arbetare på fabriksgolven, och i decimeringen av individuella berg och floder, sipprat uppåt och slukat hela vår planet, förvandlat bördig mark till saltöknar, vackra öar till grushögar, och dränerat en gång skimrande korallrev på såväl liv som färg.

Jag erkänner villigt att jag inte betraktar klimatkrisen som möjlig att skilja från de mer lokala, marknadsalstrade kriserna som jag har dokumenterat genom åren, men skillnaden ligger i tragedins skala och omfattning, nu när mänsklighetens enda hemvist ligger i vågskålen. Jag har alltid upplevt att det är akut angeläget för oss att övergå till en radikalt mer människovänlig ekonomisk modell. Men angelägenheten ser lite annorlunda ut nu eftersom vi alla råkar leva i det sista skälvande ögonblick då en kursförändring kan leda till att liv räddas i en skala som inte ens går att föreställa sig.

Det betyder verkligen inte att alla former av klimatpolitik måste avveckla kapitalismen för att inte avvisas (vilket vissa kritiker absurt nog har påstått) – vi måste göra precis allt vi kan för att få ned utsläppsnivån, och göra det nu. Däremot betyder det, vilket IPCC så kraftfullt har bekräftat, att vi inte kommer att lyckas med det om vi inte är villiga att gå med på en systemisk ekonomisk och social förändring.

Ordfront förlag 2020