Torbjørn C Pedersen har tillbringat de senaste 6,5 åren med att resa till alla världens länder utan att flyga. Han har bestämt att han inte får återvända till sitt hemland, Danmark, innan uppdraget är slutfört. Under sommaren får vi på tisdagar och fredagar följa med på delar av hans resa genom hans dagboksanteckningar. I dagens dagboksanteckningar från maj 2019 tar han sig till Sydkora och Japan.
Ibland undrar jag hur jag blev den jag är. Som barn var jag mörkrädd. Jag var kinkig med maten. Jag var aldrig särskilt försigkommen. I mer än tio år kände jag mig som om jag låg efter alla andra, som om jag nådde vissa mentala utvecklingsnivåer mycket senare än mina jämnåriga.
Numera ser jag mig själv på ett annat sätt. Jag känner mig som en visionär, som någon som leder spelet. Jag är inte rädd av mig, jag har ätit orm, hund, häst, insekter och jag vet inte allt, så jag är inte kinkig med maten längre.
Men jag trodde verkligen det här projektet skulle bli lättare med
tiden. Men det blir det inte. Sociala medier är krävande, byråkrati och logistik tar upp mycket av min tid, sökandet efter information stjäl min sömn och att vara social är en lika stor del av resan som förut. Intervjuer och föredrag är numera regelbundna inslag.
Och resan fortsätter. Folk säger att de känner sig inspirerade och motiverade. En del lär sig nya saker eller tycker bara att det är underhållande.
Även om jag ler mot kameran svär jag ofta för mig själv. För ett tag sen mötte jag Drew Binsky, som är aktiv på Youtube och tänker besöka alla länder i hela världen och har miljoner följare. Jag har ungefär 45 000 och har för länge sen insett att jag inte är någon marknadsförare eller säljguru. Men nu är jag bara 24 länder ifrån att vara den första människan i historien som har besökt alla länder i hela världen utan att flyga. Att ta mig fram är definitivt min starka sida.
Med färjan kom jag från Kina till Sydkorea och där mötte jag min syster som hade flugit dit för att möta mig. Vi hade inte träffats på åratal, så vi var glada att ses.
Tidigare hade jag varit i Nordkorea, och folk var nyfikna på vad jag hade att berätta därifrån. Ju mer jag lär mig om världen, desto mer förstår jag att vi har fel. Nordkorea är inte som alla tror, i alla fall inte till största delen. Men Sydkorea är vad man väntar sig: modernt, snabbt, lite knasigt och mycket effektivt. Folk är vänliga och maten är god. Det var lite dyrt och två främlingar väckte inget större intresse eftersom det kommer många besökare till Sydkorea. Seoul är en supercool stad som har mycket att erbjuda. I gamla tempel och slott, som sedan länge har omslutits av staden som är tio miljoner människors hem, ser man spåren av öarnas uråldriga historia. Och i parkerna kan man vara i fred och glömma staden.
Vi kom i rätt tid, för körsbärsträden blommade och det var helt otroligt vackert. Dagarna gick och en dag åkte min syster och jag söderut till Busan, där vi tillbringade de sista dagarna innan hon återvände till Danmark. Jag gick ombord på en snabbfärja till Japan, land nummer 178 på min obrutna resa helt utan flyg. Jag har alltid vetat att jag skulle komma till den uppgående
solens land, men jag trodde inte att jag skulle åka färja dit. Är det inte långt dit? Vem tar inte flyget till Japan? Jag tror att jag har besvarat den frågan.
Japan var underbart och inte helt olikt Korea. De båda länderna har en del historia gemensam eftersom Korea har varit ockuperat av Japan, så det var ingen överraskning. Men det gjorde att Japan inte kändes så unikt som jag hade trott. Men det var fantastiskt, dyrt men fantastiskt! Som tur var fick jag bo hos en dansk familj som bor där. Jag blev väl omhändertagen. Familjen skulle ut och åka skidor sista dagen på säsongen och jag följde med. För länge sedan var jag skidlärare i Österrike, och det kändes bra att vara tillbaka på snön. Nedanför bergen föll körsbärsblommorna från träden som snöflingor i vinden, men det var för varmt för snö där nere.
En dag tog jag mig till Kyoto. Japans gamla huvudstad. En fascinerande stad där jag hade kunnat stanna i veckor. Jag hade nog kunnat stanna i åratal och utforska Japan, men efter att ha träffat Röda Korset, talat med det lokala Maersk-kontoret, grejat med sociala medier, gjort lite reklam för Japan, löst diverse logistiska och byråkratiska gåtor och skakat ännu fler händer blev det dags att gå ombord på det goda fartyget Als Vesta.
Det blev min artonde resa med ett lastfartyg. Maersk är inte en officiell samarbetspartner på resan, men de har onekligen varit en viktig del av den. Sealand är ett företag som ägs av Maersk och de sköter driften av alla Maersk-fartyg i området. De ordnade så att jag fick komma ombord på fartyget. Besättningen utgjordes av 20 personer och resan varade i sju dagar med god vind.
18 resor med lastfartyg låter mycket, men det måste ses i ljuset av ett logistiskt arbete som jag knappt förstår själv: 265 000 kilometer land och vatten mellan mig och Danmark, mestadels med kollektivtrafik. Under resan har jag besökt 178 länder och den 21 april 2019 hade jag varit hemifrån i exakt 2019 dagar.
När jag tittar närmare på färdmedlen under resan har jag hittills åkt med 311 bussar, 62 minibussar, 190 taxibilar, 78 delade taxibilar, 38 taximotorcyklar, 2 delade taximotorcyklar, 30 motor-rickshaws, 24 4WD-taxibilar, 153 tåg, 119 tunnelbanetåg, 19 spårvagnar, 9 lastbilar, 1 polisbil, 1 resa med häst och vagn och 1 yacht. Plötsligt låter inte 18 lastfartyg så mycket.
Jag är trött. Jag har varit trött i åratal. Jag minns inte när jag sist hoppade ur sängen och kände mig energisk. Det sägs att tiden är relativ och att allt som rör sig åldras långsammare än allt som står stilla.
Under resan har jag i genomsnitt rört mig med 5,5 kilometer i timmen och på så vis har jag oavbrutet varit i rörelse. Kanske borde jag därför vara yngre än mina jämnåriga, men jag känner mig tiotals år äldre än när jag åkte hemifrån.
Efter sju dagar kom fartyget fram till land nr 179: Taiwan.
