Samtidigt har högern haft fria händer att exploatera den globala ekonomiska kris som inleddes 2008 för att utmåla klimataktion som något som leder till ett ekonomiskt Harmageddon, ett bergsäkert sätt att få hushållens omkostnader att skjuta i höjden och sätta käppar i hjulen för nya, ack så välbehövliga jobb inom oljeborrning och pipelinedragning. Med så gott som inga högljudda röster som för fram en konkurrerande vision av hur ett nytt ekonomiskt paradigm skulle kunna erbjuda en väg ut ur både den ekonomiska och ekologiska krisen har denna skrämselpropaganda hittat en beredvillig publik.

En kraftfull falang inom miljörörelsen, som långt ifrån har lärt sig av tidigare misstag, propsar på att gå ännu längre på samma katastrofala väg genom att hävda att klimatdebatten kan vinnas genom att göra frågan mer aptitlig för konservativa värderingar. Så låter det från Breakthrough Institute, som omsorgsfullt positionerar sig i mittfåran, och som manar miljörörelsen att omfamna industriellt jordbruk och kärnkraft i stället för agroekologiskt jordbruk och decentraliserade förnybara energikällor.

Så låter det också från flera av de forskare som studerar ökningen av klimatförnekande. Vissa, som Kahan vid Yale University, påpekar att de som befinner sig högt upp i kategorierna »hierarkisk« och »individualistisk« fnyser åt blotta nämnandet av reglering, samtidigt som de tenderar att gilla stor, centraliserad teknik som bekräftar deras övertygelse om att människan kan härska över naturen. Därför, argumenterar han och andra, borde miljöaktivisterna börja förorda lösningar som kärnkraft och geoengineering (det vill säga avsiktligt ingripande i klimatsystemet för att motverka den globala uppvärmningen) och lägga större vikt vid frågor om nationell säkerhet.

Det första problemet med den här strategin är att den inte fungerar. Stora miljörörelser har i åratal lagt fram klimataktion som ett sätt att »trygga energiförsörjningen«, samtidigt som det i USA i princip bara är »fria marknadslösningar« som står till buds. Under tiden har förnekelserörelsen skjutit i höjden. Ett mer besvärande problem med det här tillvägagångssättet är emellertid att det snarare än att utmana de skruvade värderingar som ligger bakom förnekelserörelsen förstärker dem. Kärnkraft och geoengineering är inga lösningar på miljökrisen, utan innebär snarare ett ännu mer hårdnackat försvar för det slags kortsiktiga hybristänkande som fick oss att hamna i det här eländet.

Det är inte en samhällsomvandlande rörelses uppgift att försäkra de panikslagna, storhetsvansinnesdrabbade medlemmarna i eliten att de fortfarande är universums härskare, och det är inte heller nödvändigt. Förvisso är denna del av befolkningen massivt överrepresenterad i maktpositioner, men lösningen på det problemet ligger inte i att majoriteten av människor ändrar på sina idéer och värderingar. Lösningen ligger i att försöka förändra kulturen så att denna lilla men oproportionerligt inflytelserika minoritet, och den hänsynslösa världsuppfattning som den representerar, får avsevärt mindre makt.

Vissa på klimatsidan protesterar våldsamt mot den defensiva strategin. Tim DeChristopher, som satt två år i fängelse i Utah för att ha stört en komprometterad utauktionering av olje- och gasutvinningskontrakt, kommenterade ett påstående från extremhögern att klimataktionen kommer att kullkasta ekonomin:

»Jag anser att vi bör anamma anklagelserna«, sade han till en reporter. »Nej, vi är inte ute efter att spränga ekonomin, men ja, vi är ute efter att vända den upp och ned. Vi borde inte försöka dölja vår vision om vad vi vill ändra – visionen om den sunda, rättvisa värld som vi vill skapa. Vi är inte ute efter små förändringar: vi vill ha en radikal översyn av vår ekonomi och vårt samhälle.« Han tillade: »Jag tror att när vi väl börjar prata om det så kommer vi att få fler allierade än vi förväntar oss.«

När DeChristopher formulerade denna vision om en klimatrörelse sammanlänkad med en rörelse som kräver djupgående ekonomisk förändring lät det förvisso som en fåfäng dröm i de flestas öron. Idag låter det som en profetia. Det visar sig att massor av människor har längtat efter den här sortens omvandling på flera fronter, såväl praktiska som tankemässiga.

Och nya politiska kopplingar görs redan. The Rainforest Action Network, som har kritiserat Bank of Americas finansiering av kolindustrin, har gjort gemensam sak med Occupy-aktivisterna som ställer banker till svars för utmätningar av bostäder. Antifracking-aktivister har påpekat att samma ekonomiska modell som spränger sönder planetens grundvalar för att naturgasen ska fortsätta flöda också spränger sönder samhällets grundvalar för att vinsterna ska fortsätta flöda.

Och sedan har vi den historiska rörelsen mot Keystone XL Pipeline, som i höstas definitivt fick klimatrörelsen att lämna lobbyisternas kontor för att i stället inta gator och torg (och hamna i fängelse).

Anti-Keystonedemonstranterna har noterat att den som oroar sig över att företagen håller på att ta över demokratin inte behöver se längre än till den korrumperade process som fick det amerikanska utrikesdepartementet att påstå att en pipeline som forslar smutsig tjärsandsolja över några av landets mest känsliga områden skulle ha »begränsad negativ inverkan på miljön«. Med 350.org:s Phil Aroneanus ord: »Om Wall Street ockuperar president Obamas utrikesdepartement och kongressens salar är det dags för folket att ockupera Wall Street.«

Men dessa kopplingar går bortom en gemensam kritik mot företagsmakten. När Occupy-rörelsens aktivister frågar sig vilket slags ekonomi som behöver byggas upp för att ersätta den som går i bitar överallt runtomkring oss, är det många som hittar inspiration i det nätverk av gröna ekonomiska alternativ som har fått fäste de senaste tio åren – i lokalt kontrollerade förnybara energiprojekt, i jordbruk och bondemarknader med lokalt stöd,  i ekonomiska lokaliseringsinitiativ som har väckt liv i slumrande stadscentra, och i den kooperativa sektorn.

Dessa ekonomiska modeller skapar inte bara jobb och återupplivar samhällen samtidigt som de pressar ner utsläppen, utan gör också detta på ett sätt så att makten systematiskt sprids – antitesen till en ekonomi av och för de en procent rikaste människorna. Omar Freilla, en av grundarna till Green Worker Cooperatives i South Bronx, New York, sade till mig att den direktdemokrati som tusentals människor deltar i på gator och torg, som del av rörelsen mot den ekonomiska åtstramningen, för många har varit »som att spänna en muskel man inte visste om att man hade«. Och, säger han, nu vill de ha mer demokrati – inte bara på ett möte utan också i samhällsplaneringen och på arbetsplatserna.

Med andra ord börjar de kulturella värderingarna förändras. Dagens unga arrangörer är på väg att förändra politiken, men de inser att detta inte kan ske förrän vi har konfronterat de underliggande värderingar av hejdlös girighet och individualism som skapade den ekonomiska krisen. Och det börjar med att på ett påtagligt sätt införliva radikalt andra sätt att behandla varandra och att förhålla oss till naturen.

Detta avsiktliga försök att få till stånd ett skifte av kulturella värderingar handlar inte om livsstilspolitik, och inte heller är det något som vänder uppmärksamheten från de »verkliga« striderna. Ty i den osäkra framtid som vi redan har gjort oundviklig kommer en orubblig tro på alla människors lika rättigheter och en djup empatisk förmåga att vara det enda som står mellan mänsklighet och barbari. Genom att ha gett oss en sträng deadline kan klimatförändringarna bli till en katalysator för just denna djupgående sociala och ekonomiska förvandling.

När allt kommer omkring är kulturen flytande. Den kan förändras. Det har inträffat många gånger i vår historia. Heartlandkonferensens deltagare är medvetna om det, och det är därför som de är så fast beslutna att mörka de alltmer växande bevisen för att deras världsuppfattning utgör ett hot mot livet på jorden. För oss andra består uppgiften i att utifrån samma bevismaterial tro på att en mycket annorlunda världsuppfattning kan bli vår räddning.

Ordfront förlag 2020