Med detta i tankarna skulle jag vilja dela med mig av några reflektioner kring ett försök till kollektiv omformulering – och hur det krockade med ett antal oerhört mäktiga nationella berättelser i centrum för den globala miljökrisen. Det handlar om ett manifest som går under namnet The Leap, Språnget, och som jag har varit involverad i. Många av er känner till det. Jag vet att vissa av er har skrivit under det. Men historien bakom Språnget är inte så välkänd.
Språnget var i många avseenden, ett slags föregångare till en Green New Deal: ett försök att koppla samman ambitiös klimataktion med en omställning till en mycket mer rättvis och inkluderande ekonomi. Styrkorna och svagheterna i vårt experiment kan komma till nytta när Green New Deal-modellen provas i olika länder.

Språnget var resultatet av ett möte som hölls i Toronto i maj 2015. Sextio organisationsaktivister och teoretiker från hela landet deltog, och representerade ett tvärsnitt av olika sociala rörelser: för arbetare, för klimatet, olika trosinriktningar, ursprungsfolk, migranter, kvinnor, för fattigdomsbekämpning, mot interneringssystemet, för maträttvisa, rätten till bostad, för kollektivtrafiken och grön teknik. Sammankomsten föranleddes av ett plötsligt oljeprisfall som hade satt samhällsekonomin i gungning, eftersom den är beroende av en exportindustri där oljepriset är högt. Vårt fokus låg på hur den ekonomiska chocken, som tydligt visade faran i att förlita sig på instabila råvaror, kunde utnyttjas för att få till en snabb övergång till en ekonomi baserad på förnybar energi. Det hade under lång tid påståtts att vi var tvungna att välja mellan en sund miljö och en stark ekonomi. Men när oljepriset rasade slutade det med att vi inte fick någondera. Det kändes som om det var läge att föreslå en radikalt annan modell.

Vid samma tid inleddes en kampanj inför premiärministervalet, och det stod redan klart att inget av de större partierna tänkte gå till val med ett program som innebar ett snabbt skifte till en postfossil ekonomi. Både Liberals och New Democratic Party (NDP), som då siktade på att ta makten från de regerande Conservatives, följde spelreglerna som gick ut på att man måste signalera sitt »allvar« och sin pragmatism genom att välja minst en av de större nya oljeledningarna och satsa på den. Det utfästes vaga löften om klimatåtgärder, men inget som var grundat i vetenskap. Ingenstans framställdes heller övergången till en grön ekonomi som en möjlighet att skapa hundratusentals bra jobb för dem som mest behöver sådana.

Alltså bestämde vi oss för att gripa in i debatten och skriva ett slags folkets valprogram, något som vi önskade att vi skulle kunna rösta för men som ännu inte stod till buds. Och när vi satt runt ett bord i två dagar och såg varandra i ögonen insåg vi att detta utgjorde ett nytt territorium för samtida sociala rörelser. Vi hade alla, eller merparten bland oss, varit del av breda koalitioner tidigare – då vi protesterat mot en särskilt impopulär politikers nedskärningsagenda, eller slutit oss samman för att kämpa mot ett icke önskvärt handelsavtal eller ett illegalt krig.

Men då handlade det om »nej-koalitioner«, och nu ville vi pröva något annat: en »ja-koalition«. Därmed var vi tvungna att skapa ett rum för något som vi aldrig ägnar oss åt, nämligen att tillsammans drömma om den värld vi faktiskt vill ha.

Jag blir stundtals utpekad som författaren till manifestet Språnget, men det stämmer inte. Min roll bestod i att lyssna och se vilka teman som var gemensamma. Ett tema som tillhörde de tydligaste var att vi måste ta avstånd från den nationella berättelse som många bland oss hade vuxit upp med: en berättelse som grundade sig i den förment gudomliga rätten att i oändlighet utnyttja naturen som om det inte fanns någon gräns eller något som liknade en brytpunkt. Vi upplevde att den berättelsen måste läggas åt sidan till förmån för en annan, som grundade sig i plikten att ha omsorg: omsorg om marken, vattnet, luften – och omsorg om varandra.

Med tanke på de många olika perspektiv som fanns representerade i rummet var vi också medvetna om att det inte gick att luta sig mot en nostalgisk eller bakåtsträvande vision, om det som eftersträvades var en »ja-koalition« med genuin bredd. Det gick inte an att drömma sig tillbaka till en 70-talsnation där ursprungsfolkens självstyre aldrig respekterades och där många icke-vita gemenskapers röster uteslöts. Den samhällsvisionen, som i vissa ögon framstår som ett förlorat paradis, förlitade sig alltför mycket på en centraliserad statsapparat och insåg aldrig att det finns gränser för vad miljön mäktar med.

Så i stället för att blicka tillbaka inledde vi vårt program med att beskriva vart vi ville komma:

»Vi skulle kunna leva i ett land vars energiförsörjning helt och hållet bygger på förnybara källor. Ett land som hålls samman av kollektivtrafik, och där de jobb och möjligheter som skapas i den här omställningen är utformade för att systematiskt avskaffa ras- och könsrelaterad ojämlikhet. I den här ekonomin skulle omsorgen om varandra och omsorgen om planeten kunna bli till de mest snabbväxande branscherna. Betydligt fler skulle ha mer välbetalda jobb och färre arbetstimmar: vi skulle ha gott om tid att njuta av att umgås med våra nära och frodas i våra gemenskaper.«

Tanken var att först ge en tydlig bild av vår målsättning och sedan gå in på detaljerna kring vad som skulle krävas för att vi skulle nå dit. Men innan jag kommer till detaljerna vill jag gå tillbaka till varför de officiella berättelserna måste utmanas.

Manifestets namn, Språnget gör klart att det handlar om stor och snabb förändring. Det var därför vi valde den titeln: ty vad gäller klimatförändringarna vet vi mycket väl att vi har skjutit upp åtgärderna så länge och gjort problemet så mycket värre att små steg, om än i rätt riktning, bara kommer att leda till en avgrund. Genom att formulera vårt projekt som en omvandling snarare än en stegvis förändring hamnar vi emellertid också på kollisionskurs med en berättelse som ligger varmt om hjärtat för många av landets mäktiga intressen. Enligt den berättelsen är vi ett måttfullt folk som gillar att gå varligt fram. Vi intalar oss gärna att vi i en värld fylld av brushuvuden hellre tar den gyllene medelvägen, väljer att lägga oss i mittfåran. Inga plötsliga rörelser för vår del, och absolut inga språng.

Förvisso är det en trevlig berättelse, och måttlighet är en dygd i många olika sammanhang. Det är exempelvis en god inställning till alkohol, liksom till mjukglass med varm kolasås. Problemet, och skälet till att vi mycket medvetet valde detta icke-måttliga namn, är att måttlighet och steg-för-steg-åtgärder i själva verket utgör ett gigantiskt problem när det är fråga om klimatförändringar. Ty ironiskt nog kommer det att leda oss till en mycket extrem, varm och grym framtid. Om man har gått så långt överstyr som vi har gjort leder måttliga åtgärder inte till måttliga resultat. De leder till radikalt farliga resultat.

Det har inte alltid varit så. Det första internationella mötet med syfte att diskutera klimatkrisen och nödvändigheten för industriländerna att sänka utsläppen hölls 1988. Kanada stod värd. Det ägde rum i just den här staden, och utmynnade i ett antal fantastiska rekommendationer. Om vi hade hörsammat dem, om vi alla hade börjat sänka våra utsläpp för trettio år sedan, kunde vi ha gått lugnt och sansat tillväga: vi kunde ha skurit ned vårt koldioxidavtryck, fått det att minska med ett antal procentenheter per år. En mycket måttfull, gradvis, centristisk typ av utfasning.

Det gjorde vi inte. Vi – inte bara vårt land, utan i stort sett alla länder som antingen är rika eller befinner sig i snabb utveckling – gjorde inte det. I själva verket gick utsläppen upp med över fyrtio procent samtidigt som regeringarna år efter år hade möten för att tala om att minska utsläppen. Här i Kanada öppnade vi upp enorma nya fossilbränslegränser, och utvecklade teknik för att kunna gräva upp några av planetens mest koldioxidhaltiga oljereserver. Vi backade inte från klimatstörningarnas drivande krafter; vi gasade på. Det var inte särskilt måttfullt – i själva verket var det ganska extremt.

Så nu är problemet mycket värre. Värre eftersom utsläppsnivåerna är skyhöga, vilket innebär att de måste kapas desto mer för att nå säkra nivåer. Och värre för att det inte längre finns tid, så vi måste börja kapa utsläppsnivåerna med en gång. Det är sådant som händer när man skjuter problemen framför sig länge nog. Plötsligt hamnar man vid vägs ände.

Så nu måste vi verkligen agera radikalt. Agera plötsligt och övergripande, utan hänsyn till hur mycket det krockar med de trösterika historier som vi berättar för oss själva om hur lagom vi är. Kalla det vad ni vill: en Green New Deal, den Stora omställningen, en Marshallplan för jorden. Men ett är säkert: det här handlar inte om ett tillägg, ytterligare något som förs upp på myndigheternas att göra-lista. Inte heller utgör planeten ett särintresse att tillgodose. Det enda sättet som en omvandling av det slag som krävs ska kunna genomföras är om den i vårt land, liksom i alla större ekonomier på jorden, betraktas som en civilisatorisk mission.

Något som vi var djupt medvetna om när vi skrev fram manifestet Språnget är att nödlägen kan leda till maktmissbruk, och det gäller även inom progressiva kretsar. Inom miljöaktivismen finns en lång och smärtsam historia där budskapet som outtalat eller uttalat har förmedlats går ut på att »vår sak är så stor, och så akut, och eftersom den berör allt och alla måste den också få företräde över allt och alla«. För att läsa mellan raderna: »Först räddar vi planeten och sedan kan vi bekymra oss om fattigdom, polisvåld, könsdiskriminering och rasism.«

I själva verket är det ett bra recept för hur man ska bygga en mycket liten, svag och homogen rörelse. Ty fattigdom, krig, rasism och sexuellt våld utgör verkliga existentiella hot när de drabbar en själv eller ens gemenskap. Därför bestämde vi oss för att gå tillväga på ett annat sätt, med inspiration från den växande klimaträttviserörelsen världen över. Om vi radikalt skulle förändra vår ekonomi – göra den mycket renare inför en stundande klimatkatastrof – var vi också tvungna att samtidigt ta tillfället i akt att göra den mycket mer rättvis på alla dessa plan. På så sätt skulle ingen tvingas välja vilket av de existentiella hoten som är värst för dem. Låt mig ge er några snabba exempel.

Eftersom dokumentet satte klimatet i fokus efterlyste vi, föga förvånande, stora investeringar i grön infrastruktur: förnybar energi, effektivitet, kollektivtrafik, höghastighetsräls. Allt detta för att uppnå en hundraprocentigt förnybar ekonomi vid mitten av århundradet, och hundra procent förnybar energi långt innan dess. Vi visste att allt detta skulle skapa ett gigantiskt antal jobb – investeringarna i dessa sektorer skapar sex till åtta gånger fler arbetstillfällen än om pengarna läggs på olja och gas. Därför ville vi att offentliga medel skulle användas till omskolning för dem som riskerar att förlora sina jobb i utvinningssektorn, så att de skulle vara redo att arbeta i den kommande ekonomin. Här framhöll fackföreningarna runt bordet vikten av att arbetarna själva får delta enligt demokratiska principer i utformandet av dessa omskolningsprogram. Så allt det finns med i programmet: grundläggande principer för en rättvisebaserad omställning.

Men vi var också ute efter mer än så. När vi talar om »gröna jobb« – och dem talar vi om en hel del – föreställer sig de flesta bland oss en kille i hjälm i färd med att installera solpaneler. Det är förvisso ett slags grönt jobb, och sådana kommer vi behöva massor av. Men det finns en mängd andra jobb som redan är väldigt energismarta. Att ta hand om gamla och sjuka leder inte till särskilt höga utsläpp, för att ta ett exempel. Konstnärlig verksamhet kräver inte så mycket förbränning av fossilbränslen. Läraryrket är energismart. Barnomsorg är energismart.

Ändå tenderar de här jobben, som till överväldigande del utförs av kvinnor, att vara undervärderade och underbetalda. De drabbas också ofta av statliga nedskärningar. Så vi bestämde oss för att avsiktligt utvidga den vanliga definitionen av gröna jobb till allt som gagnar och berikar våra samhällen utan att förbruka en massa fossilbränslen. Som en deltagare sade: »Sjuksköterskejobbet är förnybar energi. Utbildning är förnybar energi.« Dessutom gör den här sortens arbete våra samhällen starkare, mänskligare och därmed bättre utrustade för att hantera de trauman som vi kommer att utsättas för i en klimatstörd framtid.

Ordfront förlag 2020