När jag pratar om minimalism och att arbeta mindre hamnar jag ofta i debatt med en medelklass som menar att det är en orealistisk livsstil och att det är svårt att överleva på annan inkomst än deras egen.

Men steget från att knappt klara av att betala sina räkningar till att vara medelklass är enormt. Så här blir det när ens bedömning av fakta bygger på ens vanor och ens värdegrund.

En deltagare i en av mina föreläsningar om minimalism och frivillig enkelhet, som jag gjort runt landet, kom fram och frågade hur livet som fattig egentligen är.

Jag lever på 3 000–6 000 kronor (dyr månad) i månaden, med två hundar i ett vegokollektiv, och jag har ett resande liv. Men nu vet jag att det går och att det är ett liv av hög kvalitet. När mitt stressade och bilistiska bostadsrättsliv gick som snabbast kostade jag mellan 10 000 och 15.000 kronor i månaden.

Jag hade talat i 90 minuter om att jag inte är rik för att jag har mycket, utan att jag är rik för att jag saknar lite. På vilket sätt kunde det vara samma sak som att vara fattig? Hade jag stått och glorifierat fattigdom?

Fattigdom är att lida brist. Det är en påtvingad misär som kan orsaka lidande och utanförskap. Jag har länge funderat på varför downshifting jämförs med fattigdom och hur konsumism får oss att tro att en person som format sitt liv med medvetna val där livskvalitet, ekologism, aktivism och samvaro med vänner och familj får ta större plats skulle vara en person i nöd.

Vi är ständigt omgivna av en osynlig struktur som kallas för arv, kultur och miljö, och det är med de här systemen som vi navigerar i den här världen. Det är därför vi ser exakt samma scenario fast på olika sätt. För att kunna se ur ett annat perspektiv måste man skaffa erfarenheter och kunskaper som man inte tidigare haft.

Jag hörde en gång en klok kurdisk tjej säga att vi inte är några ledare. Vi är följare, följare av seder och bruk som egentligen inte ens tillhör oss. Följare av tankar och känslor som inte tillhör oss själva. Vi lever för mycket i det förflutna för att vara anpassningsbara till det som sker i dag.

När någon säger ”men så där kan man inte leva” så glömmer hen bort att det inte finns en objektiv kvalitetsmarkör. Det är bara du och jag som kan svara på det utifrån våra egna system.

Det skulle vimla av miljonärer om folk slutade konsumera som vi gör i dag i Sverige, där vi lyxkonsumerar för att sedan klaga på att vi har för lite pengar.

Det här är resultatet av att vi ser det vi äger som en intim förlängning av oss själva, och som jag ser det är graden av rationalitet i våra konsumtionsval ofantligt lågt.

Människor som får sina basbehov fyllda vill ändå ha mer och det gör dem inte lyckligare. Det är ett djupt invecklat fenomen att vi lyckas hålla oss motiverade att sträva efter mer pengar när de ger så dålig utdelning i form av välmående.

Så vad är ett gott liv? Och vad innehåller det?