I veckan rapporterade både SR och internationell media från länder som Qatar, Kuwait och Saudiarabien om en stundande katastrof när gästarbetarna där blivit av med jobben. Gästarbetare som är fast i ett limbo, där de varken har jobb, lön eller rättigheter där de är, eller några möjligheter att ta sig hem.

Bilden är hemsk men den är inte helt enhetlig, i till exempel Qatar tvångsdeporterades istället ett flertal nepaleser förra månaden utan möjligheter att få med sig vare sig sina tillhörigheter eller sina pengar. Och även om arbetarna i Saudiarabien ges tillgång till sjukvård står de också där utan möjligheter att försörja sig själva, och de kan än mindre försörja den familj de lämnat hemma. Gästarbetarna står utan de rättigheter som medborgarna har. Utan möjlighet att bli medborgare, oavsett hur länge de levt i länderna.
 
Det är lätt att ta till sig den här typen av historier, vår bild av de inblandade är redan klar. Vi vet att gästarbetare i Qatar bygger fotbollsarenor för vår skull, under vidriga förhållanden. Vi vet redan att Saudiarabien är en av världens värsta diktaturer, klart att de som står allra lägst i de samhällena också kommer få lida mest när en internationell kris som den här pandemin uppenbarar sig. Själva är vi mycket bättre, mycket mer altruistiska. Eller?

Det har formligen regnat olika stödåtgärder från regeringen över olika grupper, till allt från enskilda medborgare som får högre a-kassa till företag som får hjälp med att betala ut löner och flygbolag som får massiva stödpaket.Till dem som har det svårast i Sverige, dem som inte är medborgare än, har det däremot inte kommit någonting.

För vissa är det inte bara covid-19 man behöver vara orolig över, eller den stundande ekonomiska krisen, utan också rätten att över huvud taget få leva här bland oss. Det har förekommit viss debatt kring dem som har temporärt uppehållstillstånd inom ramen för gymnasielagen (det vill säga de som egentligen skulle ha fått permanent uppehållstillstånd, om det inte vore för att myndigheterna tagit för lång tid på sig med att pröva deras ansökan). Reglerna som gäller nu är att de behöver hitta ett jobb inom 6 månader från avslutade studier, något som kommer bli oerhört svårt nu under coronakrisen och den stundande finanskrisen.Vare sig Farr:s (Flyktinggruppernas riksråd) eller Sveriges kristna råds (med bland annat ärkebiskopen) påverkansförsök har varit fruktsamma och Miljöpartiets, Vänsterns och nu till slut Centerns röster har inte räckt till.

Men frågan är större än bara offren för gymnasielagens tillkortakommanden. Den gäller systemet med tillfälliga uppehållstillstånd i sin helhet. Enda sättet att vara säker på att få stanna när det tillfälliga uppehållstillståndet närmar sig sitt slut är genom att hitta, eller ha, ett jobb. Och då ett arbete som varje månad ger minst 13 000 (eller i linje med ”praxis” i branschen). Systemet var inhumant och kontraproduktivt under högkonjunktur, men mitt i en brinnande kris är det en katastrof.

Det är dags för ett humanitärt krispaket, där man skyddar dem som lever på arbetstillstånd, gymnasielagar och tillfälliga uppehållstillstånd. Där man skyddar dem som är svagast. Om Centern, Vänstern och Miljöpartiet verkligen tar striden, då måste Socialdemokraterna vekna, till och med de måste inse att nuvarande system är orimligt och ohållbart.