Jag har tagit så mycket syra i mina dar att mina hallucinationer frågar mig vad som är verkligt, säger han. Jag inser plötsligt att den gråskäggige man som sitter framför mig är lika gammal som jag. Att Philip K Dick dog 54 år gammal. Vi är inte helt olika till utseendet heller. Undrar vad en psykoanalytiker skulle säga om min relation till honom. Den har varit rätt intensiv. Men å andra sidan är psykoanalys bara gissningar och sagor. Vilket säkert Philip skulle hålla med mig om.

Jo, då. Han blinkar instämmande.

– Jag gick en massa i psykoterapi som tonåring. Och käkade lugnande medel som om de vore popcorn. Det var där det började. Det jag kämpade med resten av livet. Född galen knarkare, liksom.

Plywood och silvertejp

Rymdskeppet ser inte ut som något i någon modern tv-serie. Som en kuliss ur en femtiotalsfilm, snarare. Av plywood och silvertejp, snarare än av titanium och nanomaterial.

– Nano. Vad är det? undrar Dick. Jag skakar på huvudet. Vet inte.

Det är inte sannolikt att en farkost som den vi befinner oss i skulle kunna ta sig många millimeter på egen hand, men å andra sidan såg rymdskeppen under Philips ungdomsår mest ut som förvuxna konservburkar. Jag ryser vid tanken på hur primitivt de första månfararna hade det. Men vid den tiden var han redan väck. Sprit, droger och psykisk ohälsa blev till slut för mycket för hans förnuft.

– Men du vet att en massa av dina berättelser har blivit film, va? undrar jag.

– Do androids dream of electric sheep vet jag, säger han. Har det blivit fler?

– En del. Frågan om androider drömmer om elektriska får ställs i titeln till romanen som låg till grunden för succéfilmen Blade Runner från 1982, regisserad av Ridley Scott. Förlagd i en sliten, skitig framtid långt ifrån många av hans kollegors glänsande tekniska paradis handlar den om en specialist på att avslöja ”replikanter”, androider som är i det närmaste omöjliga att skilja från vanliga människor.

Det surrar till bakom oss. En robot som ser ut att explodera snart, byggd av radiorör, glödlampor, kablar i massor, en tekopp och med ett skelett av metallklädgalgar serverar oss kaffe. Det sprakar till på en skärm bakom oss. Dick tittar upp.

– Vi är i mitt undermedvetna, säger han. Eller dit jag flyr när det blir för mycket. Jag är rätt kass på det där med verkligheten. Alla mina relationer med kvinnor sket sig till slut. Jag lyckades aldrig tjäna några pengar. Men här är det rätt bra.

Maniskt och förtätat

Philip Kindred Dick publicerade 34 romaner under sin relativt korta levnad. Ytterligare ett dussin har givits ut efter hans död. Dessutom skrev han mer än hundra noveller, mest för amerikanska science fiction-tidskrifter, magasin som påverkade många av de filmskapare som från sjuttiotalet och framåt skulle forma vår bild av framtiden. Uppvuxna i en tid då biografen var både vardagsrum och drömfabrik, med det som i dag kallas rymdoperor och mer litterär science fiction av författare som Isaac Asimov och Robert Heinlein.

Dicks romaner är rätt underliga. Ibland röriga. Han hoppar ofta fritt mellan olika personer i berättelsen, i en tid då ännu inte den moderna äventyrsromanen med sina många parallella berättelsetrådar hade skapats. Men där modern genrelitteratur spottar ur sig tusensidiga romaner som ingenting höll sig Dick till tredjedelen, vilket givit hans böcker en förtätad, nästa manisk karaktär.

– Jag försökte verkligen skriva vanliga böcker. Inte bara så att jag försökte få mina sf-romaner att vara ordnade och normala, jag försökte också skriva mainstreamromaner. Men det blev ändå som det blev. Förvirrat. Ofärdigt.

Han ser plågad ut. – Fattar du inte? Ingen vill läsa vanliga böcker av dig. Det är det knepiga som lockar de flesta av dem som uppskattar dig, säger jag.

Hela rymdskeppskulissen skakar till. Ett patetiskt försök att skrämma mig? Skoja? Jag sörplar i mig lite kaffe, rädd att en skakning till ska spilla ut det.

– Jo, visst, jag har fattat det, svarar Dick. Efteråt. Och att jag faktiskt kläckt en och annan god idé.

– En och annan? Blade runner bestämde i ett slag hur framtiden skulle se ut i decennier. Plötsligt blev dystopin cool.

En guldgruva

Filmindustrin har använt hans författarskap som en guldgruva för att göra filmer. Både storfilmer som Total recall och Minority report och mera udda titlar som A scanner darkly och Screamers.

– Hos dina kollegor stod idéerna i centrum och människorna i berättelsen fick mest agera spelpjäser. Hos dig drabbar idéerna människorna och människorna kämpar emot. Så intensivt att du inte lyckas bära idéerna ända fram.

– Jag vet, svarar han. Gillar du The clans of the Alphane moon?

Jag skrattar till. – Gillar? Det är min favorit bland dina böcker.

På en måne ute i solsystemet har man en gång byggt ett sjukhus och skickat en massa psykiskt sjuka människor dit. För att glömma bort dem efter ett tag. När man väl hittar dem igen några sekler senare har de bildat ett eget komplext samhälle där människor med olika psykiatriska diagnoser bildat egna samhällen. En av huvudpersonerna är ett blått, intelligent moln.

Även om de blå molnen inte är vanliga är Dicks hjältar på sin höjd antihjältar. Förlorare. En del försvinner också efter något kapitel. Eller dör. Inget går att lita på. Inte ens tiden.

– Baklängesklockans tid? undrar jag. Den håller liksom inte ihop. De lever ju ändå framåt.

Romanen handlar om en värld där det mesta går baklänges. Folk vaknar upp i en kista på kyrkogården och blir sen yngre och yngre. De plockar mat ur munnen och lägger in i kylskåpet som sedan töms. Men berättelsen rullar ändå stadigt på framåt.

– När jag väl skrivit den insåg jag det också. Och höll på att grubbla ihjäl mig. Om allt skulle vara helt baklänges skulle det ju bara vara som framlänges, men tvärtom.

Världen som kuliss

Ärligt talat är hans böcker ofta ofullkomliga, vilket inte betyder att de är halvmessyrer. Snarare skulle de inte fungera om de vore fullkomliga. Inte helt olikt Stephen King, som bara låter berättelsen flöda på utan att styra eller redigera särskilt mycket.

Dick rotar runt lite lojt bland spakar och knappar. Rymdskeppet börjar lösas upp omkring oss. Det visar sig att jag ligger i ett badkar fullt med en blåaktig vätska, med massor av kablar kopplade till mitt huvud.

Världen som lögnaktig kuliss är en av hans viktigaste teman, som i Ubik där en grupp människor ovetande är fångna i en virtuell värld ombord på ett rymdskepp.

Jag kopplar loss elektroderna, skrapar bort det värsta av det blå kletet och stiger upp. Konstaterar att jag är i ett hotellbadrum i Tokyo. Året är 1936 och jag är där för att infiltrera det kejserliga hovet på uppdrag av en snubbe som sänder telepatiska signaler till mig från en satellit.